När Kristian övertog den danska tronen 1513 tvingade det danska riksrådet honom till eftergifter. Han besegrade svenskarna militärt, och Stockholm kapitulerade 1520. Utrensningar bland anhängarna av ätten Sture följdes av ett svenskt uppror 1521. I Danmark försökte Kristian genomföra reformer och minska stormännens inflytande. Detta ledde till motstånd och han avsattes 1523. År 1530 gjorde Kristian ett försök att återfå sin danska tron, men försöket misslyckades. Kristian var en mångsidigt begåvad härskare med målet att bryta den tyska handelsdominansen i Östersjön. Han underskattade dock oppositionens inflytande i Danmark och Lübecks betydelse för det svenska upproret.
Kristian fick en god uppfostran och vistades en tid hos den ansedde köpmannen Hans Bogbinder i Köpenhamn. Kristian kom sedermera, under sin tid som regent, att gynna borgarståndet på adelns bekostnad. Han valdes redan som sexåring 1487 till tronföljare av det danska riksrådet och några år senare av riksråden i Norge och Sverige. Han utmärkte sig som krigare redan 1502, då han intog Älvsborg och Öresten.
År 1506 sändes Kristian till Norge som ståthållare. I Bergen blev han bekant med holländskan Sigbrit Villomsdotter och inledde ett förhållande med hennes dotter Dyveke, som följde med honom tillbaka till Danmark. Sigbrit kom att bli en av hans mest inflytelserika rådgivare.
När Kristians far kung Hans dog 1513 måste Kristian godta inskränkningar i kungamakten. Kröningen ägde rum i Danmark den 11 juni 1514 och i Norge den 20 juli 1514. Följande år gifte sig Kristian med Elisabeth av Habsburg. Han behöll dock Dyveke som sin älskarinna, trots kejsar Maximilian I:s av Habsburg protester. Dyveke dog plötsligt i juni 1517, och Kristian anklagade hövitsmannen på Köpenhamns slott, Torben Oxe, för att ha förgiftat henne. Riksrådet frikände Torben Oxe, men Kristian lät avrätta honom.
Kristians mål var att återupprätta unionen och begränsa hansestädernas makt. Det inrikespolitiska läget i Sverige dominerades av maktkampen mellan Sten Sture d.y. och ärkebiskop Gustav Trolle. Precis som kung Hans försökte Kristian att nå en diplomatisk överenskommelse med Moskva. År 1517 seglade en dansk flotta mot Stockholm och landsteg. Danskarna led dock nederlag vid Vädla på Djurgården och den danska flottan återvände. Senare på hösten förvärrades den politiska situationen i Sverige.
Sommaren 1518 tog Kristian personligen befälet över den danska flottan och seglade till Stockholm. Kungen medförde 500 värvade män och belägrade staden. Sten Sture lyckades dock besegra danskarna i slaget vid Brännkyrka, och Kristian inledde förhandlingar. Det enda resultatet av de diplomatiska inviterna blev dock att Kristian sade upp vapenvilan och återvände till Danmark, varvid han tog med sig de män som lämnats som gisslan. Omedelbart efter hemkomsten började Kristian förbereda ett fälttåg mot Sverige. År 1519 anföll danska trupper Västergötland och återuppbyggde Älvsborgs fästning. Med hjälp av den danska flottan lyckades Kristian erövra Borgholm och Öland. Hans belägring av Kalmar misslyckades genom Sten Stures ingripande.
Framgångarna 1519 fortsatte följande år. Ärkebiskopen i Lund och biskopen i Roskilde bannlyste Sten Sture för att han låtit avsätta ärkebiskop Gustav Trolle. Kristian påtog sig uppgiften att verkställa kyrkans dom. I januari 1520 anföll Kristians trupper. Danskarna besegrade svenskarna i slaget vid Bogesund (Ulricehamn), där Sten Sture blev dödligt sårad. Sten Sture dog den 3 februari och hans trupper drog sig tillbaka. I början av mars slöt det svenska rådet en överenskommelse med de danska befälhavarna i Uppsala om att hylla Kristian som kung i Sverige. I gengäld skulle Kristian bevilja allmän amnesti. I detta skede innehade Sturepartiet fortfarande de viktigaste borgarna. Kristian gjorde en överenskommelse med hansestäderna och anlände personligen till Stockholm. I början av september kapitulerade staden.
Kristian utfärdade det s.k. försäkringsbrevet, i vilket fullständig amnesti tillförsäkrades Sturepartiet. Genom skicklig politisk manövrering lyckades Kristian få det svenska riksrådet att gå med på betydande eftergifter. Kristians kröning i november åtföljdes av skenrättegångar och det s.k. Stockholms blodbad. Den 8–9 november avrättades uppemot hundra personer, bland dem två biskopar och ett antal medlemmar av rådsaristokratin. Majoriteten av de avrättade var ofrälse. Kristians seger i Sverige fullföljdes då borgarna i Finland kapitulerade under hösten, och slottsbefälen byttes ut mot Kristians män. Innan Kristian återvände till Danmark utsåg han sin ståthållare i Stockholm, Didrik Slagheck, till ledare för interimstyrelsen i Sverige. Trots åtgärderna lyckades Kristian inte pacificera Sverige utan upproret var ett faktum redan innan kungen lämnade riket. Gustav Eriksson (Vasa), en av gisslan från slaget vid Brännkyrka, hade flytt från Danmark. Han utsågs i januari 1521 till hövitsman i Dalarna, och vid Brunnbäcks färja blev Didrik Slagheck slagen av de upproriska. På nyåret 1522 innehade Kristian endast Stockholm, Kalmar, Älvsborg och de finska slottslänen. Kristian hade övermakt till havs där hans amiral, Sören Norby, organiserade försvaret.
Också Kristians danska politik mötte motstånd. Han försökte göra Köpenhamn till stapelstad för handeln på Östersjön. År 1521 planerade han ett stort handelskompani som skulle omfatta alla de nordiska länderna och ha säte i Nederländerna. Kristians antityska politik ledde till att Lübeck gav sitt stöd till Gustav Vasa, vilket gjorde det möjligt för de upproriska att inta de slott som danskarna hållit. Lübeck hemsökte Borgholm och skövlade Helsingör 1522.
Kristian strävade efter att reformera sitt rike och stödde sig härvid till stor del på borgerskapet. År 1514 utfärdade han en förordning till förmån för de själländska städerna, och den utvidgades senare till att omfatta hela Danmark. Hantverk utanför städerna förbjöds. Adel och prästerskap förbjöds att idka handel. År 1521 gavs en förordning som förbjöd vrakplundring och senare en som förbjöd det ”okristliga bruket” att sälja bönder utan medföljande jord. Bonden fick också rätt att lämna sin gård om han utsattes för olagligheter. Kristian försökte också att skapa gränser för det andliga frälsets levnadssätt och han strävade efter att öka kungens inflytande över biskopsval.
Kristian försökte också förbättra skolundervisningen. Lärarnas löner höjdes och nya läroböcker skrevs. Vid universitetet i Köpenhamn skulle studenterna inte enbart studera teologi utan också juridik och medicin. Klockare och präster skulle undervisa allmogen så att deras barn skulle lära sig att läsa och skriva danska.
Reformförsöken ledde till motstånd, och Kristian lät därför sammankalla en herredag i Kalundborg i december 1522. Före det hade oppositionen mot honom redan sökt stöd hos hans farbror hertig Fredrik, och den 20 januari 1523 skickades ett uppsägelsebrev till kungen. Kristian inledde förhandlingar men hans möjligheter att hålla fast vid kronan minskade snabbt. Den 26 mars hyllades Fredrik I i Viborg, och Kristians lagar brändes som skadliga och stridande mot god sed. I april reste Kristian med sin familj och några trogna till Nederländerna.
År 1530 fick Kristian stöd av kejsaren för ett försök att återta den danska tronen. Hösten 1531 hade han samlat en flotta, men vid överfarten från Nederländerna till Norge förlorade han tio av sina tjugofem skepp. Han kunde dock landstiga i Norge och belägra Akershus. Han försökte också anfalla Västergötland. I maj 1532 anlände en dansk och lybsk flotta. Kristian inledde förhandlingar och fick löfte om personlig lejd och ett stort underhåll. Han reste då till Danmark och fördes till Sönderborgs slott, där han de första åren blev väl behandlad.
Efter den s.k. grevefejden 1534 sattes Kristian under sträng bevakning. Hans fångenskap mildrades 1540, och 1546 avstod han från sina anspråk på den danska tronen. År 1549 fördes han till Kalundborg, som han fick som förläning. Han vistades där till sin död den 25 januari 1559.
Kristian var en mångsidigt begåvad härskare, som på många sätt försökte utveckla sitt rike. Fastän ett av hans utrikespolitiska mål var att återupprätta unionskungadömet, såg han säkerligen det främst som en del av sin kamp för att bryta den tyska handelsdominansen på Östersjön. Många av Kristians anhängare förblev honom trogna också efter avsättningen.
Lena Huldén
Christian, konung av Danmark och Norge 1513−1523, konung Kristian II av Sverige 1520−1523, född 2.7.1481 i Nyborg, Danmark, död 25.1.1559 i Kalundborg, Danmark. Föräldrar Hans, konung av Danmark, Norge och Sverige och Kristina, dotter till Ernst kurfurste av Sachsen. Gift 1515 med Elisabet (Isabella) dotter till Felipe I (Filip) konung av Kastilien och drottning Juana, dotter till Fernando V konung av Kastilien och Aragonien.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Bergström, Studier till den stora krisen i Nordens historia 1517−1523. Uppsala (1943); G. Carlsson, Stockholms blodbad. Några synpunkter och reflexioner. Historisk tidskrift 1928; P. Enemark, Fra Kalmarbrev til Stockholms blodbad. Den nordiske trestatsunions epoke 1397−1521. København (1979); L.J. Larsson, Sören Norby, Moskva och Grönland. Scandia 1979; L.-O. Larsson, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Stockholm (2002); H. Pohjolan-Pirhonen, Suomen poliittinen asema pohjoismaisen unionin loppuvaiheessa 1512−1523 (1953); L. Sjödin, Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig I–II. Stockholm (1943); N. Skyum-Nielsen, Blodbadet i Stockholm og dets juridiske maskering. København (1964); S. Svensson, Stockholms blodbad i ekonomisk och handelspolitisk belysning. Lund (1964); Uppsala-Overenskomsten 1520. Magtstruktur og magtkamp i Sverige januar-oktober 1520. Odense (1975); L. Weibull, Gustaf Trolle, Christian II och Stockholms blodbad. Scandia 1965; M. Venge, Christian 2.s fald. Spillet om magten i Danmark januar-februar 1523. Odense (1972); G.T. Westin, Maktkamp i senmedeltidens Sverige. Uppsatser och studier. Uppsala (1971); G. Wieselgren, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle. Lund (1949).
BILDKÄLLA. Kristian II. J. Jaakkola, Suomen historia VI:2. Suomen myöhäiskeskiaika (1959).
BILDKÄLLA. Kristina. Kopparstick. Foto: E. Laakso, 1929. Museiverket.