NYMAN, Valdemar


(1904–1998)


Författare, kyrkoherde


I finlandssvensk prosa var Valdemar Nyman en modernistisk pionjär. Hans märkligaste verk, romanen Broder Kilian, låter levande och döda, ting och varelser, komma till tals på lika villkor. Hans kreativa ordglädje firar triumfer i böcker som Den stora flykten och Osmund Kåresons ungdom. Som präst och folkbildare på Åland svarade Nyman för en unik kulturinsats under mer än sju decennier. I teologiska sammanhang framstod han som en ytterst kontroversiell tänkare.


 

I sina insatser för att bygga upp ett åländskt kulturmedvetande var prästen och författaren Valdemar Nyman unik. Ändå var han inte infödd ålänning, utan betecknade sig själv som ”ilanddriven bidevindsseglare från andra hav”. Valdemar Nyman föddes och växte upp i Vasa; hans far var bokhållare och på sin mors sida hade han djupa rötter i österbottniska bondesläkter. Utpräglade konstnärliga intressen fanns inte i hans släktbakgrund.


 

Om sin barndom har Nyman varit relativt tystlåten, men i självbiografiska skisser anar man en stor utsatthet, ett främlingskap i tillvaron men också en stark självmedvetenhet i vetskapen om att vara annorlunda, att gå utanför vanlighetens gränser. Nyman skulle hela sitt liv förespråka en individualism som envetet värjde sig mot kollektivets likriktning.


 

Efter studentexamen utbildade han sig först till folkskollärare vid Nykarleby seminarium 1924 men övergick snart till teologiska studier, när teologiska fakulteten vid Åbo Akademi grundades. Det var en miljö där han blommade upp i samspel med inspirerande lärare som Sveriges blivande ärkebiskop Yngve Brilioth. Redan här fick Nyman bränsle till sin ”katoliserande” kristendom som skulle göra honom till en så kontroversiell gestalt inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Den högkyrkliga rörelsen i England med Oxfordrörelsens grundare John Henry Newman, senare bekännande katolik, som portalgestalt gjorde starkt intryck på den unge Nyman. Men tidigt förde han också in ett ekumeniskt tänkande i sin förkunnelse. Ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom blev en livslång förebild. Alla religioner har samma urkälla, löd hans motto. Och Nyman väjde inte heller för panteistiska tänkesätt: ”Gud är inte bara min Gud utan summan av allas Gud”.


 

Efter teologisk slutexamen 1929 fortsatte Nyman studierna i Lund och Bonn, där han kom i kontakt med kretsen kring Karl Barth. Sitt första prästförordnande fick han som t.f. kyrkoherde i Finström på Åland 1929–1930, en tid som blev avgörande för hans livsväg. Efter några år som extra ordinarie adjunkt i Tenala i Västnyland utsågs han 1934 till ordinarie kyrkoherde i Finström, där han kom att stanna ända till pensioneringen 1968. Den medeltida kyrkan, mitt i den vackra kyrkdalen, blev centrum för hans aktiviteter i religionens och estetikens tecken. Kyrko­rummets skönhet hjälpte till att forma hans predikningar, som lockade åhörare från hela Åland.


 

Nyman var från början en folkbildare som lät teologiska resonemang utvecklas mot en fond av kulturella referenser och traditioner. Antikens Grekland blev i hans förkunnelse lika viktigt som det bibliska landskapet. För det begränsande och intoleranta hade han föga till övers. Kyrklig byråkrati avskydde han. Det medförde under årens lopp åtskilliga konfrontationer mellan den lärde kyrkoherden i Finström och ledningen för Borgå stift. Nyman vägrade att gå i ledband, eller som han själv framhöll: ”Jag är mitt eget universitet och min egen teologiska fakultet”.


 

Konfrontationen nådde sin kulmen 1957, då Nyman i en intervju för Finlands rundradio riktade ett våldsamt angrepp mot lutherdomen i finländsk tappning. Han menade att det inom kyrkans ram ”bedrivs rent avguderi med en tysk professor på 1500-talet”. En hetsig debatt utbröt och krav restes på att han skulle uteslutas ur kyrkan. Men han hade också starkt stöd i högkyrkliga kretsar. Och till slut gav domkapitlet upp: den färgstarke ålänningen fortsatte ohotad att predika sin ”katolicism”. Han valdes rentav till åländsk kontraktsprost; en titel som han snabbt ändrade till det medeltidsklingande landsprost. ”Kontrakt har man bara med djävulen”, löd den typiskt nymanska förklaringen.


 

Som författare debuterade Valdemar Nyman tämligen sent. Men i stället trädde han fram som en färdig berättare, medveten om sin kapacitet. Som tusen liljor (1944) är en stort upplagd folklivsskildring, där han inspirerats av sin nya hembygd. Det handlar om kärlek och passion av åländsk 1800-talsmodell, där språket färgas av livfullt dialektala drag. Men det mest frapperande är naturskildringen, där varje detalj återges med färg och must.


 

Följande roman, Sko, sko hästen (1945), formas till en hård kritik mot kristna rörelser som bekänner sig till en avgränsande och förenklande tro. Handlingen i ramberättelsen anknyter till Nymans studieår i Åbo. De teologiska resonemangen får stundom överhanden. Ett hednisk-mytiskt motiv förs in som kontrast till samtiden med ett komplicerat kärlekstema, växlingen mellan manligt och kvinnligt, som ständigt återkommer i Nymans produktion.


 

Följande roman, Broder Kilian (1947), har en klarare konstnärlig struktur. Det är i flera avseenden Nymans märkligaste bok, en modernistiskt experimentell föregångare i finlandssvensk prosa. Miljön är utskärssamhället Kökar och det medeltida franciskanklostret på Hamnö. Hit kommer munken Kilian, från Flandern, och möter ett landskap som förenar ödslighet och storslagenhet. Det är sent ­1400-tal och en ny tid är på väg. Men öborna sluter fortfarande upp kring hedniska riter, som munken mot sin vilja fascineras av. Det originella med Broder Kilian är själva kompositionen. Nyman bygger upp sin berättelse på en lyrisk prosa i läsdramats form. Allting får röst: människor, ting, rörelser, åtbörder, aningar, suckar och vindar. Landskapet återges med en målares blick.


 

Lika stram till sin komposition är Margareta Jönsdotter till Bastö (1950), Nymans mest lättillgängliga roman. Här stiger en åländsk medeltidskvinna fram med makt och myndighet. I trots mot ett maktfullkomligt manssamhälles påbud hävdar hon sin rätt att existera på egna villkor.


 

Det temat förstärks ytterligare i Den stora flykten (1953), en rikt strukturerad roman med drag av Eyvind Johnsons spel med tidsperspektivet. Platsen är Åland, tiden 1700-tal och stora ofredens år, men samtidigt utspelar sig berättelsen utanför all fixerad tidsbestämning. I centrum står pedagogen Johannes Liliewahn, en drömmare som mitt i nuets våld och fasa envist håller fast vid sin vision av skönhet och kärlek. Hans ena öga är sol, det andra måne.


 

För sitt tidiga skönlitterära författar­skap fick Valdemar Nyman sällan den uppmärksamhet han hade förtjänat. Religiös-­existentiella frågeställningar sågs med misstro i det efterkrigstida kulturklimatet. Recensenter blandade ofta samman prästens och diktarens roller. Historiker sattes att betygsätta fiktiva romaner. Troligen bidrog oförståelsen till att för en tid tysta Nyman som romanförfattare. Han skulle återkomma efter ett par decennier med Osmund Kåresons ungdom (1972) och Osmund och aftonstjärnan (1974). Här återges en prästmans livsöde under tidigt 1000-tal med hela Europa som spelplats. Men som så ofta hos Nyman rör det sig främst om en inre odyssé med självbiografiska förtecken, en färd mellan kärleks längtan, svek och fullbordan medan Osmund bygger på sitt livs katedral. Kärlekstemat gestaltas, enligt Gunnel Vallquist, ”med en furia som inte står en Paul Claudel efter”.


 

Under de skönlitterärt tysta åren etablerade sig Nyman i stället som en litterär ciceron i det åländska landskapet. Presentationen Åland, midsommarstångens land (1955) följdes av Längs åländska vägar (1964) och Längs åländska sjövägar (1967), sammanslagna i På åländska vägar – till lands och till sjöss (1980). Nyman delar med sig av sitt rika kulturhistoriska och naturnära vetande samtidigt som han med öppen blick betraktar de skiftande vyerna. Anslaget är poetiskt och kärleksfullt, men inte alls okritiskt. Detsamma kan sägas om den monumentala, sexdelade sockenkrönika över Finström som blev Nymans hembygdshistoriska magnum opus. Det är ett ordsvallande epos där en hel trakt växer fram; människor, djur, traditioner, skrönor. Allt speglat i berättarens eget medvetande.


 

Till Valdemar Nymans stora insatser hör också lanseringen av bygdegeniet Joel Pettersson. Den som bildkonstnär kände Pettersson hade efterlämnat en mängd opublicerade litterära manuskript och fragment som Nyman sammanställde till fyra volymer i början av 1970-talet. Här mötte man en närmast modernistisk prosa, där Pettersson från sitt begränsade byperspektiv beskrev existentiella urvillkor med en stor fantasikraft.


 

Under sina sista år gav Nyman ut flera diktsamlingar och en biografi över konstnären Karl Emanuel Jansson. Till bilden av hans litterära gärning hör också en period som konstkritiker vid tidningen Åland, där han beskrev samtidkonsten i ett ständigt samtal med den klassicism som han älskade. Som dramatiker bidrog han med flera beställningsverk för åländska amatörer. Han tog dessutom initiativ till den kyrkliga årsboken S:t Olof, där han under decennier hörde till de flitigaste medarbetarna.


 

Mot slutet av sitt långa liv fick Valdemar Nyman slutligen erkännande för sin kulturinsats. Han blev teologie hedersdoktor vid Åbo Akademi 1978, fick Svenska litteratursällskapets stora pris, Tollanderska priset, 1978 och Svenska Akademiens hederspris 1996. På Åland grundades ett särskilt Valdemarsällskap med uppdrag att hålla hans litterära gärning levande. Som kulturell inspiratör kom han att påverka flera generationer av åländska intellektuella; till dem som tidigt drogs in i den nymanska trollkretsen hörde den blivande förlagsmannen och essäisten Johannes Salminen.


 

Valdemar Nyman bekände sig till utanförskapet: ”Jag är en fjärilsmänniska bland alla getinggaddar, en ständig revoltör. Min natur är det gränslösa”.


 

Gustaf Widén


 

Bruno Valdemar Nyman, född i Vasa 15.8.1904, död i Mariehamn 25.11.1998. Föräldrar bokhållaren Johan Emil Nyman och Hanna Murkais. Gift 1939 med Ulla Evers-Hybinette.


 

PRODUKTION. Som tusen liljor (1944); Sko, sko hästen (1945); Broder Kilian (1947); Margareta Jönsdotter till Bastö (1950); Stora flykten (1953); Åland. Midsommarstångens land (1955); Längs åländska vägar (1964); Längs åländska sjövägar (1967); Osmund Kåresons ungdom (1972); Osmund och aftonstjärnan (1974); Åländsk antologi (1977); Joel Pettersson 1892-1937. Pojken och den gråa byn: en livsbild (1977); På åländska vägar – till lands och till sjöss (1980); Ålands medeltida kyrkokonst. Åländska folkets historia (1980); Grelsby kungsgård (1985); Kyrkogränden (1988); Postvägsbyarna (1989); Från Tuna till Ljugarn (1989); Vassrike (1990); Thul i Thule (1990); Getakarla marklag (1991); Slant i håven. Konstnären Karl Emanuel Jansson, en livsbild (1993); Kom videla – kom vadela (1994); ”Jag är en stenskärva som det roar gudomen att kasta smörgås med”. Skrivet och sagt av Valdemar Nyman (2004).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Cleve, Religiösa gestalter i Valdemar Nymans romaner. Ad Lucem (3/1998); K. Danielsson, Gud är Intet. Det Intet som är Annorlunda. Ad Lucem (3/1998); J. Salminen, Levande och död tradition (1963); J. Salminen: Valdemar Nyman – förvaltare och förnyare. Ad Lucem 3/1998. G. Vallquist, Rikssvensk röst om Valdemar Nyman. Ad Lucem 3/1998. G. Widén, Syrenbacken : åländska essäer (1980); G Widén, Språket som konstens spegel – om Valdemar Nymans bildspråk och konstkritik. Ad Lucem (3/1998); G. Widén, Valdemar Nyman (nekrolog), Svenska folkskolans vänners kalender (1999).


 

BILDKÄLLA. Nyman, Valdemar. Uusi Suomis bildarkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5505-1416928958111

 

Upp