ENCKELL, Rabbe


(1903–1974)


Författare, målare, akademiker


Rabbe Enckell var en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska modernismen. Hans författarbana sträckte sig över nästan fem årtionden och omfattade flera genrer och uttrycksformer på både vers och prosa. Samtidigt hade han en framgångsrik karriär som bildkonstnär.

 

Släkten Enckell hör till Finlands mest mångsidiga kultursläkter. Den leder sitt ursprung från Leipzigtrakten, varifrån anfadern Christoffer Enckell flyttade till Åbo där han etablerade sig som skräddare; han nämns som avliden där 1634. Ett flertal representanter för släkten blev präster, så också Robert Enckell, Rabbe Enckells­ farfar, som gifte sig med Beata Sofia Swartz från Vättilä gård i Jorois i Savo­lax. Familjen Enckell bosatte sig därefter på Vättilä;­ för Rabbe Enckell kom det att utgöra hans landskap framom andra. Hans far Karl Enckell var agronom och övertog jordbruket på gården 1911. Familjen, hustrun Vesta Edgren och parets tre söner, Olof, Torger och Rabbe, vistades där om somrarna.


 

Rabbe Enckell föddes 1903, då familjen bodde i Mustiala, där fadern var direktör för lantbruksinstitutet. År 1910, efter att fadern blivit ordinarie professor i lantbruksekonomi, flyttade familjen till Helsingfors, där Rabbe Enckell gick i skola. Enckell trivdes inte i skolan men tog ändå vissa intryck av den klassiska bildningen och den antika mytologin såsom de förmedlades vid Svenska normallyceum. Hans äldre bror Torger målade akvareller, medan Olof förkovrade sig i världslitteraturen. Bröderna betydde mycket för Rabbe Enckells inriktning, liksom vänskapen med den tidigt bortgångne Viktor von Born, son till Finlands siste lantmarskalk, Viktor Magnus von Born.


 

Den största betydelsen för Enckells konstnärliga utveckling kom dock vänskapen med modernisten Gunnar Björling att ha. De träffades redan 1916 och blev genast goda vänner; Björling blev en vägvisare för Enckell, en förebild i konsten och livet. Sin första hustru, Heidi Runeberg, träffade Enckell 1921, samma år som han avlade studentexamen. Paret gifte sig fyra år senare. Enckell bedrev universitetsstudier i några år, utan att avlägga examen. År 1923 gav han ut sin första diktsamling, Dikter, ett fyrtiotal skönhetstörstande, ofta spröda och försynta dikter. Hans målningar från denna tid uppvisar en större radikalism, en större närhet till den expressionistiska modernismen. I följande samling, Flöjtblåsarlycka (1925), etableras ett större lugn men samtidigt en större eufori. I dagskritiken jämfördes han med bl.a. Topelius.


 

Från 1924 tjänstgjorde Enckell vid Akademiska bokhandeln, där han stannade i tre år. År 1926 föddes hans och hustruns första barn, Birgitta. I början av 1927 flyttade familjen till Vättilä, där Enckell kunde koncentrera sig på att skriva och måla. Där kände de sig dock tämligen isolerade och året därpå flyttade de till Grankulla, där de bodde hos Heidis föräldrar. Uppbrottet från Vättilä blev ett uppbrott från föräldrarna och deras värderingar; vid samma tid tog Enckell i Quosego avstånd från det han uppfattade som förlegade drag i den traditionella dikten. Trots detta anknöt han allt starkare till den savolaxiska naturen. Att förlagen refuserade hans tredje diktsamling och att han blev bekant med Elmer Diktonius radikaliserade honom ytterligare.


 

Hösten 1929 utkom Enckells första prosa­bok, Tillblivelse. Under åren därpå ägnade han sig mestadels åt prosa samt åt att måla motiv från Esbo och Grankulla. De fyra prosaböcker Enckell gav ut under denna tid består av självbiografiska fragment, reseintryck och estetiska utläggningar; i sitt skrivande hade Enckell influerats av sensibiliteten hos Marcel Proust. Den långa inledning han skrev till antologin Modärn finlandssvensk lyrik (1934) blev en milstolpe i förståelsen av den finlandssvenska modernismen. I den framhåller han det nya i denna men samtidigt dess anknytning till traditionen efter Runeberg.


 

År 1935 utkom Tonbrädet, en av Enckells främsta tidiga diktsamlingar, där han för första gången tar upp antika motiv. Med dem introducerades, vilket Louise Ekelund påvisar i sin studie om diktaren, en ”olycksförnimmelse”, som förebådade den kommande skilsmässan från hustrun. Om Enckells 1930-tal inleddes i relativ stabilitet ‒ trots ekonomisk press ‒ slutade det i tilltagande äktenskapskris och i skilsmässa 1941. Oscar Parland, yngre bror till den tidigt avlidne Henry, umgicks i familjen Enckell och hade inlett ett förhållande med Heidi redan drygt tre år tidigare, vilket först ledde till ett triangeldrama och slutligen till skilsmässan. Vid en tvist efter denna angrep Enckell sin rival Parland med kniv, en handling som enligt sonen Mikael Enckell kastade en mörk skugga över hela diktarens fortsatta liv.


 

Två av Enckells främsta diktsamlingar, Lutad över brunnen (1942) och Andedräkt av koppar (1946), tillkom under åren efter skilsmässan. I den senare ingår en av Enckells mest kända dikter, långdikten ”O spång av mellanord”, som är starkt präglad av skilsmässan och av kriget. Enckell hade av hälsoskäl inte ansetts duglig till krigstjänst och tillbringade en stor del av krigstiden på Vättilä. År 1943 träffade han målarinnan Alice Kaira, som blev hans andra hustru på sommaren samma år. Alice och hennes son från ett tidigare äktenskap flyttade in på Vättilä. Makarna skilde sig 1948.


 

Vid en uppläsningsturné i Sverige 1946 hade Enckell träffat den svenska konstnärinnan Aina Erikson. De gifte sig 1949, och Aina Enckell flyttade med maken till Helsingfors. Nu inleddes den mest harmoniska tiden i Rabbe Enckells liv. Aina Enckell hade en dotter från tidigare, Angela, och tillsammans fick paret dottern Pamela 1950. De finlandssvenska modernisterna uppmärksammades alltmer i Sverige, och delvis också i Finland. Svenska litteratursällskapet kom att bli en viktig trygghetsfaktor i Enckells liv; han fick genom sällskapet en förmånlig bostad och erhöll flera pris.


 

1950-talet blev ett produktivt decennium för Enckell. Han gav ut ungefär en bok om året ‒ dikter, versdramer och essäer ‒ och skrev därutöver artiklar och recensioner i Hufvudstadsbladet och i Dagens Nyheter. Han redigerade också den svenska konsttidskriften Paletten 1956–1957. I Hufvudstadsbladet och i Paletten polemiserade Enckell mot vissa drag i den nonfigurativa konsten. Han förblev i grund och botten estet och individualist och hade inte mycket till övers för det geometriska och det som han såg som det opersonliga inslaget i den nonfigurativa konsten.


 

Under Rabbe Enckells två sista decennier fick han flera officiella erkännanden i form av pris och pensionsförmåner. Svenska Akademien tilldelade honom pris och en författarpension. År 1960 promoverades han till hedersdoktor vid Helsingfors universitet och vid Uppsala universitet. Samma år erbjöds han att flytta in i Diktarhemmet i Borgå, och fick för första gången bo rymligt. 1960-talet blev dock en period av tilltagande isolering. Vännen Gunnar Björling dog sommaren 1960, Diktonius året därpå, och Enckell blev således den sista kvarlevande av de ursprungliga finlandssvenska modernisterna. Han kom därför att ensam få försvara sig mot den kritik som riktades mot dem från mitten av 1960-talet, då flera i den radikala 60-talsgenerationen ifrågasatte modernismens relevans.


 

Den s.k. stora modernismdebatten bi­drog till att ytterligare förstärka Rabbe Enckells utanförskap å ena sidan och publikens uppfattning av honom som en ”gammal kverulant” å andra sidan. Enckells författarskap blev dock ungefär samtidigt föremål för akademiskt intresse, då Louise Ekelund vid Stockholms universitet kontaktade Enckell och började forska i hans första decennier. Ekelund disputerade på avhandlingen Rabbe Enckell. Modernism och klassicism under tjugotal och trettiotal 1974, kort innan diktaren avled. Studiens andra del gavs ut 1982. Också på finskt håll började man vid samma tid i allt högre grad uppmärksamma Enckell, inte minst tack vare en antologi över finlandssvensk modernism i Tuomas Anhavas översättning, som gavs ut 1968. En hel del av Enckells intressantaste sakprosa utkom också under denna tid: Och sanning? (1966), Tapetdörren (1968) och Resonören med fågelfoten (1971).


 

År 1972 erhöll Enckell akademiker­värdighet och flyttade under hösten till Helsingfors efter ett drygt decennium i Borgå. När han våren därpå fyllde 70 ordnades en retrospektiv utställning vid Amos Andersons konstmuseum. Rabbe Enckell avled sommaren 1974 och begravdes i Vättilä.­ Hans sista diktsamling, Flyende spegel, utgavs postumt på hösten samma år.


 

Fredrik Hertzberg


 

Rabbe Arnfinn Enckell, född 3.3.1903 i Tammela, död 17.6.1974 i Helsingfors. Föräldrar professorn i lantbruksekonomi Karl Enckell och gymnastiklärarinnan Vesta Charlotta Edgren. Gift med (1) Heidi Runeberg 1925, (2) konstnärinnan Alice Kaira 1943, (3) konstnärinnan Aina Dagny Maria Erikson 1949.


 

VERK. Privat konstutställning 1924; deltog i konstutställningar i hemlandet och utomlands från 1920-talet; retrospektiva utställningar i Amos Andersons konstmuseum 1973, 1982–1983 och 1997.


 

PRODUKTION. Dikter (1923); Flöjtblåsarlycka (1925); Tillblivelse (1929); Ljusdunkel (1930); Ett porträtt (1931); Vårens cistern (1931); Landskapet med den dubbla skuggan (1933); Tonbrädet (1935); Herrar till natt och dag. Noveller (1937); Valvet (1937); Orfeus och Eurydike (1938); Iokasta (1939); Lutad över brunnen (1942); Andedräkt av koppar (1946); Nike flyr i vindens klädnad. Lyrik 1923–1946 (1947); Agamemnon (1949); Relation i det personliga (1950); Sett och återbördat (1950); Hekuba (1952); Skuggors lysen (1953); Traktat (1953); Mordet på Kiron (1954); Strån över backen (1957); Dikter i urval (1957); Landskapet med den dubbla skuggan. Ungdomsprosa 1928–1937 (1958); Alkman (1959); Kärnor av ögonblick (1959); Essay om livets framfart (1961); Kalender i fragment (1962); Det är dags (1965); Dikt (1966); Och sanning? (1966); Tapetdörren (1968); Resonören med fågelfoten (1971); Flyende spegel (1974). Se även: Finlands författare 1917–1944 (1981).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ekelund, Rabbe Enckell. Modernism och klassicism under tjugotal och trettiotal (1974); L. Ekelund, Rabbe Enckell. Lyriker av den svåra skolan (1982); L. Ekelund, Rabbe Enckell. Gräshoppans och Orfeus diktare. Stockholm (1999); M. Enckell, Under beständighetens stjärna. En biografisk studie över Rabbe Enckell 1903–1937 (1986); M. Enckell, – dess ljus lyse! En biografisk studie över Rabbe Enckell 1937–1950 (1991); M. Enckell, Öppningen i taket. En biografisk studie över Rabbe Enckell 1950–1974 (1997); O. Enckell, Rabbe Enckell i Borgå. En kommentar till hans sena diktning (1978); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); B. Holmqvist, Modern finlandssvensk litteratur (1951).


 

BILDKÄLLA. Enckell, Rabbe. Foto: Jan Elfgren. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.