Aarre Merikanto hörde jämte Väinö Raitio och Ernest Pingoud till de modernister bland 1920-talets tonsättare som inte rönte någon större förståelse och vars verk uppfördes sällan eller inte alls under deras livstid. Av de tre har i synnerhet Merikanto upplevt ett slags renässans sedan 1960-talet.
Aarre Merikantos musikaliska utgångsläge var å ena sidan fördelaktigt, å andra sidan problematiskt. Sonen till den berömde tonsättaren och musikern Oskar Merikanto växte upp med musik från den tidigaste barndomen. I Merikantos hem i Helsingfors och på sommarstället Kantola i Filpula i Birkaland musicerade både värdarna och de otaliga gästerna flitigt, och den sexårige blivande operakompositören Aarre brukade vila sig på flygellocket medan fadern komponerade sin opera Pohjan neiti (Nordens dotter). Sedermera byggde man en egen kompositionsstuga åt Aarre i Kantola så att familjens två tonsättare kunde arbeta utan att störa varandra.
I sitt eget komponerande följde Aarre dock inte sin far i fotspåren utan riktade från första början in sig på nya områden. Det handlade både om olika personligheter och om olikheter mellan generationerna. Aarre var en genuint modern orkesterkompositör, medan Oskar Merikantos folkliga sång- och pianostycken höll sig inom ramen för den konventionella salongsstilen från början av seklet. Oskar Merikanto uttryckte också vid flera tillfällen offentligt sin negativa inställning gentemot de moderna stilistiska strävandena inom musiken.
Trots Aarres betydligt radikalare stil stödde dock Oskar Merikanto varmhjärtat sonens strävanden både andligt och materiellt. Fadern satt själv vid pianot då Aarre Merikantos legendariska modernistiska miniatyropera Helena uppfördes i mars 1912. Kompositören hade vid denna tid bara hunnit studera några månader vid Helsingfors musikinstitut. Verket fick kritikerna att rentav tala om atonalitet, men eftersom Merikanto förstörde partituret var det under flera år inte möjligt att bekräfta påståendena. Senare hittades emellertid rollhäften till operan, och genom att kombinera dem har man fått en ganska god bild av verket. Atonalitet är det inte fråga om, men inom dåtida finländsk musik var dess harmonier och rytmer onekligen mycket moderna och riktgivande för kompositörens senare utveckling.
Oskar Merikanto trodde emellertid på sonens begåvning och han ordnade redan hösten 1912 ‒ då Aarres studier i Finland ännu befann sig i sitt inledningsskede ‒ en plats för honom som elev till den berömde Max Reger vid konservatoriet i Leipzig. Det gick emellertid flera år innan Merikanto fann en egen personlig röst. I Leipzig fick han under två års tid en grundlig utbildning med betoning på kontrapunktik. Det huvudsakliga resultatet av dessa studier blev ”Tema, variationer och fuga” för orkester (1915). Merikanto har själv berättat att förebilden för verket var Regers Hillervariationer.
På grund av första världskriget var det inte möjligt att fortsätta studierna i Centraleuropa, och därför tillbringade Merikanto ca fyra månader som privatelev till Sergej Vasilenko i Moskva under vintern 1915–1916. Den tunga tyska polyfonin ersattes nu av en färggrannare klangvärld och orkestrering, vilket förebådade Merikantos 1920-talsproduktion, även om det ännu inte fanns några tydliga tecken på att han funnit sin stil.
Redan innan resan till Moskva hade Merikanto 1914 hållit sin första konsert med egna kompositioner i Helsingfors. Överlag fick konserten positiv kritik; det var naturligt att uppmuntra en tonsättare som befann sig i början av karriären. Den andra och tredje konserten 1917 respektive 1919 bemöttes däremot med betydligt större reservationer, eftersom Merikanto inte ansågs ha utvecklats efter förväntningarna. Konsertprogrammen inkluderade bl.a. hans två första symfonier. Kritiken förefaller att ha varit rättvis såtillvida att symfonin inte hörde till Merikantos starka områden och att inget av de verk som framfördes vid konserterna fått en plats i den permanenta repertoaren. I programmet ingick visserligen den fina tondikten ”Pan”, men den version som blivit känd i dag är grundligt omarbetad; den senare är i själva verket en ny komposition från 1924.
Merikantos utveckling till en originell tonsättare började genast i början av 1920-talet och han blev en central gestalt i den s.k. 1920-talsmodernismen. Till denna riktning anslöt sig också Sulho Ranta, som företrädde en något yngre generation och som förde en livlig korrespondens med Merikanto. I konsthistorien är indelningen i decennier ofta problematisk, men just för Merikanto är begreppet 1920-talsmodernism mycket träffande. Han började komponera operan Juha dagen efter nyårsdagen 1920, och höjdpunkten i hans karriär sammanfaller i praktiken just med 1920-talet.
Operan Juha och dess öde blev emblematisk för modernismen på 1920-talet. Idén till en opera baserad på den kända romanen av Juhani Aho kom från Aino Ackté, som ursprungligen skrev librettot under titeln Marja och planerade att spela huvudrollen själv. Ackté erbjöd först librettot till Sibelius, som efter att ha övervägt saken under några år övergav idén. Det är inte närmare känt varför Ackté sedan vände sig just till Merikanto, men antagligen kunde hon inte förutse hans stilistiska utveckling utifrån hans tidigare verk.
Den första versionen av operan blev färdig i början av 1921. Kritikern Evert Katila satte sig omsorgsfullt in i partituret och skrev en omfattande artikel om det i Helsingin Sanomat. Han ansåg att verket var lagom modernt och trodde att Finska operan (föregångaren till Nationaloperan) skulle ha alla förutsättningar att uppföra det.
Katilas optimism visade sig emellertid vara förhastad: Merikanto skrev en fullständigt ny version av operan som låg färdig i början av 1922, och redan på våren stod det klart att Finska operan inte skulle låta uppföra Juha. Frågan behandlades på flera nivåer, men den centrala orsaken var uppenbarligen att operan enligt Ackté var för modern. Hon bad om att få tillbaka librettot av Merikanto och gav sedan uppdraget åt tonsättaren Leevi Madetoja. Av förståeliga skäl blev Merikanto besviken, och han gick aldrig med på att komponera en opera igen. Eftersom Juha visar att operakomposition hörde till hans starkaste områden kan man bara spekulera över den förlust som beslutet innebar för musiken i Finland.
Merikanto fick aldrig höra Juha i sin helhet. I december 1957 hörde tonsättaren, som insjuknat i lungcancer, den tredje akten av Juha i radio. I sin helhet sände radion verket först efter Merikantos död i slutet av 1958. Den första scenuppsättningen av Juha gavs i Lahtis 1963. Finlands nationalopera tog med operan på sin repertoar 1967, och den framfördes på Operafestivalen i Nyslott 1970. Dess slutgiltiga segertåg som en av de mest betydande operorna i de nordiska länderna började dock först 1972, då Ulf Söderblom dirigerade den under Helsingfors festspel. Omedelbart därefter gjordes en skivinspelning, också den ledd av Söderblom.
Juha, Merikantos viktigaste verk, var inte den enda komposition som inte uppfördes under tonsättarens livstid. Förbittrad av omvärldens bristande intresse förstörde Merikanto helt eller delvis flera partitur. Enligt hans elev Einojuhani Rautavaara skedde det dock inte under häftiga känsloutbrott utan Merikanto klippte i allmänhet omsorgsfullt bort delar eller sidor ur dem med sax. Rautavaara misstänkte att han på detta sätt tog tillvara material som han tänkte utnyttja senare och att detta delvis skulle förklara hans många segrar i kompositionstävlingar på 1950-talet.
Bland de verk från 1920-talet som stympats av Merikanto finns ”Symfonisk studie för orkester” (1928), som hör till hans huvudverk inom orkestermusiken. Merikantos sista elev Paavo Heininen rekonstruerade verket 1981. Han rekonstruerade också stråksextetten, ur vars partitur Merikanto klippt bort långa stycken. Det mest särpräglade fallet är violinkonsert nr 3, som Merikanto brände upp. Det borde alltså ha varit omöjligt att rekonstruera verket – men Heininen ”komponerade den på nytt” och döpte den till ”Tuuminki” (Fundering) efter en anteckning som Merikanto gjort i sin verkförteckning. Heininens violinkonsert ”Tuuminki” fick sitt uruppförande på Merikantos 100-årsjubileumskonsert 1993.
Den största internationella framgången under sitt liv fick Merikanto med ”Konsert för nio instrument”, den s.k. Schott-konserten. Konserten prisbelönades vid en internationell kompositionstävling som ordnats av det stora förlaget Schott & Söhne 1924. Hermann Scherchen dirigerade uruppförandet på festspelen i Donaueschingen 1925. I Finland uppfördes verket först flera år senare. Det företräder en ny genre, nämligen kammarkonserten, som tävlingen uttryckligen strävade efter att främja, och i dess final hör man antagligen för första gången i finländsk musik tolvtonsklanger. Merikanto strävade dock aldrig – inte ens i sina mest radikala verk – efter explicit atonalitet eller dodekafoni. Även Schott-konserten innehåller drag från folkmusiken, och stilen i operan Juha har kallats för nationell verism. Andra betydande verk från 1920-talet är ”Fantasi för orkester” (1923), den ovannämnda ”Pan” (1924), ”Notturno” (1929), ”Nonetto” (1926), violinkonsert nr 2 (1925) och ”Konsertstycke för cello och orkester” (1926).
Från och med 1930-talet blev Merikantos stil mer konventionell och traditionell. Man har spekulerat mycket över orsakerna till denna stilistiska förändring. Den har förklarats med den oförståelse som Merikanto mötte och som gjorde honom bitter, vidare med förändringen i det finländska musiklivets stilistiska atmosfär och rentav med hans morfinmissbruk på 1930- och 1940-talen. En konkret inspirationskälla till Merikantos nya ”nationellt koloristiska” och ”folkmusikaliska” stil var säkert Kalevalas 100-årsjubileum 1935, i vilken Merikanto deltog med ”Kyllikin ryöstö” (Bortrövandet av Kyllikki) för orkester och råkade i gräl med Selim Palmgren på grund av dess Stravinskijinfluenser. Merikanto hävdade dock själv att han alltid komponerade i enlighet med ett ”inre tvång”.
Med hjälp av familjens ekonomiska stöd – Oskar Merikantos royaltyinkomster fortsatte naturligtvis också efter hans död – samt med sin första hustrus förmögenhet, som senare skingrades vid en bankkonkurs, kunde Merikanto länge vara verksam som fri kompositör. Från 1936 var han lärare i musikteori vid Helsingfors konservatorium, sedermera Sibelius-Akademin. Han utnämndes till professor i komposition 1951. Under denna period fick han ett slags upprättelse för den oförståelse som hans musik mött och han vann flera betydande kompositionstävlingar. Produktionen från denna period har dock inte blivit föremål för en lika entydig uppskattning som hans verk från 1920-talet.
Erkki Salmenhaara
Aarre Merikanto, född 29.6.1893 i Helsingfors, död 29.9.1958 i Helsingfors. Föräldrar tonsättaren, professor Oskar Merikanto och Liisa Häyrynen. Gift med (1) Meri Grönmark 1919, (2) Evi Mähönen 1949.
VERK. Operan Juha (1922). Orkesterverk: Fantasia (1923); Pan (1924); Svit (1925); Symfonisk studie (1928); Notturno (1929); Tio stycken (1930); Kyllikin ryöstö (1935); Intrada (1936); Symfoni nr 3 (1953); Pianokonsert nr 2 (1937); Pianokonsert nr 3 (1955); Violinkonsert nr 2 (1925); Violinkonsert nr 4 (1954); Cellokonsert nr 2 (1941/1944); Två stråkkvartetter (1913, 1939). Musik för manskör och orkester: Ukri (1938). För blandad kör och orkester: Hellaan laakeri (text A. Tynni, 1947); WSOY:s 70-års jubileumskantat (text A. Tynni, 1948); Festkantat till Helsingfors 400-års jubileum, Laulu meren kaupungista (text T. Lyy, 1949); Olympiahymnen (1952). Se även S. Heikinheimo, Aarre Merikanto (1985); E. Salmenhaara, Suomalaisia säveltäjiä (1994).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Heikinheimo, Aarre Merikanto (1985); T. Mäkelä, Konsertoiva kamarimusiikki 1920-luvun alun Euroopassa (1990); T. Teerisuo, Aarre Merikannon ooppera Juha (1970).
BILDKÄLLA. Merikanto, Aarre. Foto: Ateljé Aarne Pietinen Oy. Uusi Suomis bildarkiv.