JERN, Levi


(1893–1973)


Riksdagsman, kommunalpolitiker, lantbrukare


Levi Jern kan betecknas som urtypen för den österbottniske bonderiksdagsmannen, som hade en levande kristen tro och hyllade nykterhetens ideal. Tack vare sin politiska förmåga, sin otadliga vandel och sin balanserade personlighet vann han respekt i vida samhällskretsar. Jern var en god talare, som kunde konsten att vinna sin publik utan stöd av manuskript.


 

Levi Jern föddes i Gerby utanför Vasa, på Vesterbacks hemman som hade brukats av samma släkt sedan 1775. Namnet Jern, som troligen är ett soldatnamn erhållet i krigstjänst, förekommer första gången i annalerna i början av 1700-talet. Fadern August Jern var förutom bonde resepredikant för Finska missionssällskapet sedan han hade brutit med den laestadianska rörelsen på grund av dess trångsynthet och kommit i kontakt med en av epokens främsta väckelseledare, friherre K. A. Wrede.


 

Levi Jern var yngst i en syskonskara på fem, men utsågs genast av fadern till den som skulle ta över hemmanet efter honom. Efter att ha lärt sig läsa fick han, som han själv berättar i sina memoarer, ett brinnande intresse för böcker, och han hade gärna gått i lyceet i Vasa, men fadern var obeveklig. Ynglingen hade velat läsa till präst, och som en slags ersättning för detta började han tidigt uppträda som andlig talare, till en början på det lokala planet, senare även utanför hemsocknen – endast det allt starkare samhälleliga engagemanget hindrade honom från att gå i faderns fotspår och kombinera jordbrukarens kall med predikantens. Han tilldelades förtroendeuppdrag i kyrkliga sammanhang – bland annat var han från 1922 medlem av kyrkofullmäktige i Korsholm – och anslöt sig också till nykterhetsrörelsen, där han likaledes kom att inneha ledande poster.


 

Levi Jerns formella utbildning stannade vid folkskola, men han idkade självstudier som sträckte sig över ett brett fält. Hösten 1911 och våren 1912 genomgick han Svenska folkakademin i Malm utanför Helsingfors, vilket skänkte vidare vyer. Senare mindes han med särskild tacksamhet den undervisning han där hade fått i modersmålet och i samhällslära. Det sades senare om honom att det skulle vara en ”styv samhällsvetare” som kunde slå honom på fingrarna i frågor som rörde medborgarnas samlevnad i kommun eller stat.


 

Åren 1917–1918 fick Levi Jern konkret uppleva vad som kan inträffa då den samhälleliga jämvikten rubbas. Redan våren 1917 grundades en borgerlig skyddskår i Korsholm, och till den anslöt sig även den unge blivande husbonden på Vesterback, där det från hösten hölls vapenövningar i tröskhuset. Jern tillhörde den s.k. Gerby­kolonnen, som vid krigsutbrottet den 28 januari omringade och avväpnade en rysk förläggning i Gerby i utkanterna av Vasa. Han anmälde sig som frivillig och deltog i en tre veckor lång expedition till bland annat Mäntyharju i Savolax samt blev vid hemkomsten till Vasa inkallad i den reguljära vita armén som sattes upp med värnpliktiga. Jern blev utnämnd till ordonnans i staben för 14:e bataljonen av Femte jägarregementet, som sändes till Karelska näset men hemförlovades i slutet av maj utan att ha deltagit i några hårdare strider.


 

Levi Jern gifte sig 1917, och äktenskapet välsignades med sex barn, av vilka det äldsta, dottern Elly, i sinom tid skulle gå i faderns fotspår i politiken. På hösten 1919 kom den dag då Jern övertog fädernegården, vars areal han med tiden i det närmaste fördubblade genom inköp av jord. Köpen finansierades delvis med krediter, vilket gjorde familjens ekonomi ansträngd. Då Jern våren 1955 överlät Vesterback till äldste sonen omfattade hemmanet 21 ha åker och 52 ha skog, vilket för österbottniska förhållanden inte var något småbruk. Trots sina talrika samhälleliga och kyrkliga engagemang förblev Levi Jern i själ och hjärta bonde; han svarade själv för gårdens drift och skötsel även under tiden i landets riksdag.


 

Jern kom med i kommunalpolitiken i januari 1919 och utsågs omedelbart till ordförande i kommunalnämnden (kommunstyrelsen), vilket på den tiden var ett maktpåliggande uppdrag; ordföranden hade bl.a. att sköta kommunens kassa och personligen två gånger om året resa omkring i byarna för att driva in kommunalskatterna. Att Korsholm på den tiden var en av Svenskfinlands största kommuner med ca 12 000 invånare gjorde inte saken lättare. Det var följaktligen en lättnad när Jern efter en treårsperiod som ledare av kommunens förvaltningsapparat kunde lämna över den i andra händer, vilket var nödvändigt även med tanke på att han sommaren 1922 invaldes i riksdagen.


 

Levi Jern lämnade dock inte det kommunala och kyrkliga livet på det lokala planet trots att han tagit plats i riksdagen. Han satt från 1922 i både kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige. I den förstnämna församlingen var han ordförande från 1948 fram till sin avgång 1960. Bland Jerns initiativ på kommunal nivå märks förslaget 1927 om att kommunens namn, som även på svenska var Mustasaari, skulle ändras till Korsholm. Tack vare sin ställning som rikspolitiker kunde han aktivt bidra till att namnändringen accepterades av den socialdemokratiska regeringen, sedan han personligen uppvaktat statsminister Tanner. Till de kommunala engagemangen hörde medlemskapet i styrelsen för Finlands svenska landskommuners förbund ända från starten 1926; han var ordförande 1955–1964. Dessutom var Jern 1952–1958 ordförande i det likaså nybildade Österbottens svenska landskapsförbund. Efter kriget, 1946, invaldes han i Svenska folkpartiets (SFP) partistyrelse och blev samtidigt förste vice ordförande, en post han innehade tills han lämnade riksdagen. Han var 1947–1960 kretsordförande i Vasa läns södra valkrets. Som vice ordförande i partiet fick Jern flera gånger rycka in som tf. partichef medan partiordföranden Ralf Törngren satt i regeringen. Partiets centralstyrelse föreslog honom med stor majoritet till partiordförande 1953, men på partidagen övertalades Törngren att fortsätta, trots att han tidigare hade avsagt sig uppdraget. Jern tackade i sin tur detta år nej till en ministerpost. Han hedrades 1941 med kommunalråds titel.


 

Invalet i riksdagen föregicks av en dragkamp mellan de båda lokala fraktionerna inom SFP, det högerbetonade Bondeförbundet och det frisinnade Allmogeförbundet. Levi Jern uppmanades av det senare att ställa upp i riksdagsvalet 1922, vilket han efter viss tvekan gick med på. Eftersom valrörelsen ägde rum på sommaren, kunde kandidaten åka runt i bygderna i en öppen bil i bästa amerikanska stil – bilen med chaufför tillhandahölls av Allmogeförbundet. Under sin kampanj propagerade Jern för religionsfrihetslagen, som hade lagts vilande över nyval och som Bondeförbundet energiskt motsatte sig – dess män räknade med att kunna skrämma folk med den gudlöshet som skulle bli följden om religionsfrihet infördes. Väljarna gav Jern sitt förtroende. Religionsfrihetslagen antogs sedermera av riksdagen med stor majoritet.


 

Levi Jern var vid sitt inträde i riksdagen 1922 med sina 28 år en av dess yngsta medlemmar. Där skulle han sedan sitta i 32 år, fram till 1954. Han avverkade sammanlagt elva riksdagsval. Jern blev så småningom en alltmer central gestalt i den svenska riksdagsgruppen och utsågs 1933 till dess vice ordförande, en post han innehade fram till sin avgång, med avbrott för en kort period 1944–1945, då han temporärt tjänstgjorde som ordförande efter Ragnar Furuhjelm, som hade insjuknat och avlidit. Jern blev erbjuden att fortsätta som gruppens ordförande, men avböjde med hänvisning till bl.a. sina skrala kunskaper i finska språket.


 

Jern höll sitt jungfrutal i riksdagen hösten 1922 om värnpliktslagen, som i likhet med religionsfrihetslagen hade lagts vilande över nyval. Även i denna sak väckte han den österbottniska högerfalangens missnöje genom ett sammanfattande förslag, en s.k. kläm, som gick ut på att regeringen skulle förbereda åtgärder för att förkorta tjänstetiden. Då en fördubbling av försvarsanslagen genomdrevs i riksdagen 1935 hörde Jern i likhet med övriga svensk­österbottniska riksdagsmän till dem som röstade emot höjningen. Som medlem av lag- och ekonomiutskottet intresserade han sig för jordbruksangelägenheter och tog initiativ till en ny skifteslag och en lag om förvaltning av bysamfälligheter. I motsats till Bondeförbundet, som mer eller mindre utraderades vid riksdagsvalet 1924, motsatte han sig höjda spannmålstullar. Han förhöll sig även avvisande till Lappo­rörelsen och dess excesser och blev av den anledningen hotad med ”skjutsning”. I frågan om förbudslagens vara eller inte vara förordade han visserligen som nykterhetsman dess bevarande – uppenbarligen tämligen halvhjärtat – men erkände att den hade blivit en besvikelse för nykterhetsfolket. Vid den avgörande omröstningen om den nya alkohollagen i riksdagen 1932 föredrog Jern att vara frånvarande.


 

Under vinterkriget begav sig Levi Jern till Sverige för att propagera för Finlands sak. Han genomkorsade Västerbotten och Uppland för att tala i kyrkor, församlingshem, skolor och andra lokaler. Vid hemkomsten nalkades kriget sitt slut, och freden slöts den 12 mars 1940 på hårda villkor. Illvilliga rykten började snart cirkulera om att det var svenskösterbottningarna i JR 9 som hade svikit i striderna vid Summa. I denna situation beslutade svenska riksdagsgruppen att sända en deputation ledd av Jern till marskalk Mannerheim för att få hans stöd för en vederläggning av de falska ryktena, vilket även lyckades: marskalken gav arméns historiograf överste Hannula i uppdrag att sammanställa en skriftlig redo­görelse för händelseförloppet, och den broschyr som trycktes rehabiliterade de svenskösterbottniska krigarna fullständigt.


 

Den nationella enighet som hade varit rådande under vinterkriget existerade inte under fortsättningskriget. Jern anslöt sig, som han själv säger i sina memoarer, helhjärtat till fredsoppositionen och var även en av de 33 som i augusti 1943 till republikens president riktade en skrivelse i vilken man yrkade på att Finland skulle lösgöra sig ur kriget. Levi Jern drabbades av en svår personlig förlust vid midsommartid 1944, då hans äldste son stupade på Karelska näset. Han kände sig mindre hemma i den riksdag som valdes efter kriget. Till detta bidrog måhända att det ärende han mer än något annat hade ägnat sin uppmärksamhet, frågan om ett svenskt län i Österbotten, rann ut i sanden. Ett Korsholms län hade stått på dagordningen redan 1918, men det aktualiserades på nytt efter andra världskriget och föreföll nära ett förverkligande sedan riksdagen godkänt regeringens proposition om inrättande av det nya länet. Lagförslaget röstades dock vilande över nyval, och i den riksdag som valdes 1948 vann det inte längre tillräckligt understöd.


 

Enligt dottern Elly Sigfrids upplevde fadern aldrig någon konflikt mellan sin kristna tro och sin samhällsinsats: ”Han såg det politiska arbetet, åt vilket han ägnade en stor del av sitt liv, som en uppgift anförtrodd honom av Gud.” Levi Jern gav ut en egen memoarbok, Fädernearvet, 1957.


 

Henrik Ekberg


 

Johan Levi Jern, född 22.9.1893 i Korsholm, död 22.5.1973 i Vasa. Föräldrar jordbrukaren och predikanten August Jern och Ulrika Näs. Gift med (1) Signe Mathilda Ahlbäck 1917, (2) Ester Elisabeth Malin 1957.


 

PRODUKTION. Till fältprosten A.R. Hedbergs minne. Red. L. Jern (1922); Fädernearvet (1957); riksdagskorrespondent för Vasa-Posten 1927–1932, för Vasa­bladet 1938–1954.


 

KÄLLOR. Brages pressarkiv, Helsingfors; G. von Bonsdorff & F. Jernström, Svenska folkpartiet II (1984); G. von Bonsdorff, Svenska folkpartiet IV (1994); H. Schauman & P. Lilius, Svenska folkpartiet III (1992); E. Sigfrids, Människor på Vesterback (1987).


 

BILDKÄLLA. Jern, Levi. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5556-1416928958162

 

Upp