RENVALL, Viola


(1905–1998)


Författare, pedagog


Viola Renvall hörde till nittonhundra­talets mest lästa lyriker i Svenskfinland. I en rad livsbejakande diktsamlingar återfinns hennes kärlek till make och barn, naturförälskelse och innerliga kristna tro som genomgående teman. Hon skrev också barnböcker. Under många år verkade hon som litteraturkritiker i Tammerfors Aftonblad. Hela sitt yrkesaktiva liv var hon dessutom lärare i modersmålet och historia.


 

Viola Renvall föddes den 6 april 1905 i Tammerfors. Hemmet genomsyrades av en varmt kristen livssyn. Fadern hade anställning som lärare vid Svenska samskolan i Tammerfors, och där fullföljde sonen och dottern också sin skolgång. Efter studentexamen 1923 inledde Viola Renvall studier i nordisk filologi och historia vid Helsingfors universitet och blev filosofie kandidat 1929 och magister 1932. Hon arbetade som lärare i svenska och historia vid Svenska samskolan i Tammerfors mellan 1930 och 1936. Hon trivdes med läraryrket, och hennes förmåga att berätta levande kom till sin rätt i synnerhet i historieundervisningen. År 1932 började hon skriva litteratur­recensioner för Tammerfors Aftonblad. Det fortsatte hon med ända till 1960. Dikter skrev hon redan som ung flicka.


 

Viola Renvall var litteraturintresserad och läste mycket lyrik, framför allt Topelius, Runeberg, Tegengren och Hemmer. Hennes tidiga dikter kom till under inflytande av främst Tegengren och Hemmer. Här finns inga spår av samtidens modernistiska omvälvningar. Så småningom fattade hon beslutet att pröva om hennes egna diktalster kunde duga för publicering och sände ett urval till både Tegengren och Hemmer. Jakob Tegengrens utlåtande var strängt men ändå hoppingivande. Jarl Hemmer gav positivare respons, kom med konstruktiv kritik och tog fasta på dikternas starka sidor. Uppmuntrad av Hemmer sammanställde Renvall sin första diktsamling, Inom kretsen, med underrubriken Visor, som kom ut 1929. Redan här har hon inmutat sin egen nisch: ljus naturdikt och kristen reflexionslyrik. Dikterna är enkelt och melodiskt uppbyggda med osökt diktion. Recensionerna var så välvilliga att Renvall stärktes i sin dröm om en fortsatt författarkarriär.


 

Parallellt med diktskrivandet började hon också skriva konstsagor, uppenbart inspirerade av hennes naturkänsla. Figurerna i Skogsfolket (1932) och Den borttappade hallonmasken och andra sagor ur skogsfolkets värld (1935) är förmänskligade djur och blommor, t.ex. enbärsflickor och granbarrspojkar, Farbror Flugsvamp och Fru Hallon. Här finns likheter med rikssvenska författare som Ottilia Adelborg och Elsa Beskow, men det är också sagor i topeliansk anda. En spröd ton av poesi och innerlighet förefaller speciellt Renvallsk. Sagorna om skogsfolket har blivit något av finlandssvenska klassiker. År 1973 utkom de i omarbetat urval under titeln Tio sagor om skogsfolket. En tredje sagosamling, Den olydiga stjärnan (1940), har ett mera traditionellt persongalleri av älvor, tomtar, troll och levande dockor skildrade med humor och värme. Viola Renvalls tilltal visar intuitiv förståelse för barns sätt att tänka, drömma och fantisera. Detta är ett genomgående drag också i dikter med sagomotiv och dikter med barndomsminnen eller barndikter.


 

En läsarrespons på den första diktsamlingen fick livsavgörande betydelse för Viola Renvall. En ung folkskollärare som också skrev dikter tog sig för att skriva brev till författarinnan. Det var Hjalmar Krokfors, vid den tiden verksam som lärare vid Kiisks skola i Esse. Så inleddes en brevväxling som skulle leda till äktenskap 1936. Hjalmar Krokfors var livet ut Viola Renvalls viktigaste samtalspartner och sakliga kritiker. I sina respektive författarskap arbetade makarna som oberoende konstnärer, måna om sin egen särart, men självfallet kom de gemensamma intressena såsom kärleken till naturen, litteraturen, resor och en kristen livssyn att ömsesidigt utveckla och fördjupa varderas motivval och författarskap.


 

Giftermålet med Hjalmar Krokfors innebar stora förändringar. Viola Renvall lämnade sin lärartjänst och stadslivet för att flytta till den österbottniska glesbygden. Tystnaden och ödemarksstämningen i Kiisk i Esse grep henne starkt, och hon utvecklade en djup kärlek till bygd och folk.


 

Livet i Kiisk skildrade hon så småningom i en barnbok, Svartbackabyn (1946). I Kiisk föddes också två döttrar och en son. Året innan hade familjen flyttat till Ytterbråtö i Kronoby. Under åren som småbarnsmamma blev inte mycket tid över för diktskrivning. Dessutom vikarierade Viola Renvall för sin man i Ytterbråtö folkskola medan han studerade teologi vid Åbo Akademi. Hon skrev sporadiskt om kvällarna sedan barnen somnat, men för att kunna skriva koncentrerat och sammanställa en helhet var hon tvungen att resa bort och samla sig i ensamhet. Under de österbottniska åren skrev hon också sin enda prosabok för vuxna, Människor med delad håg. Några berättelser (1947).


 

Med inspiration av vikariaten i Ytterbråtö folkskola tillkom bilderboken Jesu liv (1948). Paret Krokfors-Renvall var med om att grunda Kristliga lärarförbundet i Finland 1938 och de deltog i Sveriges kristna lärarförbunds sommarkurser.


 

År 1950 flyttade familjen till Pargas, där makarna Krokfors-Renvall fick lektorstjänster vid Pargas svenska samskola. Viola Renvall undervisade i historia och modersmålet till sin pensionering 1970. Lärararbetet upptog merparten av hennes liv. Diktskrivandet fortsatte och hon kom alltmer att frigöra sig från rim och metertvång. Tilltalet är direkt och okonstlat, minnen och impressioner uttrycker hon med frisk naivism och sensualism. Hennes senare dikter har ett starkare drag av vardagsrealism, mänsklig samvaro och familjeliv. De många resorna, i synnerhet till Israel, har efterlämnat spår i diktningen.


 

Efter makens död 1981 kommer dikter om sorg, åldrande och avsked, men också dikter om tröst och förtröstan. Det vilar ett avklarat lugn över hennes sena dikter. Det kristna inslaget är alltid odogmatiskt; själv vill hon inte kalla sina dikter kristna. ”Om man är kristen skall det genomsyra även en alldeles vanlig dikt. Man skall inte använda så förfärligt mycket fromma ord, utan gå Guds ärenden”, säger hon. Året innan Hjalmars död utkom antologin I alla sammanhang (1980). Här har paret Krokfors-Renvall bland de finlandssvenska lyrikernas diktsamlingar från 1900-talet sållat fram dikter med religiös-kristet innehåll.


 

Viola Renvall skrev också psalmer för den nya psalmboken för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Olika organisationer som utgav egna jultidningar vände sig ofta till henne och bad om juldikter. Det blev dikter med julmotiv både för barn och för vuxna, t.ex. i De dövas jul och i barntidningen Julstjärnan. Församlingsförbundets Förlags Ab har samlat en del av dessa dikter i en volym med titeln Juldikter. Den kom ut i nytryck 1998 och är i flitigt bruk vid skolors och föreningars julfester.


 

Viola Renvall levde ett stillsamt och tillbakadraget liv. Hon deltog i församlingsarbetet men skydde offentliga uppdrag. Hon var medlem i Åbolands litteraturförening. Där samarbetade hon med Paul Jansson, som inspirerad av musikaliteten i hennes dikter tonsatte flera av dem och uppförde dem med Aurorakören. Speciellt viktig för henne var en informell författargrupp kallad Vi åtta. I gruppen ingick bl.a. Karl-Erik Forsell och Ole och Meta Torvalds.


 

Renval sökte inte författarstipendier och uppmärksammades sällan med litteraturpris. På kulturnämndens initiativ uppmärksammade Pargas stad Viola Renvall på 90-årsdagen genom att anordna Diktens dag på Viola-dagen den 3 juni. Detta är en årligen återkommande tilldragelse. Pargas Rotaryklubb har bekostat anläggandet av en park, Viola Renvalls park, med 700 rosor intill en porträttskulptur med Violas anletsdrag. Skulpturen är ett verk av konstnären Alla Keskisalo-Johansson och bär namnet ”Meditation”. En gata i Pargas heter Viola Renvall-stigen.


 

Tove Fagerholm


 

Saga Viola Magdalena Renvall, född 6.4.1905 i ­Tammerfors, död 28.3.1998 i Åbo. Föräldrar filosofie magister Werner Renvall och Anna Nymann. Gift 1936 med folkskolläraren, teologie kandidaten, författaren Hjalmar Krokfors.


 

PRODUKTION. Inom kretsen (1929); Juni (1931); Skogsfolket (1932); En stjärna var det (1933); Den borttappade hallonmasken och andra sagor ur skogsfolkets värld (1935); Mot synranden (1936); Ingegärd på Rönninge (1938); Den olydiga stjärnan (1940); Livsvilja (1942); Svartbackabyn (1946); Människor med delad håg (1947); Väg och vinge (1947); Jesu liv (1948); Möte med tystnaden (1950); Osynlig närhet (1954); Månbrev (1957); Innerst (1962); 99 dikter. 1929–1962 (1965); Blå vind (1969); Vårfrudag (1972); Tio sagor om Skogsfolket (1973); Höstens glädje (1976); Vintergäck (1979); I alla sammanhang (lyrikantologi tills. med H. Krokfors) (1980); Ibland om kvällarna (1983); Färdvägar. Dikter i urval 1929–1983 (1986); Under regnbågen (1990); Det hände i Tammerfors. En skolflicka berättar (1992).


 

KÄLLOR. M.-L. Backlund, Viola Renvall Krokfors. SFV-kalendern (1998); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); B. Paulin, Hon skriver så folk förstår. Kyrkpressen 51-52/1984.


 

BILDKÄLLA. Renvall-Krokfors, Viola. 1965. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5540-1416928958146

 

Upp