PETTERSSON, Joel 

(1892–1937) 

Bildkonstnär, författare 

Joel Pettersson, ”Ålands van Gogh”, var målare och ordkonstnär. Hans isolering på den åländska landsbygden gjorde att han under livstiden förblev praktiskt taget okänd. Men på 1970-talet utgavs äntligen hans berättelser om bylivet, som öppnas mot hisnande existentiella djup. Hans dramatik, skriven för den lokala ungdomsföreningen, är en guldgruva för dialektforskare och etnologer. 

Pettersson drömde om att bli en stor konstnär, lika rik och berömd som ”komålaren” Victor Westerholm. Men under sin livstid möttes han mest av motgångar. Hans homosexualitet bidrog till utanförskapet i ett samhälle med stränga moraliska regler. Att han dog mentalsjuk, bara 44 år gammal, ter sig i det perspektivet som ett följdriktigt slut på ett öde under mörka stjärnor. Men långt efter sin död skulle han nå ära och berömmelse, både som målare och som diktare. 

Joel Pettersson föddes i Lemland på Fasta Åland 1892. Hans föräldrar hade flyttat in från skärgårdskommunen Föglö och köpt ett litet hemman, Västergård, i Norrby i skuggan av Lemlands medeltida kyrka. Som utsocknes sågs de med misstänksamhet av byborna, och frågan är om Daniel och Emilia Pettersson någonsin accepterades i sin nya hembygd. De framstår även i sonens minnesbilder som tämligen udda figurer i ett socialt sammanhang där konventionens regler betydde allt. Fadern tecknas som en stor grovlemmad gubbe: ”Rödpöjsig. Flintskallig. Ansiktet kransat med vitt skägg.” Modern framställs som ”en liten flattrande käring, knotig, skinntorr, kavat och stor i tagen”. Redan här anas en bestämmande social stigmatisering. Men å andra sidan ska man aldrig räkna Joel Petterssons fantasifyllda texter som uttryck för en definitiv sanning. 

Pojken skulle förstås bli bonde. Och han gjorde tappra försök att leva upp till förväntningarna. Men främst var han i tidiga år verksam inom ungdomsföreningen i hemsocknen. I en tid när ungdomslokalen var de ungas enda samlingsplats etablerade han sig som en formlig folkbildare. Han skrev och regisserade sammanlagt mer än fyrtio pjäser som tog sin utgångspunkt i bygden omkring honom men som också kunde röra sig i vilken existentiell riktning som helst. Inom bygdespelets ram utvecklade Pettersson en dramatik där mänskliga tillkortakommanden, ondska och girighet avslöjades bakom den komiska ytan. Han stod inte främmande för frän socialrealism med udden riktad mot makthavare av olika slag. Att författaren även svarade för dekoren var självklart; ofta spelade han dessutom någon av rollerna. Inom ungdomsföreningen, där han i tre perioder var ordförande, höll han tal om stora och små ämnen, ordnade diskussioner, ritade och berättade. 

Drömmen var att bli konstnär på riktigt. Hösten 1913 antogs Joel Pettersson som elev vid Åbo ritskola, där Victor Westerholm, sommartid bosatt i Lemland, var rektor. Att en åländsk bondpojke sökte sig till konstnärsbanan var i och för sig inte unikt. Den tidigt döde Karl Emanuel Jansson kunde ses som en förebild. Men Joel Pettersson passade inte alls in i mönstret. Den tidens konstundervisning var strängt klassicistisk utan möjligheter till modernistiska utsvävningar. Westerholm hade ingen förståelse för elevens fria formkänsla. Pettersson stod ut i två år, sedan lämnade han stadslivet och ”bokstavskonstens” gipsavbildningar bakom sig och återvände till Åland för att bli bonde på heltid. Men som sin egentliga livsuppgift såg han fortfarande att skapa, i ord och i bild. 

Åren efter uppbrottet från Åbo – som i hembyn förstås sågs som ett misslyckande – fylldes av ett konstnärligt flöde. Det mesta i hans produktion kom till under en tioårsperiod från 1915 till 1925. Då skrev han ständigt på en berättelse, en roman om man så vill, som aldrig blev fullbordad. Men alla texterna flyter ändå samman till en helhetsbild av ett fantasiliv bortom alla gränser. 

Det handlar om livet i byn, om hat och kärlek, födelse och död, om sociala klyftor och om Gud. Historierna står formligen i kö för att låta sig berättas. Han låter tillvaron avspeglas i trasmattans nyckfulla mönster och lyssnar till stenarnas röster när pojkarna kastar dem i sjön. Hur tonåringen vaknar till man beskrivs i psykologiskt inkännande porträtt. I de ungas skratt om våren tolkar han in en längtan som får symboliska övertoner. I hästens blanka öga anar han livets mening. Ständigt gör han utvikningar från ämnet, något som ibland ger texten en närmast drömlik karaktär: ”Av sol, vatten och jord var hans själ och sinne lyft till nytt liv och upphöjt till att skapa och drömma. Sol, vatten och jord är just de tre stora grundfärgerna av vilka sedan alla diktarens fina mångskiftande drömbilder blandas av.” Konstnärsproblematiken, med inslag av nietzscheansk självförhävelse, är ett återkommande inslag i hans reflektioner. 

Joel Pettersson skrev på sin dialekt, där inslag från Lemlands- och Föglömål blandades, men hade under ivrig läsning snappat upp stildrag från många författare. Kontrasten mellan högtidligt skriftspråk och drastiskt talspråk ger texterna en egenartad rytm. Ena stunden låter han som Selma Lagerlöf eller någon biblisk berättare, i nästa ögonblick är man övertygad om att han stött på någon dikt av Edith Södergran eller ett tidigt prosafragment av Elmer Diktonius. I sin socialkritik närmar han sig August Strindberg. Likt den unge Pär Lagerkvist ägnar han sig åt ljudenlig stavning: djup blir ”jup”, ljus blir ”jus”. 

Joel Pettersson skrev i ensamhet, men fick i varje fall uppmuntrande tillrop av Werner Eker, kamrer vid Ålands landskapsstyrelse och entusiastisk folkbildare. Joels bygdebrev publicerades i tidningen Åland och andra texter i tidskriften Åländsk Odling. 

Men att han skulle betecknas som författare hade ingen en tanke på. Ingenting trycktes i bokform under hans livstid. Däremot nådde Joel Pettersson stundom en viss framgång som bildkonstnär. Även här fångade han främst hembyn, målad i en expressionistisk färgskala som tidvis får bilderna att vibrera. Byvägen leder hem, men för också mot det okända. Konstnären Mikko Carlstedt spelade en viktig roll som brevvän, inspiratör och intellektuellt bollplank. Valdemar Nyman menar att Pettersson ser hela omgivningen som tavlor: ”Inramade, i stora svep målade, utan detaljer, med balanserad fördelning av ljus och skugga, med förgrundsmotiv och förtoningar. Och tavlans olika plan är hela färgytor, omväxlande blågrå eller lysgul åker, mörkgrön barrskog utan åtskillnad på gran och tall – allt mot gråsvarta moln”. 

Kort före sin död på Grelsby mentalsjukhus 1937, där diagnosen löd schizofreni, fick Pettersson något av ett genombrott vid en stor utställning i Mariehamn. En rad av hans verk inköptes till föreningen Ålands vänners konstsamling och deponerades senare i Ålands konstmuseum, bland dem en svit självporträtt och talrika motiv från hembyn Norrby. Omkring 200 konstverk av hans hand finns dokumenterade. 

Men vid den tiden var hans sinne redan förmörkat, och delar av sin konstnärliga produktion hade han hunnit förstöra. Hans sista satsning som bonde var en hönsfarm, som resulterade i ekonomisk katastrof. Länge stod det jättelika hönshuset, som avbildas på en av hans mest kända målningar, kvar som en patetisk ruin. 

Nästan fyrtio år efter sin död fick Joel Pettersson äntligen upprättelse. Prästen och författaren Valdemar Nyman botaniserade i lådorna med osorterat material på Ålands museum och stötte på en guldgruva. Resultatet blev fyra volymer 1972–1975: Jag har ju sett, Eldtände, Hallonskogen och Frifågel. Här framträdde plötsligt en förnyare av finlandssvensk folklivsskildring, en språkkonstnär som tycktes skriva i total frihet, en drömmare som steg ut ur sin historiska ram för att tala till en ny tids läsare. Stolt predikade han sitt frihetsevangelium: ”Man skall taga sina egna tankar, kläda dem i sitt eget oskolade språk, man skall behålla sin syn på tingen och världsordningen.” 

Nyman fortsatte sitt studium av Joel Pettersson i den något vildvuxet psykologiserande biografin Pojken och den gråa byn och utgav den intressanta korrespondensen mellan Pettersson och hans mentor Werner Eker. 

Senare har framför allt förlagsmannen Ralf Svenblad ägnat stor möda åt att dechiffrera och katalogisera de ibland tämligen svårlästa manuskripten. I hans redigering och språkliga bearbetning har bl.a. utgetts volymerna Till alla, alla, alla... och Måndagsmorgon, det sistnämnda manuskriptet en berättelse som omfattar 401 foliosidor. 

Som skildrare av livet på Åland under tidigt 1900-tal har Joel Pettersson ingen överman. På ett närmast intuitivt sätt lever han sig in i sina gestalter, tolkar deras gester, avslöjar deras fördomar, betraktar med ömhet deras stapplande steg under himmelskupan. Dofter, aningar och ljud beskrivs med en expressiv språklig fantasi, som i vissa fall är nydanande. Han var modernist innan det uttrycket alls var allmänt etablerat. 

Det finns en ursprunglig naivitet i Joel Petterssons syn på livet, konsten och dikten. För att trotsa kaos måste man bejaka glädjen, hur tung och hopplös tillvaron än kan te sig. Eller som han besvärjande säger i ett av sina solskimrande ögonblick, då byn blir en hel värld: ”Hoppa skall jag. Dansa vill jag. Och mitt sinne skall jag hålla öppet och glatt som ett barns.” 

Gustaf Widén 

Gustav Joel Pettersson, född 8.6.1892 i Lemland, Åland, död 5.1.1937 i Finström, Åland. Föräldrar bonden Daniel Pettersson och Emilia Sofia Mattsdotter. 

VERK. Målningar bl.a.: Andersudde, Åland; Ålands konstmuseum, Mariehamn; Åbo konstmuseum; Moderna museet, Stockholm. 

PRODUKTION. Jag har ju sett (1972); Eldtände (1973); Frifågel (1974); Hallonskogen (1975); Pojken som fantasin skenade bort med (1992); Knollan, en kosaga. Red. R. Svenblad (2002); Till alla, alla, alla … (2002); Måndagsmorgon (2004). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. E. Danielsson, Glimtar över Åland (1942); N. G. Holm, Joels Gud. En religionspsykologisk studieav Joel Pettersson (1987); V. Nyman, Pojken och den gråa byn (1977); V. Nyman, Joels brev till Werner Eker (1990); R. Svenblad, Katalog över Joel Petterssons manuskriptsamling i Ålands landskapsarkiv (1987); G. Widén, Syrenbacken (1980). 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5504-1416928958110

Upp