Under Åke Mattas korta karriär utvecklades hans konst från surrealistiska personporträtt till sköra, expressiva självporträtt som han målade under sin sista levnadstid. Mattas målade känslor och stämningar, både sina egna och andras, med stor intensitet. I hans sista, introverta målningar finns en skärande och skör, ofullbordad prägel. Också i sin grafik har Mattas samma sensibilitet och känsla av flyktighet, och motiven är desamma som i målningarna – stilmässigt stod Mattas nära Oktobergruppens expressionism.
Efter andra världskriget tydde sig många konstnärer till expressionismen för att uttrycka sin personliga världsbild i den upprivna och sönderslitna efterkrigstida verkligheten, skuggad av de tillintetgjorda idealen. Åke Mattas avsåg från början att bli reklamgrafiker. Han studerade 1940–1941 vid den grafiska avdelningen av Centralskolan för konstflit. Efter andra världskriget fortsatte han sina studier vid Finlands konstakademis skola 1945–1946. Den generation av studerande konstnärer som klarat sig igenom kriget träffades på Söndagssällskapets fester. Förutom Mattas hörde Tapani Raittila, Ernst Mether-Borgström, Anita Snellman, Maija Melanen, Erik Enroth, Olavi Valavuori och Teuvo-Pentti Pakkala till sällskapet. Här träffade Mattas också sin blivande hustru, Ulla Ahola.
Mattas avbröt sina studier vid Konstakademin 1947 och flyttade med sin familj till sin far i Uleåborg för en kortare tid. Trots att det i Uleåborg hördes föga om bildkonst fick Mattas ett monumentalt uppdrag – men utan ersättning: en fresk i seccoteknik med motiv från Uleåborg i den svenska privatskolans källarsal. Tack vare sin färdighet som tecknare erbjöds Mattas av Werner Söderström också att illustrera Mika Waltaris Guldlock.
Men att bo i Uleåborg kändes påfrestande och konstkretsarna var alltför små. Familjen återvände 1949 till Helsingfors, där Mattas begynnande alkoholism närdes av bohemlivets krogrundor. På 1950-talet betraktades Mattas som en ung begåvning och tilldelades två pris: år 1951 fick han Wuorios stipendium och tre år senare statens stipendium för unga konstnärer. Under decenniernas gång deltog Mattas i ett tjugotal grupputställningar och hade dessutom två egna.
Mattas var en sällskapsmänniska och debattör men samtidigt en introvert och känslig grubblare. Man kan betrakta hans livsbana som en parallell till Pentti Saarikoskis författarskap. För att dölja sin blyghet och känslighet ansåg Mattas att han behövde alkoholens skenbart befriande verkan. Livsstilen ledde i slutet av 1950-talet till att familjen splittrades och Mattas tillbringade rehabiliteringsperioder på Hesperia och Kammio sjukhus. Hans relation till föräldrarna var problematisk. Fadern var en sträng idealist och modern hade avlidit redan 1944. Mattas bohemiska livsstil möjliggjordes av faderns ekonomiska bistånd. Målningen ”Den förlorade sonen” (1946) uttrycker den förödmjukande beroenderelationen.
I Mattas självporträtt på 1940-talet reflekteras ett tidstypiskt, vemodigt existentiellt grubbleri. Senare förändrades självporträtten och blev ett slags ecce homo-allegorier som redovisade hans livsstil. Sammanblandningen av verklighet och fantasi är typiska för Mattas verk i början av 1950-talet, t.ex. litografin ”Maskeraden” (1951). Mattas betraktar här sin person som en rollfigur, men genom masken, i stil med James Ensor som han beundrade.
Mattas kunde förena olika tekniker, t.ex. gouache och tusch, i samma målning. Men på 1940-talet målade han huvudsakligen med oljefärger. För att få bildytan mera levande använde han en skrapteknik som delvis synliggjorde den bara duken under lagren av målarfärg. Intrycket av halvfärdighet var betecknande redan för Mattas tidiga verk. I grupputställningarna på 1940-talet väckte han i allmänhet uppmärksamhet. På hans tavlor skönjdes ”gyckel och fördärvets extas” likaväl som en bitande humor. Mattas prövade 1948–1949 på en Cézannesk struktur, och i målningarna av Ulla och familjen kan man också se ett visst släktskap med Tyko Sallinens verk.
I sin första separatutställning i hotell Tornis ateljébar i Helsingfors 1952 ställde Mattas ut personstudier, sina nya självporträtt och målningar i familjemiljö som han målat på 1940-talet. Det bästa mottagandet fick ”Självporträtt i päls” (1951) som är gjord i grisailleteknik i Dürers anda. Utställningen omfattade även ”Paris dom” (1949). Om man jämför verket med Lucas Crahachs d.ä:s målning med samma motiv slås man av Mattas totala avsaknad av skönhet. Också andra arkaiska motiv inspirerade Mattas. Han målade flera versioner av relationen mellan man och kvinna med Adam och Eva som tema. I sitt sista illusionslösa verk från 1961 har konstnären målat sig själv tillsammans med sin älskarinna Marianne Maury. Genom kärleksförbindelsen introducerades en ny, sensuell och livsbejakande naken kvinnokropp i Mattas konst. Hans sätt att måla förändrades och blev en gestaltning av själva målarakten; formen började splittras och penseldragen blev grälla färgutbrott.
I Mattas målningar finns ofta ett ironiskt eller cyniskt grunddrag. Den borgerliga, stränga uppfostran som han fått stod i skärande konflikt med bohemlivet och hans identifiering med de marginaliserades ställning i samhället. Balansen mellan det intellektuella och det emotionella uttryckte Mattas i bilder av dekadent misär och självdestruktion. I hans erotiska kvinnobilder finns i stället för sensualism en avslöjande livsångest. I sina självporträtt såsom i andra personstudier sökte konstnären efter sin förlorade identitet. Att måla var hans liv. Och han underströk: ”Jag är ingen människa, jag är en målare. Jag lever bara när jag målar.”
Mattas gjorde sin första studieresa utomlands till Paris 1952. Tillsammans med Unto Koistinen strövade han omkring på bulevarderna och satt på konstnärsrestaurangerna. I början av sommaren reste han från Paris till Spanien. Vistelsen där kom att bli en viktig inspirationskälla. På hösten återvände han till Granada i Spanien tillsammans med Heikki Alitalo. Den tredje resan till Spanien företog Mattas 1954. Hans kanske mest kända målning, det ironiska självporträttet ”Pappershatten” (1965), är målad i stämningarna från resorna till Spanien. Mattas reste sista gången till Spanien 1958 till sina mecenater Walter och Kerttu Wiklunds villa i Fuengirola. Hans fysiska kondition började redan då vackla.
Trots att 1950-talet var en tid när olika grupper bildades och häftiga omvärderingar grasserade inom konsten knöts Mattas varken till Prisma eller Oktobergruppen. Men han hörde under en kort period till Konstnärsförbundet 58, som hade grundats som protest mot Målarförbundets fackföreningsmentalitet. Bland övriga medlemmar kan nämnas Unto Koistinen, Aimo Kanerva, Sven Grönvall, Jaakko Somersalo, Rafael Wardi, Rolf Sandqvist, Mikko Laasio, Lars-Gunnar Nordström och Wäinö Aaltonen. Konstnärsförbundet 58 ville förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter och förändra den diskriminerande utställningspolitiken för unga konstnärer. Men gruppens verksamhet upphörde snart, och utställningen i Helsingfors Konsthall i oktober–november 1958 blev gruppens enda.
Mattas konst accepterades inte till en början. Hans målningar antogs inte till samlingsutställningar i slutet av 1940-talet. Inte förrän under sina sista levnadsår blev hans konst uppskattad i vidare kretsar. Tvisten om huruvida de spontana och splittrade penseldragen i konstnärens sista målningar var en följd av hans livsstil eller ett medvetet stildrag känns irrelevant. Oljemålningen ”I taxin” (1962) är ett av Mattas sista självbiografiska verk. Den gestaltar en resa på spaning efter sprit och är en gripande självrannsakan med sin stämning av ångest och nedstämdhet. Det är genom hans penselteknik och det obestämbara målningssättet som målningen blottlägger någonting väsentligt om det ödesmättade livet, den existentiella ångesten. Åke Mattas blev bara 42 år gammal.
Marja Sakari
Åke Carl-Anders Mattas, född 14.1.1920 i Mänttä, död 1.1.1962 i Helsingfors. Föräldrar ingenjören Karl Julius Mattas och farmaceuten Helmi Korhonen. Gift med Ulla Kyllikki Ahola.
VERK. Representerad bl.a. i: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Konstmuseerna i Imatra och Uleåborg; Sihtolas samling i Alvar Aaltomuseet, Jyväskylä; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Bäcksbackas samling i Helsingfors stads konstmuseum.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Kruskopf, Sodan jälkeinen kuvataide vuoteen 1960. Ars. Suomen taide 4/1990; C.-E. Silvander, Källarsalen. Åke Mattas målningar vid Svenska privatskolan i Uleåborg (1993; 2 uppl. 2000); E. Vieru, Åke Mattas. Oma kuva 1920−1962. Oulun taidemuseon julkaisuja 10 (1991).
BILDKÄLLA. Mattas, Åke Carl-Anders. Uusi Suomis bildarkiv.