Skriv ut          Tillbaka

JORPES, Erik


(1894–1973)


Läkare, biokemist, professor


Erik Jorpes främsta bedrift är renandet av heparin och heparinets användning för att förebygga blodproppar. Han bidrog aktivt till den industriella framställningen av insulin. Upptäckten och reningen av hormoner och enzymer i mag-tarm-kanalen samt forskning om koagulationsfaktorer vid von Willebrands sjukdom och hemofili är andra betydelsefulla insatser.

 

Johan Erik Jorpes föddes 1894 på hemmanet Jorpes i Kökars kommun, en ö i Ålands skärgård. Erik var äldst av familjens fem barn och härstammade både på fädernet och på mödernet från fiskarsläkter som är kända sedan 1500-talet. Lärarinnan i den ambulerande skolan observerade ett ovanligt vaket och läraktigt intellekt redan under hans tidigaste skolår. På hennes initiativ och med hennes hjälp sattes Erik i Svenska klassiska lyceum i Åbo. Med sin sociala bakgrund fick han till en början utstå hån och förklenande tillmälen av sina klasskamrater, men hävdade sig snart tack vare överlägsna kunskaper och en konciliant personlighet. Han var klassens primus och blev direkt överflyttad från femte till sjunde klassen.


 

Studentexamen 1914 klarade Jorpes med höga vitsord. Föräldrarna hade hoppats att han skulle bli präst, men istället valde han läkaryrket, påbörjade sina medicinska studier i Helsingfors och avlade medicine kandidatexamen i januari 1918. Högsta betyget erhöll han i medicinsk kemi och detta gav en föraning om hans kommande livsverk. I början av 1910-talet hade vissa intellektuella anslutit sig till kretsar som ställde sig på arbetarklassens sida och inom skol- och universitetsvärlden fick man upp ögonen för de lägre skiktens betryckta situation. Erik Jorpes som kom från fattiga och enkla förhållanden påverkades under skoltiden av tidningen Arbetet och efter studentexamen anslöt han sig till Studenternas socialistiska förening. Med Arbetet kom han att ha ett nära samarbete långt efter det att han hade flytt till Sverige.


 

Med inbördeskrigets utbrott i slutet av januari 1918 skedde en politisk polarisering. Jorpes ombads av de röda att åta sig behandlingen av sårade och andra medicinska uppgifter. Han ansåg sig tvungen att gå med på detta. Efter Tammerfors fall den 6 april evakuerades han tillsammans med andra röda från Finland, först till S:t Petersburg (Petrograd vid denna tid) och därifrån till Buij nordost om staden. I Moskva var han med om att grunda Finlands kommunistiska parti i september 1918. Erik Jorpes insåg snart att detta inte var vägen framåt och flydde från Ryssland. I Finland var han efterlyst men han lyckades kringgå den finska gränsbevakningen. Till fots tog han sig till Viborg och därefter med tåg till Åbo. Med hjälp av släkt och vänner kom han till Kökar och reste därifrån vidare till Sverige i oktober 1919.


 

I Sverige hade man lyckats överbrygga de ideologiska barriärerna och i regeringen var även socialdemokraterna representerade. Det fanns många som försökte hjälpa politiska flyktingar från Finland och Baltikum. Utöver sitt kandidatbetyg från Helsingfors universitet hade Erik Jorpes inget bagage när han kom vandrande till Stockholm från Vaxholm, där han satts i land. Han mötte stor välvilja, också av Hjalmar Branting, som då var finansminister, och 1920 skrevs Jorpes in vid Karolinska institutet. I maj 1923 blev Erik Jorpes svensk medborgare och senare samma år löstes han från sitt finska medborgarskap, med Väinö Tanner som tillskyndare. Därmed var hans fortsatta studier i Sverige tryggade.


 

Kort efter det han påbörjat sina studier tog Jorpes kontakt med Einar Hammarsten (morbror till Tove Jansson) som nyligen utnämnts till laborator vid kemiska institutionen på Karolinska institutet. Hammarström, kunde bedöma unga studenters ambition och kapacitet; han uppskattade Jorpes entusiasm för vetenskapligt arbete och utverkade att institutionens chef professor John Sjöqvist antog honom som extraordinarie amanuens 1923. Året därpå, innan han avlagt sin licentiatexamen, blev han fast anställd. Efter att ha disputerat 1928 avancerade han året därpå till laborator då Hammarsten efterträdde Sjöqvist som professor.


 

Sjöqvist hade som kliniker intresserat Jorpes för framställning av insulin för behandling av diabetespatienter. Jorpes tog kontakt med industrin och åtog sig att standardisera tillverkning och bestämning av insulin. Efter att på Hammarstens initiativ ha fått ett Rockefeller-stipendium kunde han 1928–1929 ägna sig åt forskning i bukspottskörtelns nukleinsyror på Rockefeller-institutet i New York och vid marinbiologiska institutet i Woods Hole. Han besökte också Toronto. Av F. G. Banting och J. J. R. Macleod, Nobelpristagare 1923 för upptäckten av insulinet (Banting delade sin andel med C. H. Best), fick han utförliga instruktioner för insulinframställning. Dessa kunskaper omsatte Jorpes efter sin hemkomst på Vitrums laboratorium i Stockholm. Följden av hans arbete blev att Sverige under det andra världskriget var helt självförsörjande på insulin för behandling av diabetespatienter. Denna industrikontakt kom framgent att vara av stor betydelse för Jorpes forskning.


 

Jorpes gifte sig 1930 och förde ett stilla familjeliv. Helnykterist var han sedan unga år. Han var familjekär och trivdes på Runmarö i Stockolms skärgård där han hade sitt fritidshus. Jorpes levde för vetenskapen; han var en arbetsmyra som trivdes bäst på laboratoriet. Genom insulinet fick han en stabil ekonomi och den del av inkomsterna, som inte behövdes för familjen, gick främst till att täcka laboratoriets behov av apparatur, reagenser, litteratur och arbetskraft. Därutöver tog han hand om sina syskons utbildning. Sin hembygd bistod han med frikostiga donationer för praktiska och kulturella ändamål, bl.a. hälsovården på orten, ett engagemang som har beskrivits av Jorpes levnadstecknare, kyrkoherden Runar Backman. Sin gamla skola i Åbo kom han ihåg genom stipendier åt framgångsrika elever.


 

Einar Hammarstens forskning gällde bukspottskörtelns nukleinsyror och även Jorpes kom inledningsvis att sätta sig in i det problemområdet. År 1922 gav de gemensamt ut ett arbete, Jorpes första vetenskapliga publikation. Fortsatta studier på området ledde fram till doktorsavhandlingen 1928. Redan innan han avlade sin licentiatexamen hade han bestämt sig för att bli forskare och han kom aldrig att utöva läkaryrket. Men när han gjorde sina upptäckter, hade han alltid den kliniska användningen för ögonen. Hans främsta insats härvidlag var reningen av heparin. Ämnet kommer från levern och hämmar blodets koagulation. Det hade upptäckts redan 1916 av Jay McLean och W. H. Howell i Baltimore och under de närmast följande årtiondena försökte man på flera håll rena det från en del besvärliga bieffekter, som i hög grad begränsade heparinets kliniska användbarhet. Clarence Crafoord vid Karolinska institutet, en av hjärtkirurgins pionjärer, var i början av 1930-talet bekymrad över tromboser, blodproppar, som uppkom i samband med operationer. Sedan han konsulterat Jorpes tog denne itu med att rena heparinet så att det kunde användas kliniskt. Detta ledde till en omfattande forskning som skulle pågå under något årtionde. År 1935 kunde Jorpes redogöra för det renade heparinets kemiska struktur. De första kliniska resultaten för att förhindra blodproppar på vener och artärer efter en operation var uppmuntrande och entydiga och publicerades 1937 av Crafoord.


 

Jorpes föreslog även att heparinet kunde ges intravenöst. De närmaste åren samlades en stor mängd material om heparinets effekt. Jorpes publicerade 1946 en monografi som sammanfattade allt vad man då visste om heparinets kemi och kliniska användning; han återkom till detta i en senare publikation. Sedermera blev den profylaktiska behandlingen mot postoperativa tromboser och embolier med heparin rutin vid kirurgiska och gynekologiska operationer. En helt ny upptäckt var att heparinet innehöll svavel och var en mukopolysackarid tillhörande en ämnesgrupp som förekommer bl.a. i brosk och bindväv. En intensiv forskning av yngre medarbetare inleddes och då kom även radioaktivt sulfat till användning. Studier kring koagulationsmekanismerna födde en annan forskningsgren som omfattade fibrinogen och framställningen för kliniskt bruk av Factor VIII, som saknas vid von Willebrands sjukdom och hemofili A. På senare år intresserade sig Jorpes för gastrointestinala hormoner i mag-tarm-kanalen; resultatet var att secretin och cholecystokinin-pancrezymin renades till klinisk användbarhet.


 

Jorpes inspirerade dessutom yngre forskare att tillföra näring intravenöst på patienter som inte kunde inta näring själva. 1944 medverkade han aktivt till grundandet av Medicinska forskningsrådet i Sverige.


 

Jorpes hade lätt för att uttrycka sig i skrift. Under skoltiden skrev han i konventstidningen och senare under sin aktiva forskarperiod bidrog han med populärvetenskapliga artiklar till tidningen Arbetarbladet i Gävle. Han hade ett stort litterärt intresse och Viktor Rydberg var en flitigt citerad älsklingsförfattare. När han kom till Sverige hade han från ryskan översatt en bok om Tolstoj och en om Sokrates. Senare skrev han flera biografier bl.a. över Nobelpristagare. Främsta insatsen på detta område var en klassisk biografi över Jöns Jacob Berzelius, en föregångare som han högeligen beundrade.


 

Bror-Axel Lamberg


 

Johan Erik Jorpes, född 15.7.1894 på Kökar, Åland, död i Stockolm 10.7.1973. Föräldrar bonden och fiskaren Johan Emil Pettersson och Anna Julina Öberg. Gift 1930 med Ida Elvira Ståhl.


 

PRODUKTION. Eine ”gekoppelte” Nucleinsäure aus Pankreas. Z. Physiol. Chem. 11 (tills. med E. Hammarsten, 1922); Über Pentosennucleinsäuren im Tierorganismus unter besonderer Berücksichtigung der Pancreasnucleinsäuren. Acta Med. Scand. 68 Stockholm (1928); The chemistry of heparin. Biochem. J. 29 (1935); Preliminary report on postoperative treatment with heparin as a preventive of thrombosis. Acta Chir. Scand. 79 (tills. med C. Crafoord, 1937); On specific treatment of thrombosis and pulmonary embolism with anticoagulants, with particular reference to postoperative sequelae. Acta Med. Scand. 171 (tills. med H. Zilliacus, 1946); Heparin in the Treatment of Thrombosis. Oxford (1946); On the heparin monosulfuric acid. J. Biol. Chem. 176 (tills. med S. Gardell, 1948); Jöns Jacob Berzelius. Ett hundraårsminne (1949, på eng. 1960); Chemical and autoradiographic studies on the sulphate exchange in sulpho-mucopolysaccharides. Ark. Kemi 6 (tills. med H. Boström, 1953); The action of highly purified secretin and pancreozymin. Ark. Kemi 7 (tills. med V. Mutt, 1954); Kemiska institutionen vid Kungl. karolinska medico-kirurgiska institutet i Stockholm intill 1953 (tills. med O. Ramgren, 1954); One hundred years of research on blood coagulation leading to the present day anticoagulant therapy in thrombosis. Thrombosis and Embolism I. Basel (1955): Purification of human and bovine fibrinogen. Ark. Kemi 10 (tills. med B. Blombäck & M. Blombäck, 1956); Studies on antihaemophilic globulin, Acta Paediatr. Scand. 47 (tills. med M. Blombäck, 1958); Secretin and cholecystokinin, Handbuch der der experimentellen Pharmakologie, vol 34 (tills. med V. Mutt, 1973).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Backman, Erik Jorpes. Kökar, Moskva, Stockholm. Jyväskylä (1985); M. Blombäck, Blood coagulation research at Karolinska instititet 1920–2004, Karolinska Institutet 200 år. Essäer om KI:s historia I; V. Mutt & M. Blombäck, Erik Jorpes – a pragmatic physiological chemist. Selected Papers in the History of Biochemistry. Personal recollections VI. Red. G. Semenza & R. Jaenicke. Amsterdam (2000); M. A. Shampo & R. A. Kyle, J. Erik Jorpes – pioneer in the identification and clinial applications of heparin. Mayo Clin. Proc. 72 (1997).


 

BILDKÄLLA. Jorpes, Erik. Hufvudstadsbladets arkiv.

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5590-1416928958196

 

Upp