SPENNERT, Jenny


(1879–1950)


Varieté- och operasångerska


Jenny Spennerts karriär var ovanlig. Hon inledde sin bana som varietéartist i Finland och blev därefter för en tid en erkänd operett- och operasångerska i internationella sammanhang. Hennes talanger var betydande, men kunde inte i alla skeden utnyttjas till fullo.

 

Familjen var väletablerad i Helsingfors. Fadern Erik Spennert kom från Anjala och verkade som sadelmakarmästare. Han hade 1867 grundat en åkdonsfabrik som sysselsatte ett tiotal arbetare. Företaget lyckades bli känt för goda produkter, varefter även hovkretsarna i S:t Petersburg sällade sig till kunderna. Modern, som med fast hand styrde en stor familj, hade österbottnisk bakgrund. Jenny Spennert fick en gedigen uppfostran och lärdes spela piano, dansa och sjunga. De konstnärliga färdigheterna gjorde sig tidigt gällande.


 

Som danslärare anlitades Elisabet Littson, den främsta i Helsingfors. Undervisningen omfattade inte bara salongsdanser, även balettlektioner ingick. Jenny visade sig begåvad och avancerade inom kort till assisterande lärarinna. Att dansa var för henne ett nöje i sig och beundrande kavaljerer saknades inte. Som sångpedagog anlitades Abraham Ojanperä, visserligen kvalificerad, men med tanke på sin unga elev alltför krävande i fråga om röstresurser. Hur som helst hade den unga sångerskan inte någonting emot att uppträda för publik, och fru Littson blev intresserad av att anordna sällskapsspektakel med sina bästa lärlingar. Även gitarrspel hörde till Jennys färdigheter. En liten trupp unga flickor reste med danslärarinnan över till Reval, och fortsatte genom ett flertal ryska småstäder på en turné som sträckte sig ända fram till Odessa. Upplevelserna var berikande, men förtjänsten blev anspråkslös. Erfarenheterna kom dock med tiden till stor nytta.


 

Efter hemkomsten engagerades Jenny Spennert av Svenska teatern, endast sjutton år gammal. Debuten som Carolina i Gustav von Mosers lustspel Drilléns operett ägde rum den 13 mars 1896, och stycket spelades talrika gånger på huvudstadens scen. Rollen krävde livligt minspel, smidiga rörelser och smittande kuplettsång. Det gick i huvudsak bra och redan då lade man märke till skådespelerskans utomordentliga artikulation, ty hon återgav texterna mycket tydligt. I övrigt erbjöd teatern tämligen oansenliga biroller, vilket gav viss scenvana – egentlig teaterskolning existerade ännu inte. Anställningen vid Svenska teatern upphörde 1898, då Jenny Spennert gifte sig med affärsmannen William Göhle. Äktenskapet blev olyckligt och det enda barnet avled i späd ålder.


 

Efter skilsmässa gällde det för fru Spennert att försöka stå på egna ben, särskilt som fadern hade gjort konkurs. Helt nya perspektiv öppnades då Societetshusets värd, den framstående restauratören Wilhelm Noschis, föreslog att hon skulle framträda som varietéstjärna. Tanken var inte i sig helt överraskande, för sin förmåga att dansa, sjunga och spela luta hade hon ofta prövat i inofficiella, intimare sammanhang. Premiären som varieté­artist ägde rum den 2 maj 1903. Salen var fullsatt och förväntningarna stora. Efter de utländska artisterna framträdde fru Spennert klockan 22.30 i strålkastarnas sken. Hon var klädd i rött och gult, vilket harmonierade med den spanska dansen på programmet, men det förde även tanken till Finlands dåtida nationella färger. Visorna sjöngs på franska, italienska och finska, och ovationerna var ljudliga. Det blev uppenbart att även inhemska krafter kunde göra sig gällande inom denna annars så internationella genre.


 

Man har senare framhållit Jenny Spennerts framträdande som det första inhemska varietéprogrammet, men påståendet är inte helt korrekt. Redan 1894 sjöng en mycket ung Anna Wulff på Brunnshuset med stor framgång. Sångerskan uppträdde också i Stockholm och Köpenhamn, men hennes rätta identitet har inte kunnat fastslås, då Wulff tycks ha varit ett artistnamn i den store Sigge Wulffs fotspår.


 

Jenny Spennert är lättare att följa. Hon reste till Paris och lyckades få engagemang på teatrarna Marigny, Olympia och Casino de Paris. Dräkten var finländsk och visorna också ofta inhemska, folkliga. Följande etapp blev Petersburgs kända Aquariumteater, där mottagandet likaså var positivt. Jenny Spennert lade emellertid märke till att åtskilliga av artisterna varken kunde sjunga eller dansa – deras förtjänster och tjänster återfanns på ett helt annat plan. Jenny Spennert blev ganska trött på alla inviter och motviljan mot varieténöjen växte sig småningom stark hos henne.


 

Det är egentligen anmärkningsvärt att Jenny Spennert med sitt utseende och sina talanger gjorde sig gällande på ett område, där konkurrensen var knivskarp. Varietén blomstrade kring sekelskiftet och de ambulerande kvinnliga artisterna var otaliga. Agenter skötte i regel engagemangen, men Jenny Spennert ombesörjde sina affärer på egen hand och hon hade goda förtjänster. Efter en hel månad i Petersburg kom hon i juni 1904 till ”Fåfängan” på Kron S:t Annae i Viborg. Därefter reste hon till Tammerfors och till Sveateatern i Stockholm. Varietéengagemanget under dessa två år hade varit mödosamt men påtagligt inbringande. Besparingarna kunde hon satsa på att vidareutveckla sina röstresurser.


 

Hon ställde sig nu högre och mera seriösa mål. Hennes sångstudier förlades till London och Berlin och fortsattes i två år. De första konserterna därefter anordnades i Solennitetssalen i Helsingfors i januari 1907. För ackompanjemanget svarade först Oskar Merikanto och därefter Armas Järnefelt. Publiken och recensenterna kände sig något konfunderade och salen fylldes inte.


 

Sångerskan var inte heller själv helt tillfredsställd, utan reste till Paris och sökte kontakt med operans förre direktör Pedro­ Gailhard. Hon fick utmärkta instruktioner för de stora operarollerna liksom också praktisk vägledning i arbetet både framför och bakom kulisserna. Intriger var blott alltför vanliga vid operan och oerhört påfrestande – i varietékretsar hade kontakterna däremot varit ganska okomplicerade.


 

I alla fall blev Jenny Spennert anställd av operan i Monte Carlo och tilldelades centrala, klassiska roller. Samarbetet med övriga artister utföll i huvudsak lyckosamt, medan livet i staden bjöd på lyx och förlustelser av allehanda slag. Efter Monte Carlo erbjöds hon gästroller på Stora operan i Paris, Komische Oper i Berlin och Kungliga teatern i Stockholm. Ett engagemang på Metropolitan stod även i sikte, men Spennert avböjde. Det föreföll som om hon uppnått kulmen på sin bana, något som även avspeglades av sex tämligen fullbokade konserter i Helsingfors i november 1911. Signaturen ”Bis”, K. F. Wasenius, var entusiastisk. Han talade om ”konstnärlig fulländning” och ”terminens mest fulländade evenemang”. Finland har äntligen, sades det, fått en ”verkligt stor sångerska”. Även landsortsstäder besöktes och primadonnan medverkade därefter på Finska operan i Gounods Faust i februari 1912. Följande höst sjöng hon 14 gånger på Kungliga operan i Stockholm. Mottagandet i Sverige föreföll emellertid något reserverat.


 

Jenny Spennert hade uppenbara svårigheter att förena sitt privatliv med karriärens hårda krav. Världskrigets utbrott försvårade också möjligheterna till resor och gästspel. Sångerskan fann det bäst att dra sig tillbaka från offentliga framträdanden. Hon levde ett tämligen tillbakadraget liv i Helsingfors med sina katter och hundar. Tystnaden bröt hon bara i undantagsfall. Några konserter i början och slutet av 1918 möttes av ett rätt svalt mottagande hos kritiken.


 

Hon gjorde i slutet av 1925 ett allvarligt försök att åter beträda scenen, då i operetten Madame Blixt på Åbo svenska teater, men det slutade illa. Kontrakt hade ingåtts med Ernst Ahlbom gällande tio föreställningar, men redan efter fyra måste pjäsen inställas för att få en ny rollbesättning. Tvisterna ledde till rättegång och publiciteten blev för Jenny Spennert den sämsta tänkbara. Men i sina memoarer, enligt uppgift redigerade av Raoul af Hällström, fick hon 1946 en viss revansch. Berättargreppet vill vara uppriktigt, men till sin egen person förhåller sig författarinnan ställvis pinsamt okritiskt.


 

Till allmän häpnad anordnade Jenny Spennert ännu under våren 1947 tre konserter i Helsingfors på Svenska teatern med George de Godzinsky som ackompanjatör. Programmet bjöd på chansoner i Maurice Chevaliers anda. Publiken var talrik och uppskattande, medan några fann choserna överdrivna. Ett liknande program upprepades ännu 1949 med anledning av sångerskans 70-årsdag – ett verkligt kraftprov.


 

Sven Hirn


 

Jenny Juliana Spennert, född i Helsingfors 9.1.­1879, död i Helsingfors 26.7.1950. Föräldrar Erik Spennert och Anna Lovisa Heikkinen. Gift 1898 med William Göhle.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR J. Spennert, Mitt liv och min sång (1946); S. Hirn, Populärmusikens pionjärer (1999).


 

BILDKÄLLA. Spennert, Jenny. Foto: Ateljé Walery, 1903. Museiverket.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5489-1416928958095

 

Upp