BOLIN, Wilhelm


(1835–1924)


Filosofisk skriftställare, bibliotekarie, teaterledare


Wilhelm Bolin var verksam på ett flertal områden under 1800-talets senare hälft, först huvudsakligen i Finland och senare i den tyskspråkiga världen. Han inledde sin bana som filosof och utmanade den rådande hegelianismen, såsom den i Finland formulerades av J.V. Snellman; han blev bibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek och var samtidigt ledare för Svenska teatern i Helsing­fors på 1880-talet. Som förmedlare av Ludwig Feuerbachs filosofi sträckte sig hans inflytande över den europeiska kontinenten. I Finland framförde Bolin sina kulturkritiska synpunkter som flitigt verksam skriftställare och föredragshållare.

 

Wilhelm Bolin växte upp i S:t Petersburg. Familjen var tysk-svensk, fadern var verksam inom exportnäringen och hemspråket var tyska. Den unge Bolin inledde också sin skolgång på tyska och utexaminerades från S:t Petrischule 1852. Därefter flyttade han till Finland och tog i Helsingfors studentexamen på svenska. Han tillägnade sig svenskan som skriftspråk, inledde universitetsstudier och blev magister 1857. Filosofin var hans första intresse och huvudämne. Hans licentiatavhandling 1860 hade titeln Familjebegreppets utveckling ända till reformationen. För en docentur vid Helsingfors universitet sammanställde han 1864 ett specimen kallat Leibnitz ett förebud till Kant.


 

Bolin började tidigt delta i pressdebatten och publicerade en rad inlägg i tidningar och tidskrifter. Från början sökte han sig till det liberala lägret och det på 1860-talet så inflytelserika Helsingfors Dagblad. Där försvarade han t.ex. 1863 den då aktuella Vie de Jésus av Renan och hävdade med författaren att Nya testamentet måste granskas källkritiskt och att inga dogmer borde antas utan vetenskaplig prövning. Till den tyska Der neue Pitaval rapporterade han om fall från Finland där individer kränkts av den praktiska rättstillämpningen. Ett något längre arbete, kallat Familjen, gav han ut i bokform 1864. Boken utgjorde en fortsättning på hans familjehistoriska studier, vilka han hoppades skulle kunna få betydelse även för problem som då stod under debatt. Om riktigare insikter om familjelivets innebörd spreds nedåt i samhället, argumenterade Bolin, kunde familjen bli arbetarklassens räddning och en lösning på framväxten av ett rotlöst prole­tariat i de moderna industristäderna.


 

Människoandens utveckling och civilisationens framsteg var från början centrala teman i Bolins tänkande. Karakteristisk för hans uppfattning var en genom historien gående utveckling mot högre former. På sitt eget område önskade han tydligare boskillnad mellan religion och filosofi. Över huvud taget anslöt han sig till en bred upplysningstradition och önskade se den vidareutvecklad i sitt eget sekel. I sitt docentspecimen vände han sig mot ett antitetiskt synsätt på den filosofiska begreppsutvecklingen, som ställt Kant i motsats till Leibniz, och förespråkade ett evolutionärt synsätt.


 

Trots att Bolin i sina akademiska arbeten resonerade om begreppens historiska utveckling i en förhållandevis traditionell anda, hade han tidigt intresserat sig för radikalare filosofiska strömningar ute i Europa. Han strävade fortgående efter att lösgöra sig från den spekulativa tradition som företrätts av Kant och Hegel. Redan i början av sin studietid tog han kontakt med Ludwig Feuerbach, sedan tidigt 1840-tal känd som religionskritiker och vänster­hegelian. Bolin besökte honom ett par gånger i Bayern, lät honom även gå igenom sina senare akademiska arbeten, och upprätthöll under många år korrespondens, först med filosofen och senare med hans änka.


 

När professuren i filosofi blev ledig efter Johan Vilhelm Snellman, som på detta område liksom för övrigt i Finland haft ett utomordentligt inflytande, valde Bolin att speciminera med Undersökning af läran om viljans frihet, med särskilt afseende å Kants behandling af problemet (1868). I den klassiska frågan om viljans frihet argumenterade han för att upplösa den vedertagna motsättningen mellan determinism och frihet, och fann en utgångspunkt för detta hos Spinoza. Professuren gick emellertid till Thiodolf Rein, vars filosofiska ståndpunkt låg nära den hegelianism som hade företrätts av Snellman.


 

Vid sidan av studier, föreläsningar och litterära bemödanden under 1860-talet­ verkade Bolin som amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek. År 1873 utnämndes han till universitetsbibliotekarie, en tjänst som skulle förbli hans huvudsakliga anställning och i vilken han kvarstod ända till 1912.


 

År 1870 fick dock Bolin ett erkännande för sina vetenskapliga insatser genom en extraordinarie professur. Han hade några år under senare delen av 1860-talet skött filosofiprofessuren som tillförordnad och fick nu möjlighet att fortsätta med sina föreläsningar i filosofi – i den vida bemärkelse han gav ämnet. Till denna period hör hans arbete Europas statslif och filosofins politiska läror, som kom ut i två band 1868 och 1871. Här redogör Bolin för den politiska utvecklingen efter reformationen med betoning på rättsstatens framväxt.


 

Åren 1883–1885 biträdde han Carl Gustaf Estlander i redaktionen för Finsk Tidskrift och var också annars en flitig recensent. Bidrag av Bolins penna hade även i flera års tid influtit i Svensk Tidskrift, som utgavs i Stockholm. För övrigt och utöver den filosofiska litteraturen hämtade Bolin sina intryck från flera skilda vetenskapsområden och tog även, vid sidan av tyska förebilder, intryck av samtida engelsmän som Charles Darwin och Herbert Spence­r. Som föreläsare var han framstående, och han fortsatte livet ut framträda som föredragshållare i vitt skilda ämnen: han argumenterade t.ex. för kremering, mot dödstraff, mot lyx och skuldsättning. I sin samtid såg Bolin tilltagande nationalism, särskilt panslavismen, som oroväckande hot mot den europeiska bildning och den upplysningstradition han själv ville företräda.


 

Till tidigare nämnda akademiska uppdrag lade han ytterligare under en kortare period, 1884–1887, ledarskapet för Svenska teatern i Helsingfors, och han satt två längre perioder i teaterdirektionen. Han publicerade även en del skrifter i det mindre formatet i anslutning till sitt teaterintresse, framträdde ofta som Shake­spearekännare, inte minst i Deutsche Shakespeare­Gesellschafts publikationer. Bolin hade under studieåren försökt sig på att skriva pjäser och fått ett tidigt stycke uppfört. Hans egen dramatiska bana stannade dock vid en publicerad pjäs, Konungens guddotter (1882). Svenska teatern hade han först närmat sig i egenskap av pjäsöversättare och dramaturg. I ett mer betydande format bearbetade han senare Carl August Hagbergs då rätt nya Shakespeareöversättningar för ”läsning i hemmet”, och för utgivning av skilda förlag i Sverige och Finland. Resultatet var en utgåva i sex band, ur vilken Bolin ­strukit – censurerat – för den tänkta familjepubliken mindre passande passager, sådant som gick an på Shakespeares tid men som enligt Bolins uppfattning tillhörde ett passerat stadium.


 

Bolin intresserade sig även för den tyska teatertraditionen, för Wiens teaterscen och särskilt för den populäre skådespelaren och dramatikern Ludwig Anzengruber, vars personliga bekantskap han lyckades göra på sina resor söderöver. Bolin översatte och dramatiserade en del av wienarens ofta antiklerikala pjäser för uppföranden i Stockholm och i Helsingfors, och överlade per korrespondens med Anzengruber om sina bemödanden. Bolin tog även kontakt med Paul Heyse, först uppburen novell- och pjäsförfattare i kretsen kring kung Maximilian II i München, och långt senare nobelpristagare i litteratur. Bolin hade även översatt Heyse för den svenska scenen. Deras brevväxling fortgick i närmare femtio år fram till den tyske författarens död 1914.


 

Efter Ludwig Feuerbachs död 1872 trädde Bolin in som förvaltare av dennes skriftliga kvarlåtenskap och utgivare av hans skrifter och efterlämnade manuskript. Han fick med tiden en betydande roll som förmedlare av Feuerbachs kritik av Hegel och den tyska idealismen, en radikalt materialistisk kritik som såg religionen och det heliga som mänskliga projektioner av idealföreställninar. Från 1870-talet och en god bit in på 1900-talet blev det åtskilliga utgåvor av texter, manuskript och korrespondens. Genom resor och genom egen flitig brevväxling kunde Bolin stegvis utöka sina kontinentala kontakter. Framom andra blev Friedrich Jodl i Wien en nära samarbetspartner, och det särskilt i deras gemensamma projekt, utgivningen och kommenteringen av Feuerbachs samlade verk.


 

Framöver publicerade sig Bolin i allt högre grad på tyska då han bearbetade filosofisk problematik, samtidigt som han utvecklade ståndpunkter som förde vidare från vad han låtit trycka på svenska. På tyska utvecklade han även tidigare intressen, som då han återvände till Spinoza i en mindre bok om 1600-talsfilosofens liv och verk, vilken kom ut i Berlin 1894. När ett stigande intresse för Spinoza givit sig till känna i Nederländerna, liksom i det övriga Europa, och det gällde att rädda det hus i Rijnsburg där filosofen som en ur sitt judiska samfund utesluten enstöring börjat utveckla de teser som resulterade i Ethica och Tractatus theologico-politicus, inträdde Bolin som medägare i Spinozahuis, och blev hedersmedlem av det holländska Spinozasamfundet. Även i sina inledningar till Feuerbachutgåvorna fortsatte Bolin att bearbeta 1600-talsskepticismens historia.


 

Från och med utgåvorna i anslutning till Feuerbach och hans filosofi kunde Bolin alltså finna förläggare på olika tyska orter. Därmed gjorde han en insats som fick vidare bärkraft i ett kontinentalt filosofiskt sammanhang. Även för övrigt vände sig Bolin i allt högre grad till en kontinental publik med ett växande antal artiklar i tidskrifter och andra periodiska publikationer på tyska. Han medarbetade bland annat i Die Gegenwart, Die Nation, Etische Kultur, Euphorion och Das freie Wort.


 

Några år före hans död publicerade Finsk Tidskrift som en serie i flera årgångar Bolins nedtecknade hågkomster av sitt liv. De har uppväxtåren i S:t Petersburg som utgångspunkt och är en gammal mans minnen. Hågkomsterna förmedlar inte särdeles mycket biografisk upplysning, utan tecknar en ställvis rätt bitter bild av författarens motgångar och redogör för hans moraliska vägval. Med den riktning som samhällsutvecklingen och kulturen i Finland fick mot slutet av hans liv och efter hans död blev Bolins inflytande inte särdeles bestående. Ett märkbart akademiskt intresse för hans verksamhet och för hans kontakter gav sig dock till känna vid slutet av 1900-talet. Bolins bidrag till den tyska filosofihistorien i egenskap av Feuerbachutgivare förblir förmodligen hans tyngst vägande insats.


 

Henrik Knif


 

Andreas Wilhelm Bolin, född 2.8.1835 utanför S:t Petersburg, död 16.6.1924 i Helsingfors. Föräldrar affärsmannen Carl Edvard Bolin och Ernestine Katharine Römpler. Gift 1867 med Thilda Snellman.


 

PRODUKTION. Familjebegreppets utveckling ända till reformationen (1860); Leibnitz ett förebud till Kant (1864); Familjen. Studier (1864); Undersökning af läran om viljans frihet (1868); Europas statslif och filosofins politiska läror I–II (1868, 1871); Shakspeare’s dramatiska arbeten […] för läsning i hemmet bearbetade af Wilh. Bolin. I–VI. Lund (1879–1887); Konung­ens guddotter (1882); Studier och föredrag I–II (1889, 1895); Ludwig Feuerbach. Sein Wirken und seine Zeitgenossen. Stuttgart (1891); Spinoza. Ein Kultur- und Lebensbild. Berlin (1894); Ludwig­ Anzengruber. Biografisk och litterär minnesbild. Stockholm (1897); Ausgewählte Briefe von und an Ludwig­ Feuerbach I–II. Herausgegeben und eingeleitet von W. Bolin. Leipzig (1904); Ludwig Feuerbach, Sämmtliche Werke I–X. Neu herausgegeben von W. Bolin & F. Jodl. Stuttgart (1903–1911); Ewiges Leben. Hauptinhalt der Gedanken über Tod und Unsterblichkeit von Ludwig Feuerbach. Leipzig (1912).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. W. Bolin, Hågkomster. Finsk Tidskrift (1921–1923); S. Frejborg, Ein Buch der Freundschaft über getrennte Welten hinweg. Die Korrespondenz zwischen Wilhelm Bolin und Paul Heyse. Frankfurt am Main (1992); Ego und Alter­ego. Wilhelm Bolin und Friedrich Jodl im Kampf um die Aufklärung. Festschrift für Juha Manninen. Red. G. Gimpl, Frankfurt am Main (1996); G. Gimpl, Kuka oli Wilhelm Bolin? (1991); M. Juva, Suomen sivineistö uskonnollisen vapaamielisyyden murroksessa 1848–1869 (1950); H. Knif, Familjekult och filosofi. Historiska och litteraturhistoriska studier 60 (1985); J. Manninen, Wilhelm Bolins Auffassung von der Freihet. Ajatus 37 (1978); J. Manninen & J. Uusitalo, Vapausaate ja demokraattisen valtion teoria Bolinilla. Aate ja maailmankuva (1979); J. Manninen, Ein Kant-Dialog. Feuerbach, Bolin und das ”Grundproblem der neueren Philosophie”. Pflicht der Vernunft. Berlin (1987); V. Oittinen, Spinoza in Nordic countries (2004); Unter uns gesagt. Friedrich Jodls Briefe an Wilhelm Bolin. Einführung J. Manninen & G. Gimpl (1990).


 

BILDKÄLLA. Bolin, Wilhelm. Foto: Ateljé E. Bieber. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5527-1416928958133

 

Upp