von JULIN, John 

(1787–1853) 

Apotekare, industriidkare 

John Julin, äldre bror till storföretagaren Erik Julin i Åbo, upprättade den första vattendrivna finsmedjan och den första mekaniska verkstaden i Finland. Han ville befordra letning och användning av inhemsk bergmalm men hade föga framgång på detta område. Mer bestående resultat uppnådde han genom att rationalisera jord- och skogsbruket på Fiskars väldiga domäner och sprida sina kunskaper i jordbruksteknik till en större publik.

Johan Jacob Julin, kallad John, var son till den i Västerås födde apotekaren Johan Julin (1752–1820) och Albertina Karberg. Fadern hade 1782 flyttat från Uppsala till Nykarleby och följande år till Uleåborg för att efter Jacob Karbergs död överta stadens stamapotek. Julin köpte apoteksrättigheterna av sterbhuset och gifte sig med Albertina, som var dotter i huset. 

John Julin utbildades liksom sin yngre bror Erik för apotekarbanan. Han blev elev vid faderns apotek, avlade 1806 farmaceutexamen i hemstaden och studerade därefter kemi i Uppsala. År 1808 avlade han provisors- och två år senare apotekarexamen vid Collegium medicum i Stockholm. År 1811 köpte han vid 24 års ålder rättigheterna till akademiapoteket i Åbo, förmodligen med ekonomiskt stöd av fadern, som några år senare övertog ett andra apotek i staden. I Åbo förvärvade Julin flera vänner, såsom ärkebiskop Jacob Tengström och den lovande ämbetsmannen Lars Gabriel von Haartman. 

År 1813 gifte sig Julin med Lise Keckman, dotter till kommerserådet Lars Henric Keckman i Uleåborg. Kort därefter drabbades han av två uppslitande personliga förluster: hustrun avled två år efter bröllopet vid förlossningen av makarnas barn och den lilla dotter några månader senare. För att lindra sorgen beslöt Julin resa till Sverige och England för att studera apoteksväsen och språk. Under sin utlandsvistelse visade han vid sidan av apoteksbranschen ett livligt intresse för verkstadsindustrin och besökte bl.a. Samuel Owens verkstad i Stockholm och den finmekaniska industrin i Eskilstuna. Vid ankomsten till England, som Julin upplevde ”liksom en ny värld”, inackorderade han sig hos teologie doktor James Lindsay nära London för att förkovra sig i engelska språket. Därefter reste han till fabriksdistrikten, där han imponerades av ångmaskinerna och den långt drivna arbetsfördelningen. Några år senare reste han på nytt till England, där han bl.a. uppvaktade Emilia Lindsay, dotter till hans förra värd i London. Han friade till Emilia och ingick 1821 sitt andra äktenskap med henne. 

I Åbo utvidgade John Julin sina intressen genom att bli delägare i Åbo Nyaste Tobaksfabrik (den största i branschen i Finland) och Gamla Skeppsvarvet samt importera kolonialvaror och exportera trävaror, tjära och koppar. Han grundade dessutom efter brittiska förebilder i Åbo en Bell-Lancasterskola och landets första sparbank (1823). 

År 1822 blev Julin en av Finlands största industriidkare och godsägare. År 1815 hade brukspatron Ludvig Björkman (1791–1825) övertagit Fiskars kopparindustrier i västra Nyland av sin far Magnus. Men Ludvig Björkmans obehärskade lynne ledde till att han misshandlade en av sina arbetare så att denne avled, för vilket han dömdes till ett års fängelse på Sveaborg. Detta i förening med fallande kopparpriser gjorde att Björkman beslöt sälja brukskomplexet. 

Fiskars bruk bestod då främst av Orijärvi koppargruva samt av Fiskars, Koskis, Antskogs och Kärkeläs förädlingsanläggningar. Jord- och skogsegendomarna uppgick till nästan 70 000 hektar, så det var inte utan skäl det framhölls i en tryckt beskrivning att Fiskars var ”Finlands utan tvivel betydligaste och mest riktande lant- och bruksegendom”. 

Björkman bjöd ut Fiskars för 300 000 riksdaler banko medan Julins kalkyl inför köpet slutade på ett värde om 283 000 riksdaler (ca 140 000 rubel silver). Beloppet var så enormt att ytterst få kapitalister i Finland kunde mobilisera en sådan summa. Med finansiellt stöd av några österbottniska handelshus och hustruns förmögna släktingar i England lyckades emellertid Julin förvärva bruksegendomen för en köpeskilling något under det begärda priset. 

Efter Fiskarsköpet stannade Julin kvar i Åbo och flyttade efter stadens brand 1827 sitt universitetsapotek till Helsingfors. Han trivdes dock inte i den nya huvudstaden utan sålde apoteket och slog sig 1829 definitivt ned på Fiskars, där familjen fick ett stadigvarande hem i det av Ludvig Björkman uppförda ”Stenhuset”. 

I början av sin tid på Fiskars koncentrerade sig Julin på kopparhanteringen, men insåg efter hand att detta inte var någon framtidsbransch. Kopparpriserna sjönk, och trots att förädlingsgraden höjdes gav tillverkningen klen vinst: i medeltal ca 3 000 rubel silver per år under 1830-talet och under följande årtionde 4 000 rubel. Produktionen exporterades huvudsakligen till kejsardömet och Sverige eller såldes till kopparslagare i hemlandet. 

Den sjunkande pristrenden för koppar gjorde att Julin beslöt satsa på järnhantering, som bedrevs i liten skala på Antskog och Fiskars och som Björkman försummat. Den vacklande politik i fråga om malm- och tackjärnsimporten från Sverige som myndigheterna bedrev gjorde emellertid stångjärnstillverkningen osäker, men Julin litade på de ljusa utsikter att påträffa mer inhemsk bergmalm som bergsintendenten Nils Nordenskiöld och vännen L. G. von Haartman utmålade. Julin blev en varm förespråkare för inhemsk bergmalm och gjorde omfattande investeringar i Koskis och Trollshovda masugnar, som dock ledde till besvikelser. 

Trots ekonomiska motgångar lyckades Julin på 1830-talet omstrukturera koncernen genom att bygga två anläggningar av helt ny typ i Fiskars: en finsmedja och en mekanisk verkstad. Finsmedjan uppfördes 1831–1832 enligt ritningar av C. L. Engel och tillverkade bordsbestick, saxar och mässingsprodukter med inriktning på den ryska marknaden. År 1851 lät Julin förstora smedjan med en andra våning. 

I mitten av 1830-talet började Julin överväga att realisera de planer på en mekanisk verkstad som han hyst sedan sina engelska resor. Projektet aktualiserades av att skotten David Cowie vid Samuel Owens verkstad i Stockholm stod i beråd att söka sig till Finland för att tillsammans med maskinritaren Anders Thalus Ericsson etablera en mekanisk verkstad i egen regi. Julin fick höra om planerna och föreslog att herrarna i stället skulle flytta till Fiskars och tillsammans med honom bilda ett bolag, där han skulle stå för investeringarna och de två för fackkunskaperna. Cowie och Thalus Ericsson accepterade och anlände våren 1836 till Fiskars, där en tvåvåningsbyggnad för den mekaniska verkstaden och ett nytt gjuteri uppfördes. 

Fiskars mekaniska verkstad var under närmare ett årtionde den enda i sitt slag i landet. Anläggningen arbetade i början för Julins egna verk och Finlaysons bomullsfabrik i Tammerfors, men fick efter hand också andra beställningar speciellt på ångmaskiner. Men när svenskarnas kontrakt med Julin efter fem år gick ut beslöt dessa grunda ett eget verkstadsföretag i Åbo. Julin upptog då andra experter som bolagsmän, och verkstadsrörelsen fortsatte i större skala än förut. En betydande kund fick man 1846 i Saima kanalbygge, till vilket Fiskars bl.a. levererade slussportarna och rullbroarna. Andra växande produktgrupper var vattenturbiner och ångtröskverk. 

I sitt nydaningsarbete var Julin försiktig. Trots att hans verkstad tillverkade mängder av ångmaskiner installerade han inga sådana i sina egna anläggningar, som drevs med vattenkraft eller hästvandringar. Försiktigheten kom också till uttryck i att han för både finsmedjan och verkstaden grundade skilda bolag som inte sammankopplades med den övriga bruksrörelsen. 

Efter flyttningen till Fiskars i slutet av 1820-talet intresserade sig Julin livligt för brukets jord- och skogsdomäner. Han ville ställa odlingarna och skogarna under brukets egen uppsikt, vilket ledde till rättegångar med landbönder som länge skött sina hemman självständigt. Han följde noga med utvecklingen inom jord- och skogsbruket och delade i skriftlig form och vid lantbruksmöten med sig av sina kunskaper. Nära integrerad med godsets spannmålsodling var brännvinsbränningen på Fiskars, som Julin med sina insikter i kemi försåg med modernaste tekniska utrustning. Brännvinet blev en säker inkomstkälla, men hade avigsidor i form av bråk och slagsmål på bruken. Tvisterna avgjordes vid bruksrätten, där Julin själv satt som ordförande. 

När Julin 1822 köpte Fiskars uppskattade han sin förmögenhet till drygt 50 000 rubel silver, ett belopp som vid hans död trettio år senare stigit till det femdubbla. Som erkänsla för sina samhälleliga insatser upphöjdes han 1849 i adligt stånd med namnet von Julin och lät teckna en vapensköld som fick det första finskspråkiga valspråket på riddarhuset: ”Toimi, Totuus ja Toivo” (Idoghet, Sanning och Hopp). John von Julin avled den 11 mars 1853 vid 65 års ålder. 

Per Schybergson 

Johan Jacob (John) Julin, fr.o.m. 1849 von Julin, född 5.8.1787 i Uleåborg, död 11.3.1853 i Helsingfors. Föräldrar apotekaren Johan Julin och Albertina Karberg. Gift med (1) Elisabeth Catharina Keckman 1813, (2) Emilia Lindsay 1821, (3) Charlotta Johanna Ottiliana Jägerskiöld 1841, (4) Engel Lovisa Catharina Jägerskiöld 1846. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. G. Björkenheim, Släkten Björkman från Vermland (1913); C. E. Carlson, Fiskars 350 (1999); C. L. Jägerskiöld, John von Julin (1853); Gabriel Nikander, Fiskars bruks historia (1929). 

BILDKÄLLA. von Julin, John. Nikander, Gabriel: Fiskars bruks historia. Minnesskrift utgiven av Fiskars aktiebolag (1929).

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5482-1416928958088

Upp