LESKINEN, Juice


(1950–2006)


Sångare, låtskrivare, författare


Juice Leskinen är en förgrundsfigur inom finsk rockmusik. Redan med sitt debutalbum visade han att det gick utmärkt, i hans eget fall till och med suveränt, att sjunga rocklåtar på finska. I sina låtar synar Leskinen den finska mentaliteten i sömmarna, inte sällan med bitande ironi som han även riktade mot sig själv. I hans låttexter, liksom i hans övriga litterära produktion, blandas självbespegling med iakttagelser av männi­skans reaktioner på sina medmänniskor och på samhället.

 

Pauli Matti Juhani ”Juice” Leskinen växte upp i Juankoski, som son till en diverse­arbetare. Han lärde sig läsa redan som fyra­åring och skrev dikter och sångtexter under sin skoltid. Sin första gitarr köpte han som artonåring. Hans språkintresse fick honom att börja studera vid Tampereen kieli-­instituutti (Tammerfors språkinstitut) 1970. Under 1970-talet började Tammerfors bli ett centrum för den finska rockmusiken. Nya grupper bildades i ­synnerhet inom studentkretsarna. Där utgavs också musiktidningen Musa, senare Soundi. Stadens viktigaste rockarena var Tammerfors studenthus.


 

Juice Leskinen avbröt sina språkstudier och grundade tillsammans med andra musik­intresserade gruppen Los Coitus Interruptus, snart förkortat till Coitus Int. Rykten uppstod om gruppens ”extrema” framträdanden, något som väckte musikjournalisternas intresse. Gruppens debut­album, Juice Leskinen & Coitus Int, gavs ut på Love Records 1973. Enligt Leskinen var avsikten att göra en resa genom hela rockhistorien. Man kan höra tydliga inflytanden från Chuck Berry, Bob Dylan, Beatles, John Lennon och Frank Zappa. De utländska impulserna blandades med finsk rimtradition, finska fyrtio- och femtio­talskupletter och undergroundhumor. Som sina litterära förebilder nämnde Leskinen bland andra Reino Helismaa, Eino Leino, Lauri Viita och Jarkko Laine.


 

Sitt genombrott fick Coitus Int. 1974 med singeln ”Marilyn”. De följande singlarna ”Jyrki Boy” och ”Juankoski Here I Come” fastställde Leskinens position som Finlands mest efterfrågade rockartist. Att han var en skicklig ordkonstnär framgick också av hans bok Sonetteja laumalle (1975, Sonetter för hjorden). Sedan Coitus Int. upplösts 1975 började Juice uppträda som soloartist under eget namn, men också tillsammans med grupper. Han blev en av Finlands förnämsta rocklyriker vid sidan av Hector (Heikki Harma) och Dave Lindholm. Leskinen hade blivit känd för sina satiriska rocklåtar, men visade snart att han hade en annan, mer melankolisk och melodisk sida. Som exempel härpå kan nämnas kärlekslåten ”Syksyn sävel” (Höstmelodi) och ”Paperitähdet” (Pappersstjärnor), en översättning av gruppen The Kinks låt ”Celluloid Heroes”.


 

Som skarpsynt ordkonstnär har Leskinen en position i den finska rockkulturen som närmast motsvarar John Lennons i den angloamerikanska. Ett bra exempel på Leskinens stil får man av den dagboksmässiga Kuka murhasi rock’n’roll tähden (Vem mördade rockstjärnan), som ger en träffande och bitvis sarkastisk bild av en rockmusikers vardag; av musik- och skattepolitik, religion och överlag av olika kulturella fenomen i slutet av 1970-talet.


 

Efter en nedgångsperiod ökade Leskinens popularitet på nytt under 1980-talet. Som förgrundsfigur i gruppen Slam, senare Grand Slam, fann Leskinen en balans mellan ”rocktrallar”, bitande samhällssatir och kärlekssånger. Albumen XV yö (tauko III) (XV natten – paus III), Ajan henki (Tidsanda) och Yölento (Nattflyg) är litterärt och musikaliskt genomarbetade. För arrangemangen svarade keyboardisten Anssi Tikkamäki. En annan viktig drivande kraft under hela Leskinens karriär var skivproducenten Atte Blom.


 

Leskinens ställning etablerades i takt med att den finska rockmusiken – suomirocken – hittade sig själv i efterdyningarna av punk och new wave. År 1981 tog han initiativet till båtturnén ”Tuuliajolla” (Vind för våg), en kryssning runt Saimen tillsammans med grupperna Eppu Normaali och Hassisen Kone. Några år senare organiserade han inspelningen av skivan Maksamme velkaa (1985, Vi betalar vår skuld) för att hjälpa offren för hungersnöden i Etiopien. Leskinen började nu få status av nationell institution, som ”rockens blåvita röst”. Hans nationalistiska slagsida underströks av hans berömda elgitarr (utformad som Finlands kontur på kartan) och hans rika utbud av låtar om finländska orter, bland andra ”Heinolassa jyrää” (Det brakar lös i Heinola), ”Kuopio tanssii ja soi” (Kuopio dansar och sjunger) och ”Hauho”. Från 1975 tog han sig för att avsluta sina konserter med nationalsången. Att vissa av hans fans också försökte få honom att ställa upp som presidentkandidat säger något om hans ställning.


 

Hälsoproblem fick Leskinen att dämpa takten i slutet av 1980-talet. Albumet Taivaankappaleita (1991, Himlakroppar), med hitlåten ”Kaksoiselämää” (Dubbelliv) blev ännu en framgång. Men efter en längre turné insjuknade Leskinen och övergick allt mer till att uteslutande ägna sig åt författande. Han skrev en barnboksserie, Räkä ja Roiskis (Snorkråkan och Roiskis), Vaikuttajat korvissamme (Påverkare i våra öron) om finska rockartister, och ett antal diktsamlingar. Leskinen har också utmärkt sig som skådespelsförfattare, kolumnist, översättare och litteraturkritiker i rocktidningen Soundi. I samband med hans 50-årsfest utgavs efter fyra års paus ett nytt album, L. Samtidigt hölls en jubileumskonsert som rönte stor uppmärksamhet och tydligt demonstrerade den ställning Leskinen uppnått inom den finska populärkulturen.


 

Janne Mäkelä


 

Pauli Matti Juhani (Juice) Leskinen, född 19.2.1950 i Juankoski, död 24.11.2006 i Tammerfors. Föräldrar arbetaren Pauli Heikki Leskinen och provsorte­raren Eini Annikki Kuikka (tidigare Leskinen, Mikkonen). Gift med (1) Tarja Aulikki Numminen 1977, (2) modedesignaren Annele Salonen 1993, (3) Sari Savikko 2004.


 

VERK. Lp-album: Juice Leskinen & Coitus Int (1973); Per Vers, runoilija (1974); Juice ja Mikko (tills. med M. Alatalo, 1975); Keskitysleirin ruokavalio (1976); Lahtikaupungin rullaluistelijat (1977); Välikausitakki (1978); Tauko I (1978); Tauko II (1979); XV yö (Tauko III) (1980); Kuusessa ollaan (1980); Ajan henki (1981); Dokumentti (1981); Sivilisaatio (1982); Deep Sea Diver (1983); Boogieteorian alkeet peruskoulun ala-astetta varten, lyhyt oppimäärä (1983); Kuopio-Iisalmi-Nivala (1984); Pyromaani palaa rikospaikalle (1985); Yölento (1986); Minä (1987); Sinä (1990); Taivaan kappaleita (1991); Simsalabim Jim (1992); Haitaribussi (1993); Kiveä ja sämpylää (1996); L (2000); Vaiti, aivan hiljaa (2002); Senaattori ja boheemi (tills. med M. Alatalo, 2004); Klassikoiden ilta (tills. med M. Alatalo, 2005); ca 25 samlingsskivor, bl.a. Matka Suomeen (1984); Kautta aikain (1997); Maamme (vårt land) (2000), Dvd-samling: Minä, sunnuntailapsi (2004).


 

PRODUKTION. Sonetteja laumalle (1975); Kuka murhasi rock’n’roll tähden (1978); Sanoja (1981); Päivää (1984); Iltaisin, kun veneet tulevat kotiin (1989); Pieniä sanoja sinulle, jota rakastan (1990); Räkä ja Roiskis (1992); Vaikuttajat korvissamme (1993); Äeti (1994; 5. uppl. 1995); Räkä ja Roiskis Suuvedellä (1995); Jumala on (1996); Räkä ja Roiskis naisissa (1997); Aika jätti (1999); Juice Leskinen 50 v. Eikä nivelet ruostu (tills. med A. Sorjanen, 2000); Ilonkorjuun aika (2002); Siinäpä tärkeimmät. Edellinen osa, e. ch. (2003); Juice Leskisen valitut runot 1975–2007 (2007); Kosket (2007). Teaterpjäser: Valto (1980); Isänmaan toivo (1983); Ravintola Wunderbar (1984); Kolme hanhea matkalla poh­joiseen (tills. med L. Laukkarinen, 1985); Harald Hirmuinen (1988); Mikä ny (1990); Somari Ilumarei (1996); Mä lähen meneen (2001).


 

BILDKÄLLA. Leskinen, Juice. Foto: Pentti Hokkanen. Uusi Suomis bildarkiv.