LILIUS, Aleko 

(1890–1977) 

Äventyrare, författare, filmare 

Aleko Lilius var ständigt i farten. Han inledde en rad fantasifulla projekt som entreprenör på såväl näringslivets som det populärkulturella området och reste i många exotiska länder. Han var språkligt begåvad och flyhänt som skribent. Som reporter gav han ut ett stort antal skrifter, ofta med egna fotografier. Hans memoarer i två volymer är måhända något överdrivna i sin ohejdade berättarlust, men också informativa och därtill ovanligt underhållande.

Aleko Lilius föräldrar hade många förbindelser med Ryssland. Fadern hade en tid tjänat vid Ismailovska gardet och modern kom från Kaukasien. Pojkens gick i skolan i Helsingfors, medan somrarna tillbringades i Alupka på Krim. Det var spännande och lärorikt, ryska språket blev välbekant och de tatariska ryttarna läromästare i fråga om allt som gällde hästar. Det kejserliga godset Livadia låg i grannskapet och societetslivet var tidtals livligt, de sköna damerna talrika. 

Lilius inledde studier vid Polyteknikum i Helsingfors, men de blev inte framgångsrika, liksom inte heller en kort sejour vid Svenska teaterns elevskola. Ett kringflackande liv lockade och förde Lilius från Krim till Konstantinopel och Medelhavsområdet. Betydelsefullare för framtiden blev ett besök vid bröderna Carl och Wilhelm Hagenbecks djurpark i Hamburg 1909. Deras välkända system för dressyr – uppmuntran i stället för piskan – hade bildat skola. Djurparken hade dessutom inriktat sig på att leverera vilda djur av alla de slag till cirkusdirektörer och andra djurintresserade runt om i Europa. 

De norska renar som Lilius såg i Hamburg verkade medtagna. Deras föda var klart olämplig och borde enligt honom bytas mot äkta renlav. Lilius förklarade sig villig att stå till tjänst som agent, inte bara i fråga om foder, utan även när det gällde all tänkbar rekvisita från lappar och pulkor till hundar och kåtor. Carl Hagenbeck var intresserad och transaktionerna sattes i gång i stor skala. Tolv renar, däribland två albinos, sändes omgående från Finland. Problemfritt var det inte, för renarna visade sig vara egensinniga och svårhanterliga. Flera gånger begav sig Lilius till Lappland och en av färderna gick med bil ända fram till Övertorneå, vilket betraktades som nordligt rekord i sitt slag. Bilen skakades nästan i bitar, men kunde ändå transporteras tillbaka till Helsingfors. 

I sinom tid beställde och fick Hagenbeck en hel trupp av lappar. Tidtals inkvarterades de exotiska samerna på Lilius gård i Helsingfors och väckte där stadsbornas uppmärksamhet. För ett antal renar som skulle förevisas på Schumanns cirkus i Hamburg anställde Lilius en ungersk dressör vid namn Sandor Krail för att träna in numren; dressören reste också till Lappland för att välja ut läraktiga exemplar. Föreställningar förekom även i Helsingfors och imponerade på publiken. 

I Hamburg annonserades föreställningen i maj 1910 som en världssensation och drog stor publik. Dessvärre hade dressören inte beaktat de praktiska förhållandena: den högljudda musiken och strålkastarna gjorde renarna irriterade. Krail fick med möda ordning på sina led tills olyckan inträffade – en clown sprang högljutt skrikande in i manegen och försökte stånga en av renarna. Djuren blev vettskrämda och sprang upp bland publiken samt ut på gatan. En av spetshundarna bet en pojke i benet och fiaskot var totalt. Direktör Schumann ville aldrig mera se en ren på sin cirkus. 

Inkomsterna hade dock varit avsevärda och Lilius företagsamhet sökte sig nya mål. Sommaren 1910 hade Robert Svendsen väckt stor uppmärksamhet genom att flyga över Öresund. Flygarbragderna fascinerade allmänheten och Lilius kom på tanken att en förevisning borde anordnas även i Finland. Svendsen övertalades att följande år med sitt plan komma till Helsingfors. Föreställningen skulle äga rum på Åggelby travbana i slutet av mars. 

Inte heller detta projekt utföll till belåtenhet. Folk kom visserligen i stora skaror, men väderleksförhållandena var inte de bästa och banan ansågs alltför kort – flygplanet kunde inte lyfta. Publiken fick sina pengar tillbaka och nya försök gjordes, slutligen längs isen i Norra hamnen. Lilius hade blivit en visa i staden, man sjöng spefulla kupletter om flygförsöken på varietéerna och publicerade skämtbilder i pressen. Slutligen en söndag i mars flög Svendsen cirka 50 meter på ett par meters höjd och biljettpengar behövde inte mera återbetalas. Äran var räddad men räkningarna skyhöga. 

Alekos föräldrar var toleranta och tålmodiga, men släkten hade fått nog. Till myndighetsdagen 1911 fick han en biljett till Amerika i handen och ”landsförvisades” enligt egna ord. Affärsverksamheten hade tidtals varit livlig men inte gett mycket i behållning. I Kanada prövade han lyckan som guldgrävare och jägare. Upplevelserna nyttjades för många artiklar och blev även en bok, I fjärran nordväst, frikostigt illustrerad, som efter återkomsten trycktes av Amos Anderson 1912. Aleko Lilius blev utan arvode men anställdes som reporter på nygrundade Dagens Tidning. Hans kunskaper i ryska ledde till specialuppdrag och kontakt med chefredaktören Guss Mattsson. Anställningen medförde ekonomisk trygghet, och den unge journalisten gifte sig 1912 med Ebba Jacobson. 

Långvarig blev journalistanställningen inte. En kort tid övervakade Aleko Lilius stockflottningen på Torne älv. Därefter gjorde han affärer tillsammans med släktingen Hugo Lilius. Världskrigets utbrott sommaren 1914 förändrade konjunkturerna i grunden. Med sin erfarenhet av ett österländskt sätt att sälja avyttrade Aleko Lilius timmer till ryska militären och gjorde sig goda förtjänster. Vid denna tid förestod han även en bank kallad Privatbanken i Helsingfors. Med Allan Hjelt som kompanjon skaffade han några ur trafik tagna isbrytare från Motala och köpte 1916, för att komma över rälsen, den skuldbelastade järnvägen till Nykarleby. Sådana transaktioner väckte uppmärksamhet landet runt. Ett filialkontor öppnades i Petrograd, och för utomordentliga tjänster utnämndes Lilius 1917 till Persiens vicekonsul i Helsingfors. Det gav möjlighet att använda diplomatpost för diverse försändelser. 

Utnämnd till konsul kunde han fästa en skylt på väggen i Helsingfors, vilket under den röda tiden 1918 gav gott skydd mot övervåld. Det var emellertid till ringa hjälp när Aleko Lilius våren 1919 anklagades för olagliga valutaaffärer. Han togs i häkte för förhör, men frigavs då anklagelserna inte kunde styrkas. Lilius affärsverksamhet slutade hur som helst i konkurs. 

Under hösten 1919 spelade han in filmkomedin På jakt efter en Venus. Regin var Konrad Tallroths, medan manuskriptet skrivits av Lilius, som också kreerade huvudrollen. Huvudpersonen sökte en dam som skulle fylla kraven för en skönhetstävling. Med måttband granskades damer staden runt, slutligen även vid Munksnässtranden, där närmandena bestämt avvisades. I sin förtvivlan försökte huvudpersonen hänga sig i måttbandet, vilket också misslyckades. Dock hittade han en check, som ledde till ett lyckosamt slut. Filmen med en speltid på 35 minuter är inte bevarad. Kritiken var tämligen välvillig, fastän sekvenserna inte blev tillräckligt skarpa i detaljerna, eftersom kriget inte tillät att man kom över fullgott inspelningsmaterial. Man antog en tid att det var fråga om Finlands första spelfilm – vilket även Lilius själv hävdat – men så är ingalunda fallet. 

Aleko Lilius hyste planer på ett djärvare projekt: en filmatisering av Kalevala till musik av Sibelius. Ett sammanträde med kompositören hölls på Kämp och ledde till någorlunda samförstånd, men längre kom man inte. Inför julen 1919 utgav Lilius också två äventyrsberättelser, delvis baserade på egna upplevelser i Petrograd. 

Därefter reste han åter till Förenta staterna, där han 1923 i Jersey City tillverkade en skönhetskräm med namnet Kazbek för damer. Följande år begav han sig till Mexico och skrev därifrån krigskorrespondens för några tidskrifter. För att kunna bidra också med bildmaterial – något som dittills saknats – hade Lilius med sig inte bara stillbildskamera utan även filmkamera för att kunna producera internationella nyhetsjournaler. Inom kort utgav han också två rikt illustrerade böcker om sina reseäventyr. 

Nästa uppdrag gällde oroligheterna i Kina och även nu hade Lilius filmkameran med sig. Resultatet redovisas i Min kinesiska krigsbok (1928). Motsvarande rapporter ingår även i Äventyr bland kinesiska sjörövare (1932) och Farliga folk på Filippinerna (1934), utgivna på flera språk. Efter kriget kompletterades den äventyrliga kavalkaden med Bland synderskor och smugglare i Tanger (1954), Lady Jaguar (1956) och Det gick vilt till i Marocko (1956), rätt tidsbundna reportageböcker. Aleko Lilius var själv bosatt i Marocko under 1950-talet. 

Lilius återkom emellertid till ungdomsupplevelserna i de två memoarvolymerna Ett herrans liv (1957) och Ung man i farten (1958). De är fartfullt skrivna med ett självironiskt avstånd till säregna upplevelser. Allt är knappast sanningsenligt, men lustfyllt och underhållande skildrat. 

Från 1958 bodde Lilius igen i Helsingfors. Han fortsatte att ägna sig åt diverse affärer och förestod bland annat en agentur för marockanska sardiner. Han försökte sig även som konstnär på måleri. 

Sven Hirn 

Aleko Axel August Eugen Lilius, född 2.4.1890 i S:t Petersburg, död 24.6.1977 i Helsingfors. Föräldrar övertranslatorn för senaten för Finland, stabskapten Axel Lilius och Natalia Starck. Gift med Ebba Alma Naemi Jacobson 1912. 

PRODUKTION. I fjärran nordväst. Jaktstråtar i Kanada (1912); Bland vilda krigare i Mexiko (1925); Min kinesiska krigsbok (1928); Äventyr bland kinesiska sjörövare (1932); Farliga folk på Filippinerna (1934); Bland synderskor och smugglare i Tanger (1954); Det gick vilt till i Marocko (1956); Lady Jaguar (1956); Ett herrans liv (1957); Ung man i farten (1958). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Hirn, Kaunotar ja hirviöitä (2004); Suomen kansallisfilmografia 1907–1935 (1996). 

BILDKÄLLA. Lilius, Aleko. Foto: Ateljé Salon Strindberg. Museiverket.

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5493-1416928958099

Upp