Lennart Segerstråle är mest känd för ”Finlandiafreskerna” i Finlands Banks huvudkontor samt som en produktiv fågelmålare. Han är en av självständighetstidens främsta monumentalmålare med en bred produktion som omfattar många fresker samt glas- och altarmålningar i kyrkor. Han utförde monumentalmålningar även på hemgårdar och på fabriks- och bankkontor. Segerstråle intresserade sig också för konst i mindre format, speciellt grafik.
Redan i unga år var Lennart Segerstråle intresserad av både konst och natur, varför han till en början konsekvent nog ägnade sig speciellt åt att måla naturmotiv. För det hade han också exceptionellt bra förutsättningar, eftersom han efter 1915 arbetade som forstmästare i cirka fem år, innan han gick in för en karriär som fri konstnär. Under hela 1910-talet sysslade Segerstråle med målning och grafik jämsides med förvärvsarbete. Från 1911 deltog han i en rad gemensamma utställningar och höll sin första separatutställning 1913 i Borgå och 1915 på Strindbergs konstsalong i Helsingfors. Till Segerstråles intresse för bildkonst bidrog säkert modern Hanna Frosterus-Segerstråle, som på sin tid var en ansedd konstnär.
En viktig förebild och inspirationskälla för målningarna med djurmotiv fann Segerstråle i den svenske konstnären Bruno Liljefors konst. I början av konstnärskapet, 1910, träffade han Liljefors i Stockholm, visade honom sina skisser och fick nyttiga råd. Som fågel- och djurmålare företräder Segerstråle alltså inte traditionen från bröderna Ferdinand, Magnus och Wilhelm von Wright. Han följer mera en Liljeforsstil, en stil som inte eftersträvar biedermeiertidens detaljtrohet i avbildningen av fåglar, fastän de anatomiska dragen och fjäderskrudens korrekta färgnyanser har en viktig roll. I stället är det en stil som uttrycker djurens rörelser så naturligt som möjligt och deras liv som en del av naturen och den egna livsmiljön, varvid både ljussättningen och det måleriska bildar en viktig del av helheten. Goda exempel på den här avbildningsprincipen är flera av Segerstråles målningar från 1910-talet, såsom ”Svanar i dimma” (1915–1916), ”Fiskgjuse”, (1916), ”Transträck” (1916) och ”Skäggdopping i skogsdamm” (1917).
De första monumentalmålningarna, ”Havsörnar”, ”Gåsflock” och ”Älgar”, utförde Segerstråle på Malmgård i Pernå 1922–1924. Efter det gjorde han flera vägg-, tak- och glasmålningar runt om i Finland och studerade 1927 och 1929 monumentalmåleri och särskilt mosaikteknik för dansken Joakim Skovgaard. För mosaikförslaget ”Navis republicae” (Statsskeppet), fick han 1930 andra pris i Riksdaghusets väggmålningstävling, men först 1935 utförde han sin första muralmålning, ”Litteraturens födelse”, i biblioteksrummets tak på Joenniemi gård i Mänttä, som ägdes av Gösta Serlachius. Till Mänttä bruks kontorsbyggnader beställde Serlachius dessutom två fresker av konstnären, ”Jorden” och ”Skogen”. De stod också färdiga 1935.
Serlachius var nöjd med målningarna, och med sina personkontakter och sitt inflytande kunde han medverka till att Segerstråle 1938 fick i uppdrag att utföra Finlandiafreskerna i Finlands Banks huvudkontor. Efter otaliga skisser och perioder av förberedelse färdigställdes de två omfångsrika väggmålningarna, ”Finland vaknar” och ”Finland bygger”, mitt under fortsättningskriget, våren 1943. Efter fullbordat uppdrag ställde Segerstråle ut skisser och förarbeten i Helsingfors konsthall, och följande år gav han ut en bok om arbetet med titeln Finlandiafreskernas år.
Motivet för freskerna är folkets uppvaknande ur en mörk forntid och upphöjelse mot utveckling, framtid och ljus. Efter en kamp mot mörkrets makter och förluster i krig följer vårmorgonens frid och en ljus tid av återuppbyggnad. En central figur är den allegoriska Finlandsmodern, som bär frihetens offer, ett slags variation på pietà-motivet, där figurerna bildar en symbolisk korskomposition. På ett mer allmänt plan avbildar freskerna det goda och det onda, den eviga kampen mellan ljus och mörker. Detta tema utnyttjade Segerstråle senare i flera verk och i synnerhet i sin kyrkliga produktion.
Även om det tekniska utförandet bottnar i dansken Skovgaards lärdomar och forskning i äldre italiensk konst, fick Segerstråle impulser framför allt från den norska monumentalkonsten under 1900-talet första hälft. Finlandiafreskerna innebar också en vändpunkt i produktionen. Visserligen hade Segerstråle redan i tidigare vägg- och glasmålningar så småningom gått över från djurmotiv till människoskildring, men efter andra världskriget ägnade han sig på grund av omfattande beställningsarbeten i första hand åt figurmotiv och religiös tematik.
Beställningsarbeten av större mått är altarfresken ”Livets källa” (1951) i kyrkan i Rovaniemi, den väldiga fresken (11,5 × 24 m) ”Tillkomme ditt rike” (1953) i kyrkan i Varkaus och fresken ”Vid livets källa” (1959) i världscentrumet för Moral Re-Armament (MRA) i Caux i Schweiz. Bland andra monumentalmålningar utomlands kan nämnas freskerna ”Uppståndelse” (1954) i begravningskapellet i Själevad i Ångermanland i Sverige, ”Jag är livets ljus” (1964) i kyrkan i Saurbaer på Island och ”Paradisfåglarna” (1967) i vigselsalen i rådhuset i Lund, vidare målningarna ”Det nya världshjärtat” (1973) i en skola i Dunchurch i Warwickshire i England och ”Taggtråd eller försoning” (1973) på Westminster Theatre i London.
Segerstråles efterkrigstida monumentalkonst har en prägel av djup religiositet och personlig humanism. Han hade 1939 blivit medlem i den religiös-politiska Oxfordrörelsen och i MRA och hade en ledande ställning i rörelsen i Finland. Allt som allt är Segerstråles efterkrigstida fresker tekniskt skickligt utförda och både färg- och rumsutformningen av kompositionerna gediget genomförda, men en i viss mån ensidig idealism kan ibland väcka motstånd hos betraktaren.
Grafiken stiftade Segerstråle bekantskap med omkring 1913. Under Parisresan 1920 skaffade han sig närmare kännedom om metallgrafikens olika metoder under ledning av polacken Jan Rubczak. Segerstråle arbetade fram till 1934 huvudsakligen i akvatint, som han i detaljerna kompletterade med antingen linjeetsning eller torrnål. Förutom enstaka tidiga trädstudier föreställer grafikarbetena endast djurmotiv, framför allt fåglar.
Segerstråle försökte i allmänhet åstadkomma ett måleriskt intryck i akvatinterna och undvek tomma och ljusa ytor. Den allmänna tonen i verken är därför förhållandevis mörk. I arbeten från den här tiden kan skönjas en tydlig strävan mot en dekorativ och stiliserad komposition. Bilderna innehåller ofta element som skapar kraftiga rytmer och som samtidigt ger dem stämning. Motivet är vanligen sett en aning snett uppifrån, och horisonten höjer sig därför till bildens övre del.
Efter några års uppehåll återupptog Segerstråle metallgrafiken 1937, men nu använde han enbart torrnålsteknik. Även motivvalet och sättet att närma sig motiven förändrades delvis. I nyare fågelbilder är fåglarna sedda på långt håll, och bakgrunden ägnas mer uppmärksamhet än i tidigare akvatinter. Dessutom finns det bland de nyare bilderna personmotiv. Utgångspunkten för dem finns ibland i väggmålningarna.
Segerstråles högtrycksgrafik kan grupperas i tre kategorier efter tillkomstår: 1931 djurmotiv, 1932 sex kompositioner med personmotiv och 1936 tio linoleumsnitt, av vilka de flesta föreställer fiskare och skärgårdsbor, även jägare, och deras kärva liv. Framställningen har en både kantigare och samtidigt mer levande karaktär än tidigare. Vissa arbeten är synnerligen expressionistiskt framställda.
Lennart Segerstråle skrev också några böcker, viktigast av dem den redan nämnda Finlandiafreskernas år. Före det hade han gett ut böckerna Tusch (1916) och Vildmarkssyner (1924, skriven 1919) och illustrerat boken Kultur och kristendom, som gavs ut i Sverige 1943.
Segerstråle var även en aktiv organisationsmänniska. Den stora linjen i hans föreningsverksamhet bildar hans strävan att åstadkomma en närmare förening än tidigare av konsten i Finland med konsten i Skandinavien. Han var i allmänhet initiativtagare till de projekt som i slutet av 1920-talet och under 1930-talet syftade till att höja grafikens ställning i Finland. Härvid hade han hjälp av sina goda personliga relationer till konstnärer i de andra nordiska länderna.
Grundandet av det nuvarande Finlands konstgrafikers förbund 1931 är till stor del Segerstråles förtjänst. Han var ordförande för förbundet från grundandet fram till 1956. Han var därutöver en central gestalt som arrangör av grafikutställningar i Finland lika väl som utomlands. Också Nordiska grafiska unionen (NGU) grundades 1937 på Segerstråles initiativ, och han var dess första ordförande. Genast efter andra världskriget 1945 beslöt man på Segerstråles initiativ att grunda Nordiska Konstförbundet, som han senare blev hedersmedlem av. Lennart Segerstråle tilldelades 1963 professors titel.
Erkki Anttonen
Lennart Rafael Segerstråle, född 17.6.1892 i Helsinge, död 11.4.1975 i Grankulla. Föräldrar lektorn, teologie kandidaten Knut Albert Segerstråle och konstnärinnan Johanna (Hanna) Wilhelmina Frosterus. Gift 1915 med Marie-Louise Colliander.
VERK. Monumentalmålningar: Malmgård i Pernå (1922−1924); takmålning, på Joenniemi gård i Mänttä (1935); freskomålning, Mänttä bruks kontor (1935); oljemålning i Fiskars bruks festsal (1938); temperamålning i Teatersalen i Borgå (1940); freskomålningar i Finlands Bank (1938−1943); i Rovaniemi kyrka (1951); i Varkaus kyrka (1953‒1954); i Norrmark (1957); i Vuollerim (1958); i Jakobstad (1964); väggmålning i finska folkskolan i Sockenbacka (1965). Utfört glasmålningar bl.a. i kyrkorna i Björkö, Hollola, Vasa (Brändö), Kyrkslätt, Kristuskyrkan i Helsingfors och Nord-Birkala, Nykarleby, Esse, Pernå, Lappträsk, Finström. Utomlands: freskomålningar i Burträsk kyrka (1949), i Motala krematorium (1957); i Lill-Kyrkan i Motala (1957); i Lunds rådhus (1967−1968); i Själevads begravningskapell (1954‒1955); i MRA:s centrum i Caux, Schweiz (1959−1960); i Hallgrimskirkja i Saurbaer, Island (1964). ”Det nya världshjärtat”, Dunchurch, England (1973), ”Taggtråd eller försoning”, Westminster Theatre, London (1973).
PRODUKTION. Tusch (1916); Vildmarkssyner (1924); Lennart Segerstråles Finlandia-fresker i Finlands bank (1943); Finlandiafreskernas år. Bilder av ett folk i kamp (1944); Varför moralisk upprustning? (1967).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Anttonen, Taidegrafiikka 1895−1950. Ars. Suomen taide V (1990); Lennart Segerstråle. Ur Pegasos vinge. Gösta Serlachius konstmuseum 6.5.–12.10.1997 (1997); K. M. Sund, Sången på väggen. Lennart Segerstråles väggmålning Nyländska Sången i Borgå (2002); M. Uusikylä, Tre generationer. Hanna Frosterus-Segerstråle, Lennart Segerstråle, Ulf Segerstråle (1980); M. Uusikylä, Lennart Segerstråle 1892−1975. 100-årsutställning. Utställningskatalog (1992); M. Uusikylä, Fågel- och monumentalmålaren Lennart Segerstråle 1892−1975 (1996); S. Ylimartimo & M. Uusikylä, Maailman valo. Lennart Segerstrålen sakraalitaide 1925–1974 (2005).
BILDKÄLLA. Segerstråle, Lennart Rafael. Foto: Ateljé Rembrandt. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.