Bertel Hintze är främst känd som intendent för Helsingfors konsthall från invigningen 1928 till 1968. Han är också välkänd som konstskribent och författare till en monumental monografi över Albert Edelfelt. Under fyra decennier utövade Hintze ett stort inflytande på konstlivet i Finland. Bland annat spelade han en avgörande roll för tillkomsten av två konstmuseer: Gösta Serlachius konststiftelses samlingar i Mänttä och Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors.
Bertel Hintze föddes i Helsingfors. Som barn bodde han några år i Brahestad, men gick sedan i skola i huvudstaden och avlade studentexamen vid Svenska normallyceum. Hintze intresserade sig för humanistiska ämnen, bland vilka konsthistoria snart tog överhanden, mycket tack vare hans professor, J. J. Tikkanen. Hintze avlade filosofie kandidatexamen 1922 och reste följande vårvinter utomlands för att fördjupa sina kunskaper i konsthistoria.
I Berlin studerade han framför allt gravyrerna och teckningarna i Kopparstickskabinettet, som dess intendent Max Jacob Friedländer presenterade för honom. Här väcktes Hintzes fascination för teckningar, något som utvecklades till ett livslångt intresse. Denna början öppnade även hans väg till de europeiska mästarnas övriga verk, som han studerade under sin fortsatta resa genom tyska konststäder och i de stora museernas samlingar i Holland, Belgien och Frankrike. Under de följande åren utökade han sin känndedom om Europas konstmuseer genom resor till Italien, Ungern, Österrike och Schweiz.
Efter sin hemkomst från sin första långa studieresa började Hintze skriva konstrecensioner för bl.a. tidskriften Nya Argus, samtidigt som han fortsatte sina studier vid universitetet. År 1924 erhöll han en nyinrättad tjänst som amanuens vid konstmuseet Ateneum. Under ledning av museets intendent, Torsten Stjernschantz, förestod han museets grafik- och teckningssamlingar samt ansvarade för dess utställningsverksamhet. Tjänsten var på deltid, vilket gav honom tid att skriva en doktorsavhandling som blev färdig 1926. Ämnet för den var R. W. Ekman, som enligt Hintze var ”det finska måleriets fader”.
Under 1920-talet var Hintze synnerligen produktiv; utöver sin medverkan i pressen hann han 1926 publicera ytterligare en konstnärsmonografi, en studie över en elev till Ekman, den åländske målaren Karl Emanuel Jansson. En översikt av porträttsamlingen vid Helsingfors universitet utkom 1927, och följande år kom ett verkligt banbrytande verk, det första bandet av Modern konst, vars andra del utkom 1930. Under tjugo års tid förblev det den enda presentationen av modern konst som publicerats i Finland, och boken hade därför en stor betydelse för den nya generationen finländska konstnärer, fastän den, trots flera försök, aldrig gavs ut i finsk översättning.
Helsingfors konsthall inledde sin verksamhet 1928. Projektet hade satts igång redan två årtionden tidigare, men den slutgiltiga finansieringen ordnades först kring årsskiftet 1926–1927. Kort därefter inleddes bygget av en utställningslokal, något som konstkretsarna i Helsingfors länge hade saknat. Konsthallen invigdes våren 1928, och Bertel Hintze utsågs till dess första intendent. Han grep sig an arbetet med stor energi, och under hans fyrtioåriga bana som intendent blev Konsthallen en betydande faktor inom kulturlivet såväl i Helsingfors som i hela landet.
I hallen visades regelbundet inhemsk konst samt separat- och årsutställningar. Till de senare hörde De ungas utställning, en från början årlig utställning med arbeten av unga finländska konstnärer, som kom till på Hintzes initiativ 1939. Konsthallen spelade en stor roll som introduktör av utländsk modern konst. Bland de många utställningar av vikt som anordnades, ofta på förslag av Hintze, kan nämnas två utställningar av modern svensk konst 1934, modernt monumentalmåleri från Norge 1937, modernt franskt måleri 1939 samt en lång rad utställningar av modern konst efter krigsåren, där ”Parisisk nutidskonst” 1952 var mycket betydelsefull. Den blev en tändande gnista för den finska modernismen. Arrangör för utställningen var Föreningen Nutidskonst, som hade grundats 1939 på Maire Gullichsens och Bertel Hintzes initiativ.
Kriget avbröt möjligheterna att introducera utländsk konst i Finland, men föreningen inledde sin verksamhet med att visa finländsk konst utomlands. En översikt av modern finländsk konst som visades i Stockholm 1944 förstärkte uppfattningen i Sverige om den finländska kulturens livskraft trots kriget. Utställningen ”Quelques peintres finlandais” inledde exporten av finländsk konst även utanför Norden, trots att det slutgiltiga urvalet inte i alla hänseenden kom att motsvara initiativtagarnas önskemål.
För Finlands anseende var utställningen av finländsk konst i Sverige och Norge 1940 synnerligen betydelsefull, och en stor del av försäljningsvinsten donerades till fosterlandets försvar. Arrangör och kommissarie för utställningen var Hintze, som befriats från militärtjänst på grund av sin klena fysik. Han hade redan före krigsåren arrangerat utställningar av finländsk konst, bland annat i Moskva 1934 och i Berlin 1935.
Hintzes konsthistoriskt mest betydelsefulla arbete är hans stora biografi över Albert Edelfelt. Redan under sina studieår hade han drömt om att skriva den, och under sina år som amanuens på Ateneum började han samla på material. Edelfelts änka Ellan von Born hade donerat en stor samling skisser och teckningar till museet. Eftersom materialet för biografin var omfattande och delvis svåråtkomligt och Hintze hade flera andra uppdrag, framskred arbetet emellertid långsamt. I förordet till den finska upplagan av boken beklagar Hintze de svårigheter som han stött på under arbetets gång. Till dem hör i synnerhet det faktum att Edelfelts syster Berta visserligen hade publicerat broderns korrespondens i urval, men delvis hade den förstörts, eftersom de omdömen som kom till uttryck i vissa brev ”enligt fröknarna Edelfelts övertygelse icke motsvarade brevskrivarens egentliga natur.” Arbetet blev slutligen klart, och boken utkom i tre delar 1942–1944.
Hintze var hela sitt liv en flitig skribent, vars artiklar publicerades i dagspressen, i tidskrifter och som förord i kataloger. Till hans många oförverkligade planer hör en bok om ryska ikoner, ett ämne han hade fördjupat sig i under flera resor till Sovjetunionen på 1930-talet. Under kriget deltog Hintze i insamlandet av ryska ikoner och andra konstverk i Fjärrkarelen. Av materialet sammanställde han vårvintern 1944 en omfattande och informativ utställning i Konsthallen, men myndigheterna förbjöd den några dagar före vernissagen. Även de färdigtryckta utställningskatalogerna skulle makuleras.
I egenskap av konstkännare gav Hintze råd till många amatörer och samlare på konstens område. Speciellt stor betydelse hade hans samarbete med bergsrådet Gösta Serlachius, som han assisterade vid konstinköp och vars planer på ett konstmuseum han stödde. På Hintzes inrådan beslöt också ett annat bergsråd, Amos Anderson, att skapa ett konstmuseum av sitt hem. Dess första intendent blev Hintze.
Hintze avled i juli 1969 och efterlämnade en betydande konstsamling, som dock senare till stora delar skingrats. Den bestod främst av ikoner och teckningar och var försedd med en katalog som innehöll noggranna beståndsuppgifter och kommentarer.
Erik Kruskopf
Bertel Olof Hintze, född 14.5.1901 i Helsingfors, död 3.7.1969 i Helsingfors. Föräldrar kollegieasessorn Harry Hintze och Anna Lindebäck. Gift med (1) Eva Emma Martina Rosenlew 1926, (2) Lilli Aino Linnea Lehtinen 1937.
PRODUKTION. Renässansmedaljer (1924); R.W. Ekman (1926); K. E. Jansson (1926); Helsingfors universitets porträttsamling (1927); Modern konst I–II (1928–1930); Albert Edelfelt I–III (1942–1944); Gösta Diehl (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hintze-arkivet, Konstmuseet Ateneum, Centralarkivet för bildkonst. E. Kruskopf, En konstens världsman. Bertel Hintze 1901–1969 (1997).
BILDKÄLLA. Hintze, Bertel. Uuden Suomen kuva-arkisto.