Georg Malmsténs schlagers, skivor och filmmusik har sina rötter i ett tidigt 1900-tal, i ett Helsingfors där man kunde höra tonerna från en ny urban musik med rötter i Mellaneuropa och S:t Petersburg. I hela Malmsténs 1920- och 1930-talsproduktion klingar ännu positivens, speldosornas, frälsningsarmémusikkårernas, salongsorkestrarnas, kuplettsångarnas, den tidiga ragtimens och jazzens oskuld. Efter andra världskriget kom denna oskuld att omvandlas till ”evergreens”, evigt populära schlagers, som givit Malmstén en särställning inom den finländska populärmusiken.
Georg Malmstén var äldsta barnet i en svenskspråkig trebarnsfamilj i Helsingfors. Fadern var anställd vid kriminalpolisen, modern Eugenie Petroff kom från den ryska kolonin på Sveaborg; hon var musikalisk och hade en klar stämma. Även fadern sysslade med musik och ledde bland annat manskören Frihetsbröderna. Georg Malmstén förlorade sitt hjärta till musiken redan som liten då familjen bodde i Helsingforsstadsdelen Rödbergen, nära Frälsningsarméns tegelkasern. Som nioåring antogs han till Helsingfors hornorkesters elevorkester, och där lärde han sig spela althorn och esskornett. Efter avslutad folkskola kom han in vid Helsingfors musikinstitut där han studerade trumpet för Aleksi Vilkko. Scenvana fick han som kornettist i ungdomsföreningen Fylgias septett. Alexei Apostol, kapellmästare för Helsingfors hornorkester och vid denna tid den stora auktoriteten inom hornmusiken, noterade den unge Malmsténs begåvning i elevorkestern och antog honom som privatelev. Höjdpunkten under Malmsténs tid i elevorkestern var ett framträdande vid tyskarnas segerparad i Helsingfors i april 1918.
Malmstén gick som 17-årig frivillig in vid flottans (kustflottiljens) musikkår, trots att Apostol bad honom fortsätta i Vita gardets musikkår. Efter värnplikten tog Malmstén ett sabbatsår från musikstudierna och bar som postiljon ut brev sommaren 1920. Fastän anställningen blev kortvarig kom han in vid postiljonernas välkända musikkår, där han fick plats som esskornettist och ställföreträdande chef. Därmed inledde han sin bana som professionell musiker.
Under sin tid i postiljonernas septett lärde sig Malmstén allt om hornmusikkårernas stil och rutiner. Stommen i postiljonernas, frivilliga brandkårens och Helsingfors arbetarförenings (HTY) populära amatörmusikkårer utgjordes av militärmusiker ur den 1905 nedlagda Gardets musikkår. Repertoaren byggde ofta på arméns notböcker. När postiljonerna byggde upp sin ”fosterländska” repertoar använde de sig bland annat av Åbo skarpskyttebataljons gamla, handkopierade stämböcker. Arbetsdisciplinen var hård; orkestern uppträdde disciplinerat och i uniform. I orkesterengagemanget ingick också ett ideologiskt engagemang: under en period krävde postiljonernas musikkår skyddskårsmedlemskap av musikerna, medan arbetarföreningens musikkår å sin sida höll sig till Folkets hus norr om Långa bron. Arbetstillfällena var många och musikkårerna arrangerade också själva danser och hyrde veckovis huvudstadens bästa danslokaler Poly, Natsa (Nylands nation), Ostrobotnia och Folkets hus. Därtill kom många beställningsspelningar; staden beställde av postiljonerna musik för rosettskrinningen på skridskobanan i Kajsaniemi, medan krögaren betalade för musik på Kapellets scen i Esplanadparken. På Brändö Casino och vid sommarfester och sitsar ordnade av ungdomsföreningar, frivilliga brandkårsföreningar och skyddskårer uppträdde postiljonerna med marscher, landskapssånger, preludier och fantasier.
Det var vid postiljonernas musikkår som Malmstén fattade det definitiva beslutet att söka sig till kapellmästaryrket. Han var av ekonomiska skäl förhindrad att snabbt avlägga examen vid musikinstitutet och valde därför att gå den längre vägen över en armémusikkår, vilket gav tillträde till institutet. Hösten 1921 återvände Malmstén till flottan och tog värvning i samma musikkår som han spelat i under värnpliktstiden. Esskornettisten Malmstén, tillika båtsman och senare militärmästare, avancerade till ställföreträdande chef för musikkåren. Han ansvarade för musiken när kapellmästare Karl Hellman skötte sitt andra uppdrag vid Helsingfors stadsorkester. Malmstén njöt av uppgiften att ordna dagliga parader och parkkonserter, där han för första gången fick tillfälle att pröva egna förslag, arrangemang och programidéer.
Vid Helsingfors musikinstitut (från 1924 Helsingfors konservatorium) bytte Malmstén framgångsrikt ut trumpeten mot sång. Han gick i Axel von Kothens och Väinö Lehtinens sångklass och Aino Acktés operaklass och fick 1929 en krävande barytonroll, titelrollen i Händels opera Julius Caesar, som sattes upp på Finlands nationalteater. Vid operafestspelen i Nyslott följande sommar sjöng Malmstén rollen som Jussi i Leevi MadetojasÖsterbottningar. Sångstudierna fick en strålande avslutning genom Malmsténs debutkonsert i Helsingfors 1930, där särskilt hans tolkning av Yrjö KilpinensTunturilauluja prisades av kritikerna.
Efter den lyckade operadebuten erbjöds Malmstén en plats vid Finska operan. Han avböjde med hänvisning till den alltför låga lönen, men det verkliga skälet var att han eftertraktade platsen som chef för Flottans musikkår. Denna plats fick han inte, men han kontaktades av det tyska skivbolaget Parlophone, som erbjöd honom att göra en inspelning. År 1929 i Berlin spelade han därför in några sånger av S. O. Sandberg, ett par av sina egna foxtrotlåtar och de sorgmodiga sångerna ”Brusten lycka” och ”Sunnuntai-iltana” (På söndagskvällen), som han skrivit själv. ”Brusten lycka” slog helt oväntat alla dåtida försäljningsrekord; skivan såldes i hela 17 000 exemplar.
Framgången kom vid en läglig tidpunkt, då den finländska skivindustrin upplevde sin första högkonjunktur. Tekniska innovationer såsom den elektriska mikrofonupptagningen (1925) hade lyft ljudåtergivningen till acceptabel nivå, och sänkta importtullar minskade produktionskostnaderna i en situation där alla skivor producerades utomlands och man var tvungen att betala tull också på inhemska artisters inspelningar. Den billiga lilla resegrammofonen från His Master’s Voice var en ny ljudåtergivningsapparat, överkomlig också för vanligt folk. Den viktigaste förändringen var ändå den stilmässiga förnyelsen, den nya inhemska schlagern.
År 1930, efter framgången med ”Brusten lycka”, blev Malmstén försäljningschef på Parlophone. Samtidigt valde han för egen del definitivt populärmusiken och höll sig således väl ajour med de föränderliga trenderna inom den lätta musiken. Malmstén hade redan under sin tid som vicechef för Flottans musikkår lättat upp repertoaren; vid paraderna hade han låtit musikerna sjunga refrängerna till schlagers han gjort arrangemangen till och hade kunnat konstatera att publiken föredrog de vemodiga valser och schlagers som Flottans musikkår spelade framför Operakällaren framom de ouvertyrer och operafantasier som Apostols musikkår framförde på Kapellets scen. Ledningen för Flottans musikkår gillade däremot inte Malmsténs reformer. Dess kallsinniga inställning sårade honom och bidrog kanske till att han övergav planerna på att fortsätta inom musikkårs- eller operavärlden.
Malmstén befäste sin ställning som fadersfigur i den finländska schlagervärlden under en tid av täta framträdanden, skivinspelningar och intensivt komponerande som sträckte sig över andra världskriget. Det var som orkesterledare och solist för dansorkestern Dallapé – iförd vit frack ‒ som Malmstén blev allmänt känd runtomkring i landet. Under vintern framträdde orkestern i det s.k. Heimolahuset i Helsingfors, där det ordnades dans fyra dagar i veckan, och under sommaren begav man sig ut på turnéer runtom i Finland. Orkestern hann också med två besök i Sverige. Lika viktiga som spelningarna för publik var skivinspelningarna. De gjordes i Berlin, Stockholm och Köpenhamn, i huvudsak för skivbolaget Odeon, som i Finland företräddes av Pohjoismainen Sähkö Oy (PSO). Vid sidan av Dallapé var Otto Dobbrindts renommerade dansorkester från Berlin den viktigaste ackompanjatören. Bolaget var självförsörjande när det gällde produktionen. Malmstén spelade främst in egna valser och foxtroter som han komponerade när han kunde hitta en ledig stund i sitt fullspäckade konsertprogram.
Malmstén blev också känd som skådespelare i musikaler. Debuten skedde i Erkki Karus propagandafilm för flottan Våra gossar till sjöss (1933). Malmstén var med och skrev manus till filmen och komponerade därtill ett antal schlagers med sjömanstema till texter av Reino “Palle” Palmroth för filmen: ”Aallokko, aallokko kutsuu” (”Hangö-valsen”), ”Sinitakkien marssi”, ”Mary-Ann” och ”Nya u-båtsvalsen”. I egenskap av sångsolist fick Malmstén helt naturligt huvudrollen i filmen, och den lyckade debuten följdes av nya uppdrag, ibland som sångare och skådespelare, ibland som kompositör eller kapellmästare.
Under fortsättningskriget hade Malmstén fullt upp: det var framträdanden vid Vapenbrödraförbundets populära soldatkvällar, underhållningsturnéer med Flottans musikkår och olika ensembler vid fronten och krigssjukhusen ända bort till Liinahamari i Petsamo och film- och skivinspelningar i Berlin. År 1942 spelade han tillsammans med en tysk militärorkester och Dallapé-orkestern in en rad krigstida favoritschlager, bl.a. tre tyska marschfoxtroter med finsk text av Reino Palmroth, ”Kaarina”, ”Tellervo” och ”Anna-Maija”, samt George de Godzinskys ”Onegas dyning”. Ragnar Nyholms vals ”Pienet kukkivat kummut”, som Malmstén spelade in 1940, belades med spelförbud efter kriget eftersom texten talar om ”hjältarna från Suomussalmi, Raate och Kollaanjoki”. De sista Malmsténinspelningarna under kriget gjordes undantagsvis i Helsingfors och slutade på havets botten, då skeppet som fraktade matriserna träffades av en torped och sjönk. Malmstén fortsatte göra skivinspelningar till början av 1970-talet. Han gjorde inalles 846 inspelningar, vilket var finländskt rekord ännu i början på 2000-talet.
Efter andra världskriget accepterade Malmstén posten som chef för den nygrundade Polisens musikkår. Han innehade nominellt tjänsten som föreståndare för polisens statistikbyrå och överkonstapel men var i praktiken kapellmästare, och gjorde ett utmärkt pr-arbete. Utöver parader och andra framträdanden i hemlandet turnerade orkestern i Skandinavien och Estland och uppträdde också ofta i radio och tv. Malmstén gick i pension 1965, men efter det gjorde han fortfarande sporadiska framträdanden som sångare och uppträdde ofta i underhållningsprogram i tv:s barndom. Ännu 1972 satte han tillsammans med sin bror Eugen och dottern Ragni på publikens begäran upp en show på Adlon. Stadin kundi, en musikal om Georg Malmsten och hans musik, blev en stor publikframgång på Svenska teatern 1979‒1982.
Som sång- och schlagerkompositör var Georg Malmstén oslagbar i sin generation. Den livsglädje hans stycken utstrålar har gjort dem till klassiker inom underhållningsmusiken, ett slags moderna folkvisor. Största delen av hans sånger, valser och romanser ligger stilmässigt nära det sena 1800-talets centraleuropeiska och ryska melodier. Bara en mindre del är afroamerikansk musik, foxtrot och tango, och som svenskspråkig var Malmstén inte heller särskilt intresserad av finsk spelmansmusik av polka- och jenkatyp. Däremot influerades hans tonspråk av många barndomsintryck: där fanns ekon av moderns klara ryska röst, av positivhalarna, Frälsningsarméns hornmusik, sjömanssångerna och de svenska kupletterna, av parkkonserternas ouvertyrer, fantasier, potpurrier och operettmelodier. Där fanns, kort sagt, en somrig Helsingforsgatas länge sedan svunna ljudlandskap.
Pekka Jalkanen
Georg Malmstén, artistnamn Matti Reima, Jorkka, Kalle Kiljunen, född 27.6.1902 i Helsingfors, död 25.5.1981 i Helsingfors. Föräldrar kriminaldetektiven Karl Jarl Malmstén och Eugenie Petroff. Gift 1925 med Ragnhild Cecilia Törnström.
VERK. Komponerat ca 500 schlager och sånger, filmmusik och barnsånger. Se diskografi: S. Warsell, Georg Malmstén. Suomen iskelmäkuningas (2002); samlingsverket Stadin kundi. Lauluja (1991). Originalinspelningar: Unohtumattomat I‒II (1993).
PRODUKTION. Molli-Jori duurissa ja mollissa (1964).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); P. Jalkanen, Alaska, Bombay ja Billy Boy. Jazzkulttuurin murros Helsingissä 1920-luvulla (1989); P. Jalkanen, Pohjolan yössä. Suomalaisia kevyen musiikin säveltäjiä Georg Malmsténista Liisa Akimofiin (1992); P. Jalkanen & V. Kurkela, Suomen musiikin historia VI. Populaarimusiikki (2003); M. Tikka & T. Tamminen, Tanssiorkesteri Dallapé. Suomijatsin legenda 1925–2010 (2011); S. Warsell, Georg Malmstén. Suomen iskelmäkuningas (2002).
BILDKÄLLA. Malmstén, Georg. Foto: Q-studio Ab. Uusi Suomis bildarkiv.