STENIUS, Erik


(1911–1990)


Filosof, professor


Erik Stenius började sin bana som matema­tiklärare, blev professor i filosofi vid Åbo Aka­demi och därefter vid Helsingfors universitet. Han var en av Finlands ledande analytiska filosofer. Stenius var en pionjär inom den internationella Wittgensteinforskningen och en skicklig filosofisk pedagog. Han skrev också en omtyckt studie om den försokratiska filosofin.


 

År 1934 utexaminerades Erik Stenius från Helsingfors universitet med matematik som huvudämne. Efter att en kort tid ha arbetat som journalist vid Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen anställdes han 1936 som lärare i matematik och fysik vid Zilliacuska skolan (Tölö svenska samskola). Han fortsatte i denna tjänst till 1948. Stenius intresse för filosofi hade under studietiden väckts av Eino Kailas bok Personlighetens psykologi, och från mitten av 1930-talet tillhörde han Kailas filosofiska klubb, tillsammans med bl.a. de blivande professorerna Oiva Ketonen och Georg Henrik von Wright.


 

Vid sidan av sin undervisning utarbetade Stenius vad som var avsett att bli en doktorsavhandling i matematik. En del av arbetet utfördes under en vistelse i Zürich, där Stenius arbetade med den schweiziske matematikern Paul Bernays. Men arbetet bedömdes snarare höra hemma i filosofin, och han disputerade därför i detta ämne vid Helsingfors universitet 1949. Avhandlingens titel var Das Problem der logischen Antinomien. Samma år blev Stenius docent i filosofi vid Åbo Akademi och förordnades också att sköta filosofiprofessuren där. Professorsstolen hade i praktiken varit vakant sedan Rolf Lagerborg (som f.ö. var en släkting till Stenius) gått i pension 1942. Av ekonomiska skäl kunde professuren inte omedelbart besättas med en ordinarie innehavare; Stenius utnämndes till ordinarie professor 1954.


 

År 1957 vistades Erik Stenius som gästforskare i Oxford, där han förde diskussioner kring sin Wittgensteinforskning med bl.a. Wittgensteins elever G. E. M. Anscombe och Peter Geach. Han var dekanus för Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi 1959–1961. År 1962 inbjöds Stenius som gästande professor till Duke University, Durham, North Carolina. Sedan G. H. von Wright, som hade innehaft den svenskspråkiga professuren i filosofi vid Helsingfors universitet, 1961 hade utnämnts till ledamot av Finlands Akademi, sökte Stenius den ledigblivna tjänsten, och 1963 utnämndes han till dess innehavare. År 1969 verkade han som gästprofessor vid University of Iowa. Han blev emeritus 1974.


 

Till sitt intellektuella temperament var Stenius en utpräglad vetenskapsman. Han ansåg att matematiken och naturvetenskapen borde tjäna som förebilder för filosofin vad gäller stringens i argumentering och uttryckssätt. Detta var för Stenius en fråga om intellektuell moral. Den som ville bli en kompetent filosof borde följaktligen samtidigt förvärva en gedigen utbildning inom någon specialvetenskap. I sin undervisning lade Stenius tonvikten på de mest vetenskapslika grenarna inom filosofin, nämligen logiken och filosofihistorien, i lägre grad på filosofins problem. Det här innebar inte att Stenius skulle ha förnekat filosofins särart. Han omfattade inte den s.k. scientistiska filosofisynen, enligt vilken den filosofiska reflexionen skulle ersättas av undersökningar inom empiriska discipliner som fysik, neurologi eller psykologi.


 

Stenius mest betydande filosofiska arbete var Wittgenstein’s Tractatus. An exposition of its main lines of thought, som 1960 utkom i England och Förenta staterna (tysk översättning 1969). Boken blev vida uppmärksammad genom att den var en av de allra första kommentarerna till Ludwig Wittgensteins omdiskuterade och ytterst svårtolkade ungdomsverk Tractatus Logico-Philosophicus (1921). Genom att framställa en syn på språket som är snarlik Wittgensteins, men som Stenius utvecklat oberoende av denne, och i vilken det mängdteoretiska begreppet om en isomorf framställning spelar en central roll, framlägger han en möjlig tolkning av vissa centrala tankar hos Wittgenstein, och använder därpå denna tolkning som utgångspunkt för en diskussion av texten i övrigt.


 

Stenius försöker bland annat visa att bildteorin – till skillnad från vad Wittgenstein och många i hans efterföljd hävdat – inte förutsätter antagandet att värld och språk kan analyseras i en given uppsättning minsta beståndsdelar (logisk atomism). Annorlunda uttryckt: föreställningen att meningen hos en sats uppbärs av dess struktur är enligt Stenius inte beroende av om det finns ett en gång för alla givet sätt att bestämma denna struktur. Härigenom vill han visa att bildteorin inte nödvändigtvis träffas av de kanske viktigaste invändningar som riktats mot Tractatus. Vidare försöker Stenius visa att man med bildteorins hjälp kan belysa också frågor och uppmaningar, och inte enbart (såsom Wittgenstein hade ansett i Tractatus) rena påståenden.


 

I Wittgenstein’s Tractatus kommer Stenius misstro mot högt flygande filosofiska anspråk till uttryck. Stenius ville visa hur mycket av tankegången i Tractatus man kunde rädda genom att lösgöra den från Wittgensteins överdrivna ambitioner, som hade lett till att han sett sig nödgad att själv förkasta möjligheten av en logisk analys av språkets satser. Ett drag som kännetecknar Stenius vetenskapliga produktion är dess enhetlighet. Den centrala tanken, idén om verklighetens avbildning i språket, utvecklades första gången i en artikel från 1944, och han fortsatte att fördjupa tankarna kring bildteorin i några av sina sista arbeten. I övrigt behandlade han frågor främst i logikens, matematikens och fysikens filosofi och i kunskapsteori. En artikel kring ett annat tema var ”Definitions of the concept ’value judgement’” (1955), som utgjorde ett originellt bidrag till metaetiken. Ett antal av hans artiklar kring dessa ämnen har utgetts i två volymer Critical Essays (1972, 1989).


 

År 1953 utgav Stenius boken Tankens gryning, som behandlade den tidigare grekiska antiken och den joniska naturfilosofin. I ett företal till andra upplagan (1975) redogjorde han för bokens tillkomst. Eftersom han inte studerat filosofi beslöt han fördjupa sig i ämnet genom att läsa filosofins historia. Han slogs av att många av de försokratiska filosofernas tankar förefaller oss främmande och obegripliga, och föresatte sig att göra deras tänkande tillgängligt genom vad han kallade en tankepsykologisk rekonstruktion. När vi stöter på tänkesätt som förefaller oss outgrundliga kan vi helt enkelt avfärda dem som tecken på att människor vid olika tider tänker olika. Vi kan försöka koppla dem till den kulturella miljö i vilken de formats, men själva tänkandet blir knappast härigenom mera begripligt. Stenius metod gick däremot ut på att jämföra försokratikernas problemlösningar med de tänkesätt som omfattas i samtida filosofi och vetenskap, för att på så sätt få en överblick över både likheter och skillnader. Detta innebär att man visar de antika filosoferna respekt genom att så långt sig göra låter förvandla dem till samtalspartner.


 

Metoden var framgångsrik och boken har uppskattats av generationer filosofistudenter och lekmän. I en recension i Nya Argus betecknade G. H. von Wright boken som ”ett av de bästa allmänfattliga arbeten som skrivits i Finland”. Tankens gryning var ett bevis på Stenius starka pedagogiska engagemang. Hos honom befann sig de två sidorna av professorsrollen, forskning och undervisning, i balans. Ett bevis på detta är att flera av hans elever gjort karriär inom den akademiska filosofin: Lilli Alanen, Lars Hertzberg, André Maury och Ingmar Pörn.


 

Erik Stenius verksamhet inföll vid vad som kan betraktas som en brytningstid i filosofernas syn på sin roll. Hans föregångare i Åbo, Edvard Westermarck och Lagerborg, hörde till de sista representanterna för uppfattningen om filosofen som ett slags upplysningens avantgardist. Den filosofiska verksamheten är hos dem nära förbunden med en föreställning om förnuftets förmåga att steg för steg befria människorna från yttre och inre hinder för lycka och jämlikhet. I den mån filosofin professionaliseras, blir denna syn på filosofens roll i allt högre grad ifrågasatt. Stenius poängterade i installationsföreläsningen 1954 att filosofin inte kan läggas till grund för en världsåskådning. Filosofens uppgift är att hjälpa till att klarlägga frågorna: de avgörande livsbesluten måste individen fatta på egen hand. Detta innebar inte att Stenius skulle ha förnekat de intellektuellas ansvar för samhällsskeendena.


 

Under fortsättningskriget tillhörde Stenius den s.k. fredsoppositionen, som verkade för att Finland skulle dra sig ur kriget mot Sovjetunionen och vapenbrödraskapet med Tyskland. När Amnesty International 1967 startade sin verksamhet i Finland blev han den nationella avdelningens första ordförande. I samband med hädelseprocessen mot Hannu Salama 1964 tillkännagav han offentligt sitt utträde ur kyrkan. Stenius erfarenheter som skollärare utmynnade i en debattskrift, Skola och bildning (1946), där han framlade tankar av vilka vissa långt senare förverkligats, medan andra ett halvsekel senare fortfarande är aktuella. En del av inspirationen till denna skrift kom sannolikt från Stenius arbetsplats, Zilliacuska skolan, som var känd för sin progressiva pedagogik. Stenius förespråkade där den skolform som skulle komma att inrättas tre decennier senare, d.v.s. grundskolan. Han var kritisk mot den förhärskande ”knappologiska” pedagogiken, och framhöll att skolan borde forma kritiskt tänkande medborgare och medmänniskor.


 

Vid sidan av Eino Kaila och sina generationskamrater G. H. von Wright och Jaakko Hintikka bidrog Erik Stenius till att ge Finland ställningen som ett av världens ledande centra för analytisk filosofi.


 

Lars Hertzberg


 

Erik Gunnarsson Stenius, född 1.12.1911 i Helsingfors, död 2.1.1990 i Helsingfors. Föräldrar arkitekten Gunnar Stenius och arkitekten Signe Lagerborg. Gift 1936 med filosofie magister Eva Sundvall.


 

PRODUKTION. Skola och bildning (1946); Das Problem der logischen Antinomien (1949); Das Interpretationsproblem der formalisierten Zahlentheorie und ihre formale Widerspruchsfreiheit (1952); Tankens gryning. En studie över den västerländska filosofins ursprungsskede (1953); Wittgenstein’s Tractatus. An exposition of its main lines of thought. Oxford & Ithaca, New York (1960); Critical essays (1972); Critical essays. Vol. 2 (1989). Se även bibliografi i Theoria 50 (1984).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors. L. Hertzberg, Filosofi. Åbo Akademi 1918–1993, Forskning och institutioner II. (1993); W. E. Nordström, Academia Aboensis Rediviva 1918–1968 (1968); The philosophy of Erik Stenius. Red I. Pörn. Theoria 50 (1984); I. Pörn, Erik Stenius. Sphinx 1990; E. Stenius: Företal. Tankens gryning (2 upplagan, 1975). E. Stenius, Author’s postscript. Critical essays (1972).


 

BILDKÄLLA. Stenius, Erik. I privat ägo.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5507-1416928958113

 

Upp