ARCKENHOLTZ, Johan


(1695–1777)


Bibliotekarie, politisk författare, 
historiker


Johan Arckenholtz var en av 1700-talets mest kosmopolitiskt orienterade skriftställare och berest som få. Hans korrespondens med Europas lärda sträckte sig över fyrtio år. Under hans politiskt verksamma år 1731–1747 utvecklades han till en av Sveriges vassaste skribenter, då han under partipolitikens första skede i ständig konflikt med de s.k. hattarna försvarade Arvid 
Horns politik och mösspartiet. Efter att ha suttit fängslad ett par år med anledning av sitt agerande i politisk opposition, levde han åren 1747–1766 som bibliotekarie i det tyska Kassel. Där fullbordade han sitt främsta livsverk, en 
fyrabandsutgåva om drottning Kristina. På äldre dagar återvände han till Sverige.

 

Johan Arckenholtz barn- och ungdomstid i Helsingfors är okänd. Som adertonårig student kom han 1713 till Åbo men flyttade 1716 till Uppsala, undan den ryska ockupationen under stora ofreden. Han förefaller ha siktat på en juridisk karriär och fick 1718 sin första anställning i Svea hovrätt. Ett tag hade han planer på att återvända till Finland och sökte 1738 assessorstjänst i Åbo hovrätt. Men vid denna tid kom hans livsbana att förändras.


 

Tjugofem år gammal begav sig Arckenholtz på sin första utrikesresa och inledde då sitt liv som resenär, en tillvaro på resande fot som skulle få sin fortsättning under många år av hans levnad. Hans andra och mest kända resa varade i sex år, 1725–1731, då han som lärare följde två unga adepter på en tidstypisk bildningsresa genom Tyskland, Italien och Frankrike. Hans elever fick föra en resedagbok. Dagboken som har bevarats vittnar om hur Arckenholtz redan då fått upp ögonen för drottning Kristina. Dagboken berättar bl.a. om flera historiska fynd som man gjorde. Från de många arkiv och bibliotek resenärerna besökte finns beskrivningar av olika svenskminnen på den europeiska kontinenten.


 

Efter resorna inleddes en ny period i Arckenholtz liv då han började sin bana som kanslitjänsteman. Hans utlandserfarenheter togs tillvara i ett arbete från 1731 om den sekreta korrespondensen, om brevväxlingen med de svenska ambassadörerna utomlands. Hans chef var Johan Henrik von Kochen, en av de närmaste politiska medarbetarna till den dåvarande regeringschefen Arvid Horn. Arckenholtz visade sig ha en vass penna som även kunde användas för mera journalistiska uppdrag. Till dylika för tiden karakteristiska kansliuppdrag hörde författandet av en rad broschyrer som trycktes 1734–1738 och var inlägg i en hård debatt om Sveriges ostindiska handel. Politiskt stod Arckenholtz på samma sida som Arvid Horn, ledaren för det blivande mösspartiet och i landets politiska kretsar känd som finne och vän av fred med Sveriges östliga granne Ryssland.


 

Den märkligaste av sina skrifter, ”Sagu-brott af 1734 års Riksdag i Stockholm”, skulle Arckenholtz behålla för sig själv (den skulle tryckas först 2003). Det är en bred analys av riksdagen och det politiska spelet kring där förekommande ärenden. Genom sin centrala position i kansliet, vid sidan av sitt internationella perspektiv, hade Arckenholtz kunnat ta del av och uppfatta kansliskvallret med dess många interna upplysningar. Han umgicks även personligen med en rad svenska och finska riksdagsmän i politiska klubbar, på kaffehus och andra samlingsplatser i Stockholm. I hans manuskript sammanställdes allt detta skvaller. Och Arckenholtz är inte den som fördärvar en god historia. Hans ”Sagu-brott” är giftig, kvick och djupt partisk mot den opposition riktad mot Horns politik som samlade sig kring Fredrik Gyllenborg. I sin genre har den knappast någon sån motsvarighet under den äldre frihetstiden och knappast ens under epoken i dess helhet.


 

Det var nog tur för Arckenholtz att skriften blev liggande, men han skulle råka illa ut till följd av andra alster. Störst rabalder väckte en skrift från mars 1732, ”Swea Rjkes tilstånd i anseende til de öfrige stater i Europa”, som var en analys av allianspolitikens förutsättningar, där Sveriges relationer till andra makter genomgås stat för stat. Den gyllenborgska oppositionen tog fatt i det starkt kritiska avsnittet om Frankrike. Genom indiskretion avslöjades avsnittet inför kardinal Fleury i den franska statsledningen, med en diplomatisk konflikt som resultat. När hattpartiet tog makten 1738–1739 skred man till rättsliga åtgärder. Arckenholtz dömdes av riksdagens sekreta utskott till avsättning från sin tjänst och avbön hos Fleury, trots att hattledaren Carl Gustaf Tessin i sin egenskap av minister i Paris försökte hjälpa honom. Själv hävdade Arckenholtz att skriften aldrig var ägnad för offentligheten utan röjdes mot hans vilja. Han hamnade nu i en besvärlig situation, politiskt och personligen, i all synnerhet som mösspartiet förlorade regeringsmakten, Horn avgick och flera av hans överordnade avsattes. Olyckorna började hopa sig. Arckenholtz råkade in i en brevdebatt med tidens ledande författare, Olof Dalin, en debatt där båda parter ömsesidigt beskyllde varandra för att skriftligen ha förtalat Tessin. Resultatet av en lång triangelkorrespondens blev en förtalsprocess vid Norrmalms kämnärsrätt i Stockholm, innan saken kunde biläggas genom förlikning.


 

Långt farligare för Arckenholtz blev en annan affär. Natten mellan den 26 och 27 februari 1741, mitt under pågående riksdag och överläggningar om ett krig med Ryssland, grep några hattofficerare presidentsekreteraren Johan Gyllenstierna på väg ut från den ryske ambassadörens bostad. Den svenska regeringen hade sedan en tid tillbaka lagt märke till att ambassadören var anmärkningsvärt välunderrättad och misstänkte en läcka. Arckenholtz drogs in i en förräderiundersökning, när man som ett led i processen började söka efter upphovsmännen till de senaste årens hattfientliga skrifter. Medan Gyllenstiernas försvar snabbt maldes ned, nekade Arckenholtz ihärdigt. Ändå dömdes han till fängelse på Bohus fästning. Han satt där fram till 1743, då han kunde återvända sedan mössoppositionen på den riksdag som satt 1742–1743 vunnit vissa handlingsmöjligheter till följd av den räfst som då hölls med anledning av den misslyckade krigföringen mot Ryssland. Arckenholtz kastade sig omgående och ursinnigt in i det politiska spelet och verkar att ha tillhört mössornas partiledning. Han sades ingå i deras ”hemliga konselj” och i en politisk djursaga från hattsidan (”Sagan om herrgården”, 1747) kallas han spefullt för ”fähuskatten”.


 

Vid denna tid förefaller Arckenholtz att ha arbetat på en rad nya och delvis fräna politiska pamfletter (bl.a. ”Om hattpartiets chefer”). Men då de enbart föreligger som koncept kan man anta att han vid detta tillfälle hållit i sina papper. Hans situation vid mitten av 1740-talet tedde sig i övrigt hopplös. Mösspartiets upprepade misslyckanden att störta hattarna från regeringsmakten tillät inte några förhoppningar för framtiden. Arckenholtz var politiskt stämplad. Det måtte varit med en stor lättnad som han i april reste från Sverige för att bli bibliotekarie vid hovet i Kassel. Han lämnade därmed den svenska politiken bakom sig och kunde ägna sig åt sina lärda intressen.


 

Vad som skulle komma att bli hans stora livsverk, den dokumentära biografi om drottning Kristina som han haft under arbete sedan ungdomens reseår, fullbordades i Kassel. Arbetet resulterade i fyra band som började komma ut 1751. Utgåvan framstår inte som någon egentlig kronologisk monografi. Det är det redovisade källmaterialet, allt det tidigare okända och otillgängliga arkivmaterial som Arckenholtz lyckats leta fram i snart sagt hela Europa, som framstår som den lärdomshistoriske forskarens prestation. Han kan redovisa omkring 800 tryckta arbeten och 900 dokument, bland dem 220 brev, som här för första gången publicerades. Han hade t.ex. lyckats få tillgång till svåråtkomliga bestånd ur kardinalen Alessandro Albanis bibliotek och ur Vatikanens bibliotek, i det senare fallet material som påven själv ställde till hans förfogande. Ett mått på Arckenholtz lärdomshistoriska ställning och inflytande är att hans arbete ännu 250 år efter utgivandet används av Kristinaforskningen.


 

Inte heller i Kassel skulle det politiska läget lämna Arckenholtz någon ro. Krig, indragna bevillningar på grund av dyrtid och framför allt hans beskyddares, lantgreve Wilhelms, död gav honom anledning att undersöka sina möjligheter att återvända till Sverige. Till en början blev han snävt behandlad av regeringen, som då fortfarande tillhörde hattar som ingenting glömt. Detta trots att den inflytelserika Tessin än en gång försökte hjälpa honom. Men för en gångs skull utvecklades det politiska läget till Arckenholtz fördel. Efter mer än 25 års misslyckanden lyckades mössorna ta makten 1765. Deras gamle kämpe kunde därför få komma hem på anständiga villkor och tillbringa det sista decenniet av sitt liv i Sverige. Hemma verkar Arckenholtz framför allt att ha umgåtts med sina politiska vänner från ungdomsåren, flera av dem med lärda intressen, som bibliografen Carl Gustaf Warmholtz på Christineholm och den temperamentsfulle mösspolitikern, biskopen Jacob Serenius i Strängnäs. Arckenholtz tog itu med sitt arkiv och sitt bibliotek som till vissa delar funnits i förvar hos Warmholtz. Han hade inte heller tappat kontakten med sitt gamla hemland. Han kunde ge sin brorson i Finland sakkunniga råd om hur hans bildningsgång och utrikesstudier borde skötas. Han skänkte ekonomiska medel till Åbo akademi och trivialskolan i Helsingfors samt till gymnasiet i biskop Serenius Strängnäs. Bibliotek och arkiv testamenterade han till Åbo akademis bibliotek – tyvärr, kan man väl tillägga, då allt gick förlorat i stadens brand 1827.


 

Livet ut förblev Arckenholtz en mångsidig skribent. Under fängelsetiden påbörjade han, med blyertspenna, en religiös skrift, ett arbete som skulle följas av flera av liknande slag. Han intresserade sig för teatern och i Kassel planerade han 1750 en internationell lärd tidskrift som framför allt skulle rikta in sig på recensioner. Åter i Stockholm planerade han på äldre dagar att publicera den lärda korrespondens som han med sina unika förbindelser samlat under fyrtio år, närmast då genom ett urval ur de ca 3000 brev som ingick i samlingen. Originalen gick förlorade i Åbo brand, men de brevavskrifter och utdrag som Arckenholtz gjort för sin planerade utgåva kunde räddas. Trots de många personliga konflikter som upptog honom uppfattades Arckenholtz i yngre dagar som en angenäm och vänlig person. På ålderdomen blev han alltmer excentrisk. Han såg syner och ägnade sig åt religiösa grubblerier.


 

Ingemar Carlsson


 

Johan Arckenholtz, född i Helsingfors 9.2.1695, död i Stockholm 12.7.1777. Föräldrar landssekreteraren i Helsingfors och mantalskommissarien i Nyland Johan Arckenholtz och Helena Forssenia.


 

PRODUKTION. Recherches sur les alliances et les intérèts entre la France et la Suède ... par Mr Rousset. Amsterdam (1745); Mémoires concernant Christine reine de Suède. Vol. 1–4. Amsterdam & Leipzig (1751–1760); Sagubrott af 1734 års Riksdag i Stockholm. Stockholm (2003). För bibliografiska förteckningar, se G. Jacobson, Johan Arckenholtz (Otryckta skrifter, som även förtecknar tryckta skrifter jämte motskrifter). Svenskt Biografiskt Lexikon. Stockholm (1920); I. Carlsson, Frihetstidens handskrivna litteratur. Göteborg (1967).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Korrespondensen i Tessinska samlingen I:61 i Riksarkivet, Stockholm. G. Jacobson, Johan Arckenholtz. Svenskt Biografiskt Lexikon, Stockholm (1920); I. Carlsson, Frihetstidens handskrivna litteratur. Göteborg (1967); V. Ahonen, Gustaf Bondes memoarer och Arckenholtz. Historisk Tidskrift för Finland 1994; J. Manninen, Johan Arckenholtz memoarer. Historisk Tidskrift för Finland 1998; Sagubrott af 1734 års Riksdag i Stockholm. Red. I. Carlsson (med inledning). Stockholm (2003); I. Carlsson, Olof Dalin och den politiska propagandan inför ”lilla ofreden”. Lund (1966).


 

BILDKÄLLA. Arckenholtz, Johan. Kopparstick: W.C. Mayr efter G. Desmarées. Museiverket.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5487-1416928958093

 

Upp