ACKTÉ, Aino


(1876–1944)


Operasångerska


Aino Ackté var vid sekelskiftet 1900 Finlands mest berömda sångerska. Hon var lyrisk sopran vid Stora Operan i Paris för att sedan bli stjärna med uppträdanden i operahus på båda sidor av Atlanten. Sina största internationella framgångar nådde hon i rollen som Salome, där hon företrädde sin tids modernism. Senare ägnade hon sig åt att främja inhemsk opera. Aino Ackté var i början av 1900-talet en framstående kulturpersonlighet i Finland.

 

Aino sjöng som 17-åring vid en konsert med sin mor Emmy Achté och väckte genast uppmärksamhet genom sin röst, sin begåvning och sitt utseende. Nu kunde hon ta steget ut i offentligheten från familjekretsen, där grunden lagts till hennes musikaliska fostran. Modern var en ambitiös och företagsam kraft inom musiklivet i Helsingfors. Förutom en egen omfattande operarepertoar hade hon också pedagogisk och organisatorisk förmåga. Fadern Lorenz Achté var kompositör, operasångare och dirigent. Utan moderns energi hade Aino inte avancerat lika snabbt på sin sångarbana, även om hon från början uppmuntrades från flera håll, bland annat av Oskar Merikanto, sedermera en trogen ackompanjatör. Emmy Achté hade studerat i Stockholm, Dresden och Paris. Även Aino valde Paris som studieort, på grund av den pedagogiska nivån och de möjligheter konservatorieutbildningen gav.


 

Konservatoriet i Paris stod för det främsta inom den franska musikkulturen. Måhända blev inträdesjuryn imponerad av den 18-åriga Aino Achtés goda grundutbildning, av det nordiskt klara i hennes röst och av hennes allvarsamma väsen. År 1894 placerade en enhällig jury henne främst bland 197 sökande till Henri Duvernoys sångklass och Alfred Girodets operaklass, vilket är bevis för hennes tidigt mognade färdigheter. Den franska sångskolan styrde karriärens inriktning och repertoar, men hon fattade senare självständigt viktiga beslut som inte byggde på utbildningen.


 

De tre åren vid konservatoriet var inte en uteslutande ljus tid. Aino fick en försmak av den konkurrens som råder mellan sångare. Duvernoy var en skicklig och sträng lärare, som svartsjukt beskyddade och enväldigt bestämde över sina favorit­elever. Aino Achté ändrade bokstaven h i efternamnet till k, då man på grund av det franska uttalet gjorde narr av henne och kallade henne ”köpt” (achetée). Det framgick snart att hon var ambitiös, målmedveten och flitig. Hon upplevde också besvikelser vid avgörande provkonserter, men fick första pris i operaklassen vid avslutningen av det tredje läsåret, då hon sjöng arior ur Verdis Rigoletto och Gounods Faust. Detta säkrade hennes engagemang vid Stora Operan i Paris, som vid denna tid hette Théâtre National de l’Opéra. Där hade man redan tidigt lagt märke till henne.


 

Stora Operan var den franska musikens nationella fäste, i synnerhet sedan dess ståtliga byggnad invigts 1875, när det fransk-tyska kriget var över. Operachefen hade en ställning som en av landets mest betydande män. Redan 1884 hade Pierre Gailhard, som gjort karriär som baryton, blivit biträdande chef vid operan. Han innehade där med några avbrott ledande poster fram till 1908. Gailhard gav mestadels Ackté sitt stöd, och hon erinrade sig operachefen som en ”monumental” figur. Men han krävde också gentjänster, såsom 1899, då han förenade förnyandet av sitt eget kontrakt med Acktés och använde henne som medlare när han vände sig till den minister som avgjorde ärendet. I Paris tillägnade sig Ackté grand opéra-stilen, som förenade högklassig sång med praktfull iscensättning. Här började den lyriska sopranen utvecklas åt det dramatiska hållet.


 

År 1897 skrev Stora Operan ett tvåårigt kontrakt med Ackté. Hennes debut som Marguerite i Faust blev ett genombrott, och i programmet beredde man följande vecka plats för tre aftnar med henne. Redan på konservatoriet hade man jämfört Acktés röst med den då berömda svenskan Kristina Nilssons. Klarhet och renhet tyckte man också kännetecknade Acktés röst.


 

Acktés debut i Paris fick ett gott mottagande, med några undantag. Det var ”sångerskepolitik” som låg bakom dessa. I hemlandet kritiserades Ackté hårdast och ibland inkonsekvent av Karl Flodin, som prisade henne i Nya Pressen men klandrade henne i Euterpe. Gruppen kring kulturtidskriften Euterpe uttryckte beundran för Ackté, vilket ledde till motsättningar med Flodin. Enligt Ackté själv hade Flodins inställning sin upprinnelse i att finska statens stipendium för studier i Paris gått till Ackté och inte till Flodins blivande hustru. I hemlandet gav Acktés framgång upphov också till avundsjuka; den goda kritik hon blev föremål för i Frankrike nedvärderades. De egentliga recensionerna var i allmänhet ändå välvilliga: Oskar Merikanto skrev recensioner utan att dölja sin beundran och författade genmälen till Flodin och andra kritiker. Senare var kritiken mer reserverad i Sverige och Förenta staterna än i Tyskland och England.


 

Titelrollen i Glucks Alceste samt rollen som Benjamin i É. N. Méhuls opera Joseph 1899 hörde, vid sidan av Marguerite, till tidens succéroller ur den äldre operalitteraturen. Den kvinnliga huvudrollen i Gounods opera Roméo et Juliette lämpade sig väl för Ackté, och den hade även varit en av primadonnan Nellie Melbas favoritroller. När Gailhard 1900 fick en ny chefsutnämning vid operan, engagerade han kortvarigt Melba i operans ensemble. Det fanns likartade drag i Melbas och Acktés repertoar: Mozart och Donizetti var utelämnade. Ackté upplevde alltjämt att hon var primadonna, men hon hade i Lucienne Bréval en rival med ett långt engagemang som huvudsopran på operan. Det förekom få nyheter, inte ens franska sådana, i Gailhards försiktiga repertoarval. Den mest betydande nya rollen var den som Nedda i Leoncavallos veristiska Pajazzo. Den lämpade sig väl för sångerskans strävan att förnya sig.


 

År 1900 verkade Ackté träget för världsutställningen i Paris. Hon betraktades vid sidan av Albert Edelfelt som Finlands inofficiella kulturambassadör, vars kännedom om Paris och diplomatiska skicklighet bidrog till den finländska paviljongens framgång och till Finlands framträdande som en autonom kulturnation. Edelfelt hade följt med Acktés karriär från början. De förenades bl.a. av en själsfrändskap som talesmän för Alfred Dreyfus. I de porträtt som Albert Edelfelt målat kan man bli varse en varm beundran – som var ömsesidig: en stor målning i helfigur (1901) återger sångerskans personlighet och målmedvetna utstrålning.


 

Acktés privatliv gav inte anledning till skvaller, vilket man på Stora Operan betraktade som exceptionellt. Till en början stötte primadonnans äktenskapsplaner på motstånd. Aino Ackté hade ända sedan studietiden varit hemligen förlovad med juristen Heikki Renvall. Sedan det nya seklet inletts och ett nytt kontrakt trätt i kraft, bedömdes ett äktenskap i alla fall vara till fördel för sångerskan. Bröllopet firades i Helsingfors våren 1901. Följande år, när primadonnan för första gången gjorde en skivinspelning, presenterade hon sig som ”Madame Ackté vid Operan” och signerade därmed inspelningen.


 

Tidens bristfälliga inspelningsteknik förmår inte dölja den glans och säkerhet som Aino Ackté uttrycker i ”Juvel­arian”, hennes genombrottsstycke ur operan Faust. Skivinspelningarna gör ändå rättvisa åt Acktés talang för koloratur. Franskan, som var det språk på vilket hon tolkade även sånger av tysk och norsk härkomst, innebar dock en begränsning. En del av hennes tolkningar kom snart att framstå som föråldrade. Ett trettiotal inspelningar som ännu inte pressats förstördes vid en brand i skivbolaget Edisons lokaler före första världskriget. Grammofonskivan kom inte att spela samma roll för Ackté som för Enrico Caruso.


 

På väg till Förenta staterna 1903 fick Ackté tillfälle att sjunga tillsammans med Caruso ombord på fartyget. Metropolitanoperan i New York hade sedan en tid försökt locka över Ackté. För henne öppnade detta en möjlighet att frigöra sig från Stora Operans stelnade former. Metropolitan engagerade henne för två säsonger 1903–1905. Hon öppnade där samtidigt som Caruso, men nådde inte samma framgång. Publiken hade sina favoriter, som ofta representerade den italienska och inte den franska skolan, och Ackté anpassade sig inte efter den rådande musikkritikens önskningar. Själv upplevde hon kritik­en som korrumperad. Det framgår av programmen för Metropolitans berömda turnéer över kontinenten att Ackté hade en andrahandsroll jämfört med Emma Eames, en amerikansk sångerska med Pariserfarenheter. Samtidigt märkte Ackté att den vackra amerikanskan Geraldine Farrar sjöng hennes glansroller i Paris och förmodade att detsamma snart skulle upprepas på Metropolitan. Det var därför en lättnad för Ackté att återvända till Europa. Ökad erfarenhet av Richard Wagners operor kan ändå räknas till behållningen av hennes tid i New York.


 

Efter återkomsten gjorde Ackté fortsättningsvis gästframträdanden på Stora Operan i Paris, men sjöng allt mer på de stora scenerna i England och Tyskland. Nu var det fråga om Wagner i sopranroller i Mästersångarna, Lohengrin, Tannhäuser, Den flygande holländaren och Siegfried. Också Puccinis Tosca och Massenets Thaïs, med deras passionerade rollgestalter, ingick nu i hennes repertoar. I Tyskland blev hon känd över hela kejsardömet genom sina turnéer med solokonserter – i Frankrike var hon känd bara i Paris. En säsong med tysk opera på Covent Garden 1907, under vilken Ackté framgångsrikt uppträdde i Wagnerroller, gjorde London­publiken bekant med henne. Men redan sommaren 1906, då Ackté uppträdde i Köln, hade hon hört Richard Strauss repetera en opera som bjöd på lockande utmaningar: i rollen som Salome gick Ackté definitivt över till sin tids moderna konst.


 

Ackté sökte sig till Strauss för att få handledning och arbetade ambitiöst för att lära sig den svåra rollen. Strauss uppmanade henne att själv dansa ”De sju slöjornas dans” och därmed kom en ny dimension av hennes sceniska förmåga till uttryck. Hon gjorde sin Salome till en dramatisk rollprestation, som mer betonade det passionerade än det ”onaturliga” i rollen. Sceniskt hade hennes Salome även fått impulser från Sarah Bernhardt. Viktig var även en orientaliskt inspirerad Salomedräkt som Ackté låtit sy upp hos det ledande modehuset Worth i Paris.


 

Under premiären på Salome i april 1907 i Leipzig gjorde rollens fysiska svårighetsgrad ändå henne tveksam och hon upplevde att hon hade beräknat sina krafter fel. Men i Dresden genomförde hon rollen fullt ut, med den triumferande slutscenen, som sedan blev något av hennes signatur. I London var Aino Ackté den första som framträdde i Salomes roll. Själv betraktade hon rollen som höjdpunkten på sin karriär.


 

Jean Sibelius tillägnade Aino Ackté sångerna ”Jubal” och ”Höstkväll”, som hon också uruppförde. Hon hade hoppats att hon 1911 skulle få tonsättaren med på en Tysklandsturné, där ny orkestersång av honom ingick i planerna. Acktés triumf i London fördunklades av ett telegram från Sibelius där han tackade nej till turnén och vägrade att fullborda kompositionen som han redan gjort utkast till. Sångerskan lovade ändå att i framtiden framföra sånger av Sibelius. År 1913 sände han henne Luonnotar, som Ackté betraktade som genial och vansinnigt svår men som hon framförde med framgång i England. Samma år presenterade Juhani Aho Acktés dramatisering av romanen Juha (1911) för Sibelius. Sångerskan hade hoppats på kompositörens intresse, men Sibelius tonsatte aldrig Juha. Det gjorde senare däremot både Aarre Merikanto och Leevi Madetoja.


 

I Helsingfors, där Ackté producerade, regisserade, sjöng och dansade Salome 1911, framträdde hon i offentligheten och påtalade behovet av en operainstitution i landet. Tillsammans med Edvard Fazer grundade hon samma år Inhemska operan. Vid premiären sjöng hon huvudrollen som Anita i Massenets Navarresiskan. Hon hade översatt librettot till finska och själv regisserat föreställningen. Senare regisserade även hennes mor Emmy Achté operor som dottern producerade. Aino Ackté utsträckte sin verksamhet till Nyslott, där hon ledde operafestspelen 1912–1916 och så sent som 1930. I Nyslott uppfördes också inhemska verk, såsom Erkki Melartins Aino (1912) och Ilmari Hannikainens sångspel Talkootanssit. Som chef för Finska operan 1938–1939 skapade hon en lysande höstsäsong. Men efter en tvist med styrelsen om kostnaderna för gästspel, kulisser och dräkter begärde hon avsked från operan.


 

Vid tiden för första världskrigets utbrott var Ackté i färd med att avsluta sin operakarriär med gästspel på bl.a. Covent Garden. Under kriget framträdde hon på konserter och operaföreställningar i Sverige (Thaïs 1915) och i Finland. Världskriget hindrade uppträdanden på kontinenten och gjorde det lättare för henne att dra sig tillbaka. På 1920-talet undervisade Ackté ett år vid konservatoriet i Paris. I hemlandet betraktade talrika sångare som hon arbetade med på operan henne som sin lärare.


 

På 1910-talet hade makarna Aino Ackté och Heikki Renvall glidit isär och en officiell skilsmässa följde 1917. Hon gifte om sig med landshövdingen, general Bruno Jalander 1919. Hon bistod sin andra make bl.a. genom att teckna ner General Bruno Jalanders minnen. Kaukasiska år och politiska strider (1932) samt genom att delta i verksamhet till förmån för de finländska frivilliga som deltog i spanska inbördeskriget.


 

Aino Ackté beundrade Juhani Aho och hade redan i sin ungdom översatt hans Spånor till franska för publicering i den parisiska tidningspressen. Av den lilla samlingen Minnen och fantasier (1916) framgår hennes svärmiska beundran för Albert Edelfelt. Aino Acktés egentliga memoarer (1925, 1935), möjligen subjektiva och tendensiösa, bidrar ändå med det mest enhetliga materialet från operamiljöerna och hennes karriär. Av dem framgår hennes målmedvetenhet, men också den unga sångerskans osäkerhet i konfliktsituationer. I sin konst var Ackté seriös och oeftergivlig, men samtidigt ser hon på parisiskt vis komiken i de mänskliga relationernas svåra konst.


 

Aino Ackté blev berömd som sopran i franska operor i Paris och gick via Wagnerroller över till dramatiken i de nya operorna Tosca och Salome. Det är en anmärkningsvärd utveckling. Sina största internationella framgångar vann hon som Salome. I rollen bidrog hon till sin tids modernism. Det berättas att hon i samband med uppträdandet i London yttrat: ”Finns det inte lite Salome i alla kvinnor?” Hennes karriär på den internationella operascenen, som kulminerade 1897–1913, fick ett komplement i det arbete hon utförde i hemlandet till förmån för operakonsten.


 

Pekka Suhonen


 

Aino Ackté, född Achté, fr.o.m. 1910 Ackté-Renvall, fr.o.m. 1919 Ackté-Jalander, född 24.4.1876 i Helsingfors, död 8.8.1944 i Nummela. Föräldrar, dirigenten, musikläraren Lorenz Achté och musiklärarinnan Emmy Charlotta Strömer. Gift med (1) senatorn, juris utriusque doktorn Heikki Renvall 1901, (2) försvarsministern, landshövdingen i Nylands län, generalmajor Bruno Jalander 1919.


 

PRODUKTION. A. Ackté-Renvall, Miten suuressa maailmassa (1907, faksimilutgåva med förord av G. Leppänen 2006); Minnen och fantasier (1916); Minnen och upplevelser (1925); A. Ackté-Jalander, General Bruno Jalanders minnen. Kaukasiska år och politiska kristider (1932); Taiteeni taipaleelta (1935).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aino Acktés arkiv 1890−1942, Nationalbiblioteket. Inspelningar: Aino Ackté 1902−1913 (CD 1996). Aino Ackté. Elämänkaari kirjeiden valossa (2002); T. Beecham, A Mingled Chime. London (1961); Q. Eaton, Opera Caravan. Adventures of the Metropolitan on Tour 1883−1956. New York (1978); G. Leppänen, Arkki­piispan perhe ja Aino Ackté (1966); O. Pakkanen, Aino Ackté. Pariisin primadonna (1988); P. Savolainen, Balladi Olavinlinnan oopperajuhlista (1995); P. Savolainen, Rakkautta Pariisin taivaan alla. Aino Acktén ja Albert Edelfeltin tarina (2002); P. Suhonen, Rooli ja kohtalo (1996); E. Tawaststjerna, Jean Sibelius. Åren 1865−1893, åren 1893−1904, åren 1904−1914 (1993, 1994, 1991); L. Wennervirta, Aino Ackté – Albert Edelfelt. Eräs taiteemme episodi (1944).


 

 

BILDKÄLLA. Ackté, Aino. Foto: R. Ener. Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS)/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4344-1416928956950

 

Upp