Reidar Särestöniemi var en färgstark person som väckte diskussion såväl genom sin konst som på grund av sin personlighet. Särestöniemi öppnade nya vägar i det finska konstlivet; han var den förste som i sin konst gestaltade ekologiska problem och tog fasta på naturskydd för älvar, skogar och djur. Hans verk präglas genomgående av en helgjuten känsla för naturen och för sig själv som en del i den kosmiska rörelsen. Han försvarade också rätten att vara annorlunda, homosexuell. Särestöniemis särpräglade stil och metaformättade världsbild befinner sig långt från allt slags konventionalism.
Särestöniemi småbruk låg på en gammal samisk boplats vid Ounasjokis strand. Reidar Särestöniemis farfar, Heikki Kaukonen, hade köpt gården 1890 av byn Kaukonen; släkten hade gett byn dess namn på 1600-talet. Då han flyttade in bad Heikki Kaukonen en schaman uttyda gårdens framtid. Tecknen visade sig vara goda: gården hade en egen rådare. Hon uppenbarade sig om nätterna och kunde visa sig vid soffan inne i stugan för Reidars farfar, mor eller bror. Farfaderns bror, Tuomas Kaukonen, var en välkänd blodstämmare och botare, som brukade förstärka sina konster med besvärjelser när han gästade gården. I de gamlas vardag vävdes förkristna schamanistiska drag in i deras laestadianska tro: deras värld rymde såväl de underjordiska som järtecken, troll, varsel och sanndrömmar. För Reidars del var barndomsvärlden, den verklighet ur vilken fantasin och känslorna får sin näring, mycket vidsträckt. ”Som barn trodde jag de var sanna”, sade Särestöniemi på äldre dagar om de gamla konsterna.
Av familjen Kaukonens fyra söner var Reidar Särestöniemis far, Matti, den tredje. Han gifte sig 1913 med sin kusin, Alma Andersen. Reidars farmor och hans mormor var systrar, döttrar från Tammela gård i Hanhimaa i Kittilä kommun. Reidar var familjens sjunde och yngsta barn. Under hans barn- och ungdomsår var gården i stort sett självförsörjande. Det fanns några kor, några får och en häst. Familjen odlade potatis, hö och korn, slog naturängarna vid älvstranden, band lövruskor och repade löv för vintern. De höll sig också med renar och fadern gick också på skogsarbete. Det skulle arbetas hårt, det fick Reidar lära sig redan som liten. När han var sex år gammal antog familjen namnet Särestöniemi.
Före konstskolan bjöd livet Reidar Särestöniemi på tre skolor: den ambulerande skolan, folkskolan och kriget. Redan före andra världskrigets utbrott tog han privatlektioner för konstnären Einari Junttila. Särestöniemi deltog i fortsättningskriget på Karelska näset och arbetade efter krigsslutet som skogshuggare och på sågen. I det i krigets slutskede av tyskarna brända och minerade Lappland var Särestöniemi gård en av de få som hade undgått skövling.
För Särestöniemis del var det tecknandet som gav livet dess verkliga innehåll, och han tog privatlektioner. Helst ville han dock studera, men det fanns inte pengar till studier. Hans morbror, Alfred Andersen, som var fiskare i Norge, intresserade sig emellertid för pojkens teckningar och akvareller under ett besök på Särestö gård, och lovade hjälpa honom. Särestöniemi gav honom en bunt bilder att sälja. När Andersen kom till Rovaniemi för att sälja fisk, fick han höra talas om Aale Hakava, som hade utställning i Kemi. Han begav sig åstad för att träffa Hakava, berättade om sin systerson och visade fram teckningarna. Hakava såg att pojken hade begåvning och lovade anta honom som sin privatelev vid Konstakademins skola. Samma höst, 1947, steg Särestöniemi av tåget på Helsingfors järnvägsstation iklädd en regnrock han fått genom Amerikahjälpen. Under armen bar han sina teckningar, och i kappsäcken av kartong hade han en kostym som hans morbror hade köpt åt honom på svarta börsen, lite underkläder, en limpa bröd och en smörklimp. I fickan på påsbyxorna hade han Aale Hakavas adress.
Reidar Särestöniemis liv fylldes av en outsläcklig kunskapstörst, nyfikenhet och idoghet. Förutom studierna vid Konstakademin tecknade han på universitetets ritsal under ledning av Gösta Diehl. Där blev han vän med Mauri Favén, som han delade bostad med under två studiemässigt mycket givande vintrar. Via författar- och konstnärsgruppen Kiila lärde han också känna äldre konstnärer. Studierna bekostade Särestöniemi med tillfälliga jobb på byggen, i hamnen och vid kvarnen. ”Det var mina mognadsår, och de räckte precis de sex år som jag var där, inte en dag mindre än det”, sade han senare.
År av studier låg bakom honom, men hans tavlor hade inte åtgång. Skogsarbete fanns det. Han fick en chans att studera vidare, tack vare ett stipendium till Leningrads konstakademi, Repininstitutet, där han studerade i tre års tid. Under de åren tog han avstånd från kommunismen, som han tidigare hade omfattat. Inte heller underkastade han sig socialrealismen, vilket krävdes på institutet, utan höll fast vid sin egen konstuppfattning.
År 1959 höll Särestöniemi sin första egna utställning i Helsingfors. Den gjorde succé hos såväl kritiker som publik. De visuella intrycken från Lappland och den drömska stämningen besegrade kritikerna som fäste sig vid den arktiska midnattssolens ljus och den större frihet lasyrtekniken medgav. Särestöniemis naturbilder andades en djup inlevelse i en längtan efter ljus och rädsla för mörkret, där solen står för en livstillvändhet och värme som riktar sig till hela livet. Om den följande separatutställningen hösten därpå skrev Sakari Saarikivi: ”Han är uppenbarligen en målare man kan vänta sig mycket av.” Senare recensioner kom att innehålla mer kritiska tongångar.
Särestöniemi fortsatte att arbeta intensivt. Framgången fortsatte likaså, och särskilt 1970-talet var en period av betydande framgångar. I början av sin karriär hade Särestöniemi målat hemma i stugköket, men nu kunde han låta bygga en ateljé åt sig, där det fanns ljus, utrymme och arbetsmaterial i överflöd. Invid ateljén restes senare ett galleri ritat av Reima och Raili Pietilä, där han hängde sina arbeten till beskådande för såväl turister som folk från trakten.
Särestöniemis särpräglade konstnärspersonlighet lämpade sig inte för något slag av grupptillhörighet. Under sina resor studerade han noga tidens strömningar och anammade det han behövde för egen del. Han gick totalt in för det han höll på med. Om hans självporträtt krävde det, färgade han mustascherna kolsvarta och skägget rött. När han målade sälar var han iförd en sälväst. Under sin röda period färgade han sina kläder röda i bastugrytan. Hans getskinnsväst hörde ihop med enkelbeckasinen, även kallad himmelsget.
I Finland var homosexualitet ett brott ända till 1971. Särestöniemi ville vara öppet homosexuell men värnade samtidigt om sin integritet. För att finna ett uttryck för det tragiska korstryck han levde under, identifierade Särestöniemi sig med djurens värld. Konflikten mellan behovet att uttrycka sig och samhällets diskriminerande attityd föranledde ångest och upproriskhet hos honom och sårade honom som människa. Känslan av främlingskap ledde till att han började uttrycka sin ömhetslängtan i vilda djurs gestalt: skäggiga och mustaschprydda björnar och sälar som omfamnar varandra. Då homosexualiteten avkriminaliserades inledde Särestöniemi en tvekande vandring från djurens värld tillbaka till människornas. Hans mansgestalter visar ett drömmande släkte som längtar efter trygghet, närhet och kärlek. Den nya lagstiftningen förmådde inte förändra folks attityder, och ännu i sina sista arbeten identifierade han sig med det orädda lodjuret och den skygga snöripan.
Särestöniemi besatt en medfödd kunskap om den ödesgemenskap som människorna, djuren och den övriga naturen delar med varandra, och i sin konst betonade han starkt detta förhållningssätt. På sina resor världen runt såg han att de ekologiska problemen var globala; den ekonomiska politik som fördes i Lappland var för honom en del av marknadskrafternas världsomfattande förstörelseverk. Han försvarade livet genom att måla de kalhyggen som ett intensivt skogsbruk leder till, skövlade skogsmarker, sönderstyckade myrar, döda björkar, evakueringar undan dammbyggen, tvångsförflyttade arbetslösa och de vilda djurens nöd. Den här tematiken fokuserade han på vid sin jubileumsutställning på Didrichsens konstmuseum 1975. Året innan hade han förlänats professors värdighet.
Reidar Särestöniemi avled vid 56 års ålder. Källan till hans kreativitet, den arktiska hembygden, gav honom en verklighet ur vilken han skapade en annan, som visar på en väg mot framtiden: hans målningars poetiska, allmänmänskliga och gränslösa värld.
Brita Polttila
Reidar Särestöniemi, tidigare Kaukonen, född 14.5.1925 i Kittilä, död 27.5.1981 i Kittilä. Föräldrar jordbrukaren Matti Enok Särestöniemi och Alma Alina Andersen.
VERK. Representerad i bl.a. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; konstmuseerna i Uleåborg och Kemi; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; Kuntsis konstsamling, Vasa; Reidar Särestöniemi-museet, Kittilä; Norrbottens museum, Luleå; Staatsmuseum, Luxemburg; Kunsthalle, Rostock.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Aalto, Reidar Särestöniemi (1976); M. Saanio, Särestö ja Särestöniemen Reidar (1983); B. Polttila, Reidar. Muistiinmerkintöjä Reidar Särestöniemen elämästä (1985); B. Polttila, Korte-Heikka sutena ja muita Lapin tarinoita (1997).
BILDKÄLLA. Särestöniemi, Reidar. Foto: Pietinen, 1975. Uusi Suomis bildarkiv.