SCHAUMAN, August 

(1826–1896) 

Tidningsman 

August Schauman var en liberal tidningsredaktör som intresserade sig för nationalitetsidén och som 1864 grundade den framgångsrika dagstidningen Hufvudstadsbladet. Han betonade vikten av att förbättra finskans ställning, men ansåg att även det svenska språket hade en berättigad plats i Finland. I sina memoarer skildrar Schauman det politiska och kulturella livet i Finland från 1830- till 1860-talet.

Ätten Schauman är känd i Livland från 1500-talet och i Kurland från 1600-talet. August Schaumans far, officeren och sedermera kammarrådet Carl Schauman, deltog i Sveaborgs kapitulation och blev rysk krigsfånge. Efter hemkomsten verkade han i senaten där han handhade ärenden rörande krigsveteraner. Hemmet präglades av historia och fosterländskhet. August Schaumans äldre bröder, Frans Ludvig och Berndt Otto, blev bemärkta män, den förre som teolog och biskop och den senare som konstvän och intendent. 

Efter att ha avlagt studentexamen 1842 kom August Schauman att intressera sig för den uppblomstrande fennomanin och tog intryck av tidens kända kulturpersonligheter, såsom Elias Lönnrot, J. L. Runeberg, Zacharias Topelius, J. V. Snellman, August Ahlqvist, Sven Gabriel Elmgren och Herman Kellgren. En resa till Savolax sommaren 1845 blev betydelsefull, då han lärde sig finska, träffade Wolmar Schildt (Kilpinen) i Jyväskylä och Snellman i Kuopio samt stiftade bekantskap med karelska runosångare. Efter magisterexamen 1851 verkade Schauman som skattmästare vid Finska Litteratursällskapet till 1856. 

Intresset för nationalitetsidéerna fick Schauman att 1851 resa till Danmark. En annan, för hans utveckling avgörande resa företogs 1856–1858 till några av Europas stora kulturländer; Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz och Österrike. 

Schaumans omfattande intressen sträckte sig från politik och nationalitets- och språkfrågor till konsten och universitetsvärlden. Han inledde publicistbanan vid tidningen Helsingfors Morgonblad 1853–1855. Året innan hade Schauman polemiserat mot det inom Västfinska studentavdelningen framförda påståendet om språk och nationalitet, enligt vilket en enspråkig nation ansågs vara det enda alternativet för Finland. Schauman betonade oavbrutet vikten av att förbättra det finska språkets och litteraturens ställning, men ansåg att också svenskan sedan gammalt hade en berättigad ställning i landet. Språkfrågan blev också ett centralt tema i Schaumans skriftställeri under de följande årtiondena. 

År 1858 grundade Schauman veckotidningen Papperslyktan, som i lättläst form presenterade allehanda ämnen. Schauman bidrog själv med en satirisk och aforistisk krönika, som dolde de underliggande ärendena för censuren. Trots upprepade svårigheter med censuren, som Schauman skickligt hanterade, var tidningen framgångsrik. Som medarbetare verkade Fredrik Cygnaeus och Karl Collan, och man publicerade den unge J. J. Wecksells dikter. Schauman föreslog också en ny utgåva av H. G. Porthans valda skrifter och deltog i redaktionsarbetet tillsammans med Sven G. Elmgren (Opera selecta, 1859–1862). Han publicerade även kapten Carl Adolf Brakels Anteckningar öfver 1789–1790 samt 1808–1809 årens fälttåg i Finland (1862). 

I Papperslyktans spalter förde Schauman 1859 en lång, hetsig och slutligen fientlig kamp i språkfrågan mot Snellman och dennes Litteraturblad. Schauman vidhöll sin forna, gammalfennomanska inställning, medan Snellman krävde att man i Finland skulle överge svenskan och allt svenskt enligt devisen ”en nation – ett språk”. Snellmans negativa inställning till de ”emigranter” som flyttat till Sverige sårade också Schauman. För honom var det en besvikelse att det i tiden gemensamt påbörjade arbetet för finska språket och bildningen på detta sätt radikaliserats. Nästan en tiondel av befolkningen var ju svenskspråkig och svenskan landets gamla bildningsspråk. 

Schauman övergav Papperslyktan och övergick 1861 till Helsingfors Tidningar där han efterträdde Topelius. Hans skarpa penna och liberala linje stärkte tidningens ställning. Oenigheterna med Snellman beträffande det kejserliga manifest av 1861 som syftade till att ersätta ständerna med ett utskott, det så kallade januariutskottet, samt beträffande Finlands historiska ställning i förhållande till Ryssland ledde till en ny hetsig debatt. Schauman avgick från sitt uppdrag som redaktör men återvände på allmänhetens begäran ånyo 1862–1863. 

År 1864 grundade Schauman tidningen Hufvudstadsbladet, vars utgivare han var till 1885, då tidningen övergick i andra händer; sitt tryckeri, som han hade grundlagt redan 1868, behöll han dock och omvandlade det sedermera till ett aktiebolag under namnet Centraltryckeriet. Hufvudstadsbladet var i särställning såsom varande en affärsmässig och inte en politisk tidning vid en tid när tidningspressen politiserades. Ur marknadssynvinkel var tidningen på Schaumans tid också ”hufvudstadens blad”, vilket var av vikt liksom dess strävan att vara ”nyttig, lättillgänglig och läsbar för alla”. Samma år, 1864, grundades också Dagens Nyheter i Stockholm och en motsvarande huvudstadstidning i Köpenhamn. 

Schaumans företag blev den första ekonomiskt lönsamma tidningen i Finland och lämnade snart de andra tidningarna bakom sig. Hufvudstadsbladet lade tonvikten vid nyheter och smärre notiser samt vid dagshändelser. Målet var att falla den ”vanliga” eller mera folkliga allmänheten i smaken. Tidningen publicerade också annonser. Den var partilös men till sin anda liberal och tog parti för det fria ordet. Under hungeråret 1867 publicerade Hufvudstadsbladet omfattande och kritiska socialreportage och inledde räddningsaktioner i huvudstaden. Detta är ett tidigt exempel på aktiv journalistik i Finland. 

I lantdagen företrädde Schauman det liberala partiet. Som medlem av adelsståndet engagerade han sig i värnpliktsfrågan. Schauman var också 1875–1888 medlem av stadsfullmäktige i Helsingfors. 

Schauman hörde till stiftarna av Finsk-ugriska sällskapet 1885. Han var 1887–1890 ordförande i Turistföreningen i Finland och 1875–1893 ordförande i Finska artisternas och litteratörernas pensionsförening. 

August Schaumans mest betydande litterära prestation är hans kulturhistoriska memoarer Från sex årtionden i Finland. Upptecknade lefnadsminnen I–II (1892–1893), som baserar sig på dagböcker. Schauman skildrar utförligt det politiska och kulturella liv som han upplevde från 1830-talet till 1860-talet – någon fortsättning kom aldrig – och fäster uppmärksamhet vid både personer och händelser, politiken, det vetenskapliga och konstnärliga livet, kulturella ansträngningar, livet i vardag och fest, utvecklingen av trafiken, nationalitetsidén och relationerna till Ryssland. Schauman hade en god förmåga att med humor och espri skildra tidstypiska attityder och tidens andliga klimat. Egna minnen ligger till grund också för Nu och förr (I–VI, 1886), som framför allt skildrar livet i Helsingfors, och där dagboksanteckningar växlar med aktuella diskussionsämnen och översikter över stadens utveckling under Schaumans tid. 

Bo Lönnqvist 

Josef August Schauman, född 7.7.1826 i Helsingfors, död 28.8.1896 i Helsinge landskommun. Föräldrar senatskamreraren, kammarrådet Carl Schauman och Johanna Lovisa Hoeckert. Gift 1867 med Maria Amalia Kuhlman. 

PRODUKTION. Nu och förr I−VI (1866); Från sex årtionden i Finland I−II. Upptecknade lefnadsminnen I–II (1892, 1893; ny upplaga med kommentarer 1922). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. August Schaumans arkiv, Nationalbiblioteket; nekrologer, recensioner av Schaumans verk, Brages Pressarkiv, Helsingfors. E. Ginström, Hufvudstadsbladet under 50 år 1864−1914 (1964); P. Tommila & L.-F. Landgrén & P. Leino-Kaukiainen, Suomen lehdistön historia I. Sanomalehdistön vaiheet vuoteen 1905 (1988); C. Zilliacus & H. Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland (1985). 

BILDKÄLLA. Schauman, August. Foto: Ateljé W. Michaelis. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4818-1416928957424

Upp