Skriv ut          Tillbaka

ROSENBRÖIJER, Antonius


(ca 1593–1678)


Köpman, borgmästare


Antonius Rosenbröijer växte upp i två städer, Viborg och Lübeck. Hans bana hade också två faser. Först var han framgångsrik köpman och borgmästare i Viborg och därefter adlig jordägare i Ingermanland. Han bidrog till att utveckla Ingermanland, som Sverige erövrat, och speciellt till grundandet av staden Nyen vid Nevas utlopp. Rosenbröijer ansåg att utvecklingsmöjligheterna för Nyen var så goda att ”den kunde bliva en stad så stor, att den vid Östersjöns kuster inte hade sin make”. Profetian kom också att förverkligas, men först sedan Peter den store grundat staden S:t Petersburg på samma plats.

 

”Antonio, en blomstrande yngling som tack vare sin mörka dräkt och sitt fina spetsskägg gjorde ett manligt intryck.” Så beskrev J.V. Ronimus sonen till borgmästaren i Viborg i sin fiktiva roman om Bröijer. Hur denne Antonius – eller Tönnies som han kallade sig som ung – såg ut i verkligheten är emellertid inte bekant. Han föddes Viborg i början av 1590-talet. Hans far, köpmannen Herman Bröijer, var borgmästare i Viborg 1596−1599 och kom från Lübeck. Modern Agnes Nylander, vars far Tönne Nylander likaså länge varit borgmästare i Viborg, kom från Finland.


 

Sin barndom tillbringade Tönnies Bröijer i Viborgs mångkulturella atmosfär och han uppfostrades till köpman. Då Herman Bröijer, som verkat i Viborg i 18 år, återvände till sin hemstad Lübeck 1606 följde Tönnies med. I Lübeck skolades Tönnies Bröijer till köpman varefter han den 27 augusti 1611 återvände, medförande en last varor från Danzig till sin hemstad och faderns handelshus för att sköta dennes affärer. Under fem års tid biträdde han fadern och idkade flitigt utrikeshandel, tills han 1616, i likhet med fadern 25 år tidigare, slog sig ned som borgare i Viborg. Liksom fadern gifte han sig med dottern till en av stadens betydande köpmän.


 

Tönnies Bröijers ekonomiska ställning blev snabbt stark. Redan 1622 tog han fasta på kronans erbjudande och åtog sig skatteuppbörden i Lilla Savolax och Jääskis fögderi. Detta förutsatte egna medel, då hyran skulle erläggas kontant till kronan. De skattepersedlar bönderna erlade i natura-produkter gällde det sedan att själv samla in och sälja.


 

I likhet med fadern avancerade Tönnies Bröijer inom stadens förvaltning. Enligt rådstugurättens protokoll var han rådman endast 1623, och hans deltagande i rättens sessioner var sporadiskt. Året 1628 blev på många sätt en vändpunkt för Tönnies Bröijer. Han reste till Stockholm för att sköta sina egna och några andra stadsbors angelägenheter. För resan fick han ett rekommendationsbrev utställt av biskop Olaus Elimaeus för ett sammanträffande med riksrådet Johan Skytte. Att resan var framgångsrik omvittnar tre kungliga brev utfärdade den 24 april 1628. Enligt dem fick Tönnies Bröijer rätt att bygga kalk- och tegelugnar i Viborg samt rätt att hyra stadskällaren i Viborg för 300 daler om året. Det finns inga anteckningar om att kalk- och tegelugnarna skulle ha förverkligats, men den räntabla stadskällaren upprätthöll han tillsammans med borgmästaren Hans Schmedeman och rådman Hans Schmidt.


 

Antonius, vilket var det förnamn Bröijer från och med nu använde, var borgmästare i Viborg 1630−1641. Han var en av stadens tre borgmästare, och till hans ansvarsområden hörde såväl den privata som den allmänna byggnadsverksamheten i staden. Han deltog fortsättningsvis sällan i rådstugurättens sessioner, men representerade sin stad åtminstone vid 1635 års utskottssammanträde i Stockholm.


 

En inflytelserik ställning och en stadig ekonomi i Viborg kunde ha varit ett tillräckligt livsverk för en man, men Antonius Bröijers intresse riktade sig mot nya mål. I freden i Stolbova 1617 hade Sverige erhållit Ingermanland, som blev den andra etappen på Antonius Bröijers andra levnadsbana. Där verkade han från början för rikets bästa men mot sin hemstads intressen.


 

Det första steget i den riktningen togs då Bröijer representerade Viborg vid det möte 1626 vid vilket man planerade ett nytt handelskompani för handeln på Ryssland. Fortsättning följde i samband med den betydelsefulla resan till Stockholm 1628, då riksrådet den 8 maj 1628 gav honom fullmakt att skaffa delägare i handelskompaniet i Finland, Karelen och Ingermanland. Man misslyckades emellertid med att grunda handelskompaniet, och med tanke på fortsättningen var det också viktigare med de kontakter han knutit till riksrådet Johan Skytte, som var generalguvernör över Livland, Ingermanland och Karelen 1629−1633.


 

För Ingermanland var Nevan en viktig rutt från Finska viken till Ryssland. Nevans mynning var en gammal handelsplats redan under vikingatiden. År 1299 anlade Tyrgils Knutsson fästet Landskrona på den plats där den lilla floden Ochta rinner ut i Nevan, d.v.s. på platsen för det nuvarande S:t Petersburg. Landskrona blev dock kortvarigt, och 1615 uppförde Sverige på samma plats en befästning som kallades Nyenskans, där man även planerade att bygga en stad. För att grunda en stad behövde man emellertid invånare, och för att locka dem från olika länder gällde det att skapa fördelaktiga villkor för handeln. I detta ärende vände områdets generalguvernör Johan Skytte sig till borgmästaren i Viborg Antonius Bröijer, som kände Östersjöhandeln väl. Bröijer avgav sin rapport till riksrådet den 9 augusti 1633. Bröijer hade stått i kontakt med inflytelserika köpmän i Ryssland och i väst och presenterade deras villkor för att flytta handelsvägen till Nevan.


 

Kort därefter närmade sig några köpmän i Moskva genom Bröijers förmedling förmyndarregeringen och erbjöd sig att flytta sin handel från Archangelsk till vägen över Neva. Av denna orsak befullmäktigade förmyndarregeringen den 7 mars 1634 Bröijer och den mäktigaste köpmannen i Estland, Bogislaus Rosen, att underhandla med köpmännen och överlåta de villkor kronan ställde för handeln.


 

Antonius Bröijers verksamhet till förmån för Nyenskans försiggick medan han bodde i Viborg och var borgmästare i staden. Under 1630-talet började hans egna ekonomiska intressen småningom att rikta sig från Viborg mot Ingermanland.


 

Redan 1630 sålde Bröijer genom Nyen ett stort parti råg till armén, som stod i Preussen. I början av samma årtionde byggde han ett tegelbruk på Nevas östra strand söder om Nyenskans i byn Kragulitsa i Spasskij pogost; platsen ligger i det nuvarande S:t Petersburg. Generalguvernör Skytte förlänade Bröijer och hans kompanjon Bogislaus Rosen fyra byar för att stödja tegelbruket. Förmyndarregeringen stadfäste 1636 donationen till Antonius Bröijer, som ensam hade svarat för alla kostnader i samband med tegelbruket. Förmyndarregeringen avslutade sitt donationsbrev med den sedvanliga frasen, att ingen hade rätt att sätta sig upp gentemot denna bestämmelse. Detta berörde dock inte regeringen själv, eftersom samma byar donerades till en annan person endast två år senare.


 

Genom sina åtgärder hade borgmästare Bröijer skapat sig namn och popularitet inom förmyndarregeringen. Av denna orsak inlämnade han en anhållan att få så många av kronans ödehemman i Ingermanland och i Nöteborgs och Koporje län, att han kunde utrusta tre eller fyra ryttare för armén. Förmyndarregeringen förordnade också 1635 guvernören Nils Assersson Mannersköld att finna lediga hemman. Ett år senare, den 8 augusti 1636 erhöll borgmästare Bröijer i donation av förmyndarregeringen 25 byar på Karelska näset i Korpiselkä pogost i Nöteborgs län och 11 byar söder om Finska viken i Koporje län för att förtjänstfullt ha tjänat kronan. I Ingermanland skedde donationen på sedvanliga kapitulationsvillkor, d.v.s. som ärftliga och bestående. Sedan drottning Kristina blivit myndig stadfäste hon 1646 dessa donationer i enlighet med Norrköpings beslut, d.v.s. Bröijer fick åtnjuta hemmanen med adelsfrihet, fastän han inte ännu hade upphöjts i det adliga ståndet.


 

Bröijer deltog sista gången i egenskap av borgmästare i rådstugurättens session i Viborg den 24 mars 1641 och flyttade med sin familj till sin herrgård Vartiomäki i Korpiselkä pogost. Han hade blivit änkling redan före 1638, och han hade sex barn att försörja, en son och fem döttrar. Flyttningen till Vartiomäki innebar även att han ingick ett nytt äktenskap. Som hans nya hustru antecknades 1641 Margareta von Treiden. I Viborgs gamla stad ägde Bröijer två stenhus. Efter flyttningen till Ingermanland var det ena huset obehövligt och såldes. Detta hus blev sedan biskopshus i Viborg.


 

Den 19 augusti 1647 belönades Antonius Bröijer för sina tjänster till kronan då drottning Kristina adlade honom under namnet Rosenbröijer. Upphöjningen i adligt stånd motiverades med Bröijers förtjänster som köpman, hans långa bana inom förvaltningen i Viborg, hans lån till fältkassan i Livland, anskaffandet av hantverkare till Nyen och hans verksamhet för att främja stadens handel samt hans deltagande i skatteinspektioner i Ingermanland. Härefter fick han sex byar i Korpiselkä pogost som donation. De utgjorde gottgörelse för en orättvisa i samband med tulluppbörden i Nyen 1630.


 

I ett brev 1652, från generalguvernören över Ingermanland kallas Rosenbröijer obsenrichter i Nöteborgs län. År 1652 utnämnde drottning Kristina honom till gränskommissarie i Kexholms län. Tillsammans med två andra gränskommendanter och ryska representanter skulle han reda ut oklarheter som uppstått efter freden i Stolbova 1617 och bl.a. gällde gränstvister, iståndsättandet av gränsmärken och återbördandet av överlöpare som överskridit gränsen efter 1647. Uppdraget utfördes från början av juli 1652 till början av mars följande år. Kommissarierna fick lov att själva bära en stor del av kostnaderna. Till följet hörde 43 personer, och för förhandlingarna hade man bl.a. anskaffat 2300 liter vin och brännvin. Rosenbröijer fick vänta i femton år på att få sina utgifter ersatta av kronan, som var i ständig penningnöd.


 

Rupturen, kriget mellan Sverige och Ryssland i Ingermanland och Kexholms län 1656−1658, var en hård prövning för hela Ingermanland. Så även för Rosenbröijer. Våren 1656, då de svenska trupperna stod i Polen, var det uppenbart att Ryssland skulle anfalla från Ladogatrakten. I maj höll generalguvernör Gustaf Evertsson Horn ett krismöte i Nyenskans där han fick Rosenbröijer att tillsammans med två andra män skrida till åtgärder för att samla lantvärnet bland bönderna i Kexholms län. Resultatet blev dock klent, då de ortodoxa bönderna flydde över gränsen och de musköter man behövde från Narva för att utrusta de lutherska bönderna försenades. Ryssarna intog Nyenskans redan den 5 juni 1656 och besatte även landsbygden. I detta krig nedbrändes både Rosenbröijers herrgård Vartiomäki och hans hus i Nyen.


 

Även om han lyckades återhämta sig från krigets härjningar, träffades den gamle Rosenbröijer av en sista stöt 1675, då han enligt sin sonson redan var i mycket dåligt skick och ”heelt aff sigh kommen”. Då genomfördes reduktionen i Ingermanland, varvid så gott som all donationsjord indrogs till kronan. Detta gällde även Rosenbröijer; en del av hans jord antecknades dock 1679 såsom återlämnad till honom. Rosenbröijer avled i hög ålder 1678.


 

Kari Auranen


 

Antonius Bröijer, Tönnies Bröijer, även Antoni, fr.o.m. 1647 adlad Rosenbröijer, född ca 1593 i Viborg, död 1678 i Ingermanland. Föräldrar köpmannen, borgmästaren i Viborg Herman Bröijer och Agnes Nylander. Gift före 1638 med en till namnet okänd dotter till borgmästaren i Viborg Hans Cröell och Anna Påvelsdotter Juusten, efter 1642 med Margareta von Treiden.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C.C. Rosenbröijer & K. Auranen, Borgmästaren, krigskommissarien Antonius Rosenbröijer. Gentes Finlandiae X (2007).


 

BILDKÄLLA. Rosenbröijer, Antonius. Vapensköld, Finlands riddarhus.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5473-1416928958079

 

Upp