De sånger som Hiski Salomaa gjorde för amerikafinländarna i slutet av 1920-talet, blev först på 1940- och 1950-talet kända också i Finland. Den amerikanska stilen bidrog till sångernas popularitet, vilka på grund av ordvalet och framförandet ansågs en aning grovkorniga.
Hiski Salomaas rykte baserar sig på de arton skivinspelningar som gjordes 1927–1930 i New York, av vilka framförallt ”Lännen lokari” (Skogshuggarn från Västern) blivit mest känd. Salomaas skivor utgavs för finska emigranter i USA och hade också där relativt stor framgång. En del av de skivor som Hiski Salomaa gjorde i Amerika, utgavs redan i början av 1930-talet på den finska marknaden, men väckte till en början ingen större uppmärksamhet.
Under kriget började dock några militärradiostationer vid fronten regelbundet spela Salomaas ”Lännen lokari” i sina sändningar, och skivan blev så efterfrågad efter kriget att den utgavs på nytt i en oauktoriserad version. Salomaas raljerande framförande och det amerikainfluerade språket tilltalade publiken.
Rundradions generaldirektör Hella Wuolijoki väckte 1951 stor uppmärksamhet genom att i en radiosändning krossa skivan. Även om hennes tilltag var skämtsamt menat, blev saken ändå känd vida omkring, och i allmänhet trodde man att skivan hade fått spelförbud i radion. Hiski Salomaa och hans sång blev något av en symbol för det amerikanska:
Täss’ on lokari nyt lännen risukosta
olen kulkenut vaikka missä.
Olen käynnä Piuttissa, Louisissa,
Rätylaatsissa, Miamissa.
Olen kulkenut merta ja mantereita
ja Alaskan tuntureita
ja kaikkialla hulivilityttöset muistaa
lännen lokareita.
Här kommer skogshuggarn’ från Västerns snår
jag har vandrat vida omkring.
Jag har sett Piutti [Butte], Louisi [St. Louis],
Rätylaatsi [Red Lodge] och Miami.
Jag har korsat hav och kontinenter
och fjällen i Alaska,
och överallt minns de lättfotade flickorna
skogshuggarn’ från Västern.
År 1952 regisserade Jorma Nortimo filmen Lännen lokarin veli (Brodern till skogshuggarn’ från Västern). Där sjöng Esa Pakarinen en sång med samma namn till text och musik av Reino Helismaa och Toivo Kärki, i vilken Salomaas ”Lännen lokari” citerades. Det har sedan dess i Finland gjorts många nya inspelningar av ”Lännen lokari” och Salomaas andra sånger.
Mer detaljerade uppgifter om Hiski Salomaas levnadslopp har inte bevarats. Han flyttade 1909 till Amerika och arbetade bland annat som skräddare i South Range i Michigan där de finländska immigranterna var talrika. Han hade sång och melodiskrivande som sitt huvudintresse och uppnådde med tiden en sådan popularitet på området att han i slutet av 1920-talet ofta uppträdde på det finska Folkets Hus (Workers Hall) i New York, ackompanjerad av Antti Kosola och andra kända finska musiker. Troligen var det på så sätt som han även blev erbjuden att göra skivor för bolaget Columbia. Fastän han inte hör till de mest inspelade amerikafinska sångarna, vittnar produktionens bredd – arton sånger – om en hyfsad försäljningsframgång.
Hiski Salomaas låtar är nära knutna till den finska kuplettraditionen på 1910-talet. Själv avslöjar han i sången ”Laulu taiteilijoista” (Sången om konstnärerna) Tatu Pekkarinen som sin stora förebild. Utöver det skickliga rimmandet är ett skarpt iakttagande av omgivningen typiskt för hans sånger; förutom skildrandet av den finska skogshuggarens, alltså ”lokarins” (av engelskans logger) liv finns också de nyligen inflyttade emigranternas erfarenheter skildrade i sångerna ”Talvella maa on valkoinen” (På vintern är marken vit) och ”Savonpojan Ameriikkaan tulo” (Gossen från Savolax kom till Amerika) samt de finska tjänsteflickornas liv och sådana amerikanska fenomen som ”överraskningspartyn” i ”Dahlmannin paartit” (Dahlmans party). Sången ”Laulu taiteilijoista” kommenterar självironiskt 1920-talets högkonjunktur inom skivbranschen, då man även med en blygsammare begåvning kunde få göra en skiva.
Även om Hiski Salomaas popularitet framförallt grundade sig på sångernas humoristiska kommentarer av emigranternas liv, gynnades säkert skivornas försäljning också av deras utmärkta ackompanjemang. Vid Columbias inspelningar utvecklade man en lämplig ensemble för schottis och polkor, i vilka dragspelet var huvudinstrument och gitarren svarade för basstämman. De första skivorna gjorde Salomaa endast till Antti Kosolas dragspelsackompanjemang, men på de senare skivorna spelade de mest kända finländska musikerna i New York, bland annat trumpetisten Väinö Kauppi samt dragspelaren Willy Larsen och Antti Kosola.
Produktionen av finska skivor upphörde nästan helt i USA efter 1930. Hiski Salomaas sista inspelning, ”Värssyjä sieltä ja täältä” (Verser härifrån och därifrån), var en skarp kommentar till kampen mot depressionen ute i världen.
Under depressionen verkade Salomaa som restauratör på östkusten. Efter kriget besökte han också Finland och bodde en tid på sin hustrus födelseort, Vehmais. Han fick dock ingen möjlighet att njuta av det intresse för honom som vaknat i Finland. Salomaa dog barnlös i New York 1957; man har inte kunnat spåra hans upphovsrättsinnehavare, och strängt taget är alla senare utgåvor av hans sånger olagliga.
Pekka Gronow
Hiskias Möttö, senare Hiski Salomaa, född 17.5.1891 i Kangasniemi, död 7.7.1957 i New York. Mor Anna-Leena Möttö. Gift med Aino Saari.
PRODUKTION. 18 inspelningar för Columbia 1927−1930. Se R.K. Spottswood, Ethnic music on records. A discography of ethnic recordings produced in the United States 1893 to 1942 V‒VII. Urbana, Illinois (1990).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Gronow, Ethnic recordings. An introduction. Ethnic Recordings in America. A Neglected Heritage. Washington DC (1982); J. Niemelä, Pontevasti kaikuvat laulut. Amerikansuomalaisten työläisten laulut 1900−1930-luvuilla Yhdysvalloissa. Työväentutkimus (1977).