Selim Palmgren lade grunden till den finska pianomusiken och var den förste finländare som komponerade pianokonserter. Han var både skapande konstnär och interpret, och rönte stor internationell uppskattning som uttolkare av sina egna verk. Palmgren var under 1930- och 1940-talen en mycket inflytelserik person inom musiklivet i Finland, och han blev den första professorn i komposition vid Sibelius-Akademin.
Selim Palmgren föddes i Björneborg, i ett förmöget borgarhem där särskilt modern, Emma Palmgren, varmt omhuldade ett levande musikintresse och musikaliska ambitioner. Selim drogs oemotståndligt till pianot; sina första pianolektioner fick han av sin syster Anni, vars egna studier kom att föra henne ända till Stockholm och Leipzig. I centrum för musikintresset i det Palmgrenska hemmet stod romantikens pianomusik, särskilt Robert Schumann och Frédéric Chopin, men också John Field, Franz Liszt, Pjotr Tjajkovskij, Anton Rubinstein och Edvard Grieg.
Selim musicerade flitigt under organisten Heikki Nisonens ledning, och tillsammans med sina bröder Allan, Jopp och Heino, som alla spelade och komponerade. En viktig del av hans barndomsmiljö var Björneborgs teater, där man också uppförde sångspel och operetter. De kompositioner av Selim Palmgren som uppfördes av en trio bestående av honom själv, Hjalmar Holmberg och Wladimir Holmberg, fick folkskolläraren och senare lektorn i musik vid Kajana seminarium Adolf Emil Taipale att föreslå musikerbanan för Palmgren. Selims mor välsignade förslaget, och efter att han blivit student 1895 sökte han upp Martin Wegelius och överlämnade till denne ett häfte med egna kompositioner. Han fick också tillfälle att åhöra en konsert med Ferruccio Busoni, varefter han bestämde sig för att bli pianist ”och – möjligen – även tonsättare”.
Polacken Henryk Melzer blev Palmgrens pianolärare vid Helsingfors musikinstitut, där Martin Wegelius undervisade i teoretiska ämnen. Umgänget med studiekamraterna Erkki Melartin och Axel Törnudd utmärktes av självstudier i musik, diskussioner och regelbundna besök vid Filharmoniska orkesterns konserter under Robert Kajanus ledning. Inspirerande var också Sibelius konserter med nationalromantiska kompositioner som Palmgren upplevde som verkliga trollslag. Moderns död kastade dock en skugga över Palmgrens första studieår. Melzer stannade bara ett år i Helsingfors, och de följande två åren undervisades Palmgren av tysken Walter Petzet, som gjorde honom förtrogen med den wienklassiska och romantiska musiken. Sin första konsert höll Palmgren på en sångfest i Björneborg sommaren 1898, och K.-F. Wasenius gav ut hans opus 1. Under pianoläraren Karl Ekmans ledning utexaminerades Palmgren från musikinstitutet 1899.
Tack vare det ekonomiska stöd han lyckats utverka kunde Palmgren resa till Berlin för vidare utbildning. I Berlin studerade han för bl.a. pianisten Conrad Ansorge, som varit Franz Liszts elev, och för tonsättaren Wilhelm Berger. Han lärde sig också mycket av att åhöra konserter med Busoni och Edouard Risler, och med Berlins filharmoniker under Arthur Nikischs ledning. Sommaren därpå fick Palmgren studera under sin stora förebild Busoni i Liszts stad, Weimar. Efter sommaren hos Busoni kände sig Palmgren redo att ge egna pianokonserter. På hemresan från Weimar stötte han oväntat ihop med Heikki Klemetti och manskören Suomen Laulu i Berlin. Genom de där uppförda Sibeliuskompositionerna, bl.a. ”Måne hell!” och”Båtfärden”, öppnade sig Kalevalas och Kanteletars värld för Palmgren, och han fick också inblick i det Sibeliuska tonspråkets naturliga stämföring och intressanta harmonier.
Rätt snart efter hemkomsten kallades Palmgren till dirigent för studentkören Ylioppilaskunnan Laulajat. Han tog det nya uppdraget som ett stort äventyr. Vid sidan av körarbetet höll han pianoaftnar och komponerade. Han lade sista handen vid sin första pianokonsert samma år som Sibelius slutförde sin violinkonsert, och pianokonserten uruppfördes av Palmgren själv under Robert Kajanus ledning den 5 december 1904. En omarbetad och utvidgad version av pianokonserten blev klar till en konsert med egna kompositioner följande år.
Palmgren fortsatte sina studier i kontrapunkt i Berlin under Wilhelm Klattens ledning 1904. Han bekantade sig med Schlesingers förlag, som blev det första utländska förlag som gav ut hans verk. Hemma i Finland stod han inför en ny utmaning: Maikki Järnefelt och Armas Järnefelt uppförde tillsammans med Edvard Fazer operor av Richard Wagner, och Palmgren började umgås med planer på att tonsätta J. J. Wecksells drama Daniel Hjort. År 1906 reste han till operans hemland Italien, till Gioacchino Rossinis hemstad Pesaro vid Adriatiska havet. ”Librettot var nästan färdigt, och musikens tematiska stoff stod till stor del redan klart för mig”, skriver han i sina memoarer Minusta tuli muusikko eli Opus 111.
Under resan till Italien skrev Palmgren en viktig pianosvit, 24 preludier, i vilken bl.a. ”Havet” och ”Venedig” ingår. På återresan via Bologna och Florens 1909 skrev han de första utkasten till sin opera och sin andra pianokonsert, Floden. I Berlin mottog han kallelsen att efterträda dansken Frederik Schnedler-Petersen som kapellmästare för Musikaliska sällskapets i Åbo orkester. Palmgren blev orkesterns första finländska kapellmästare. Han slutförde sin opera i Nådendal, och verket uruppfördes med stor framgång i Åbo den 21 april 1910, och senare i Helsingfors. Rollen som Sigrid Stålarm sjöngs av Maikki Järnefelt. I sina memoarer anmärker Palmgren med sin förfinade humor: ”Samma år inträffade något så märkligt som att jag gifte mig med Sigrid Stålarm, alias Maikki Järnefelt”.
År 1912 studerade Palmgren åter komposition i Berlin och slutförde sin andra pianokonsert, som han uruppförde med Georg Schnéevoigts orkester i Helsingfors den 13 oktober 1913. I samma veva gjorde orkestern med sin solist ett lyckat gästspel i Stockholm. Pianisten Ignaz Friedman tog genast upp Palmgrens pianokonsert på repertoaren och framförde den tillsammans med konserter av Liszt och Tjajkovskij som Blüthner-orkesterns solist i Berlin i december 1913. Tack vare denna konsert började Palmgrens internationella rykte växa.
Paret Palmgren flydde undan första världskriget, och lyckades efter diverse äventyrligheter och med vänners hjälp ta sig till Köpenhamn, där Palmgren skrev sin tredje pianokonsert, Metamorfoser. Tiden fylldes av konsertresor. Särskilt minnesvärd var en konsert i Uppsala, då kören Orphei Drängar under Hugo Alfvéns ledning efter konserten steg in i salen och framförde ett antal av Palmgrens sånger för manskör, först ”Sjöfararen vid milan” till Gustaf Frödings text. Paret återvände till Finland 1916. Palmgren uruppförde Metamorfoser vid en konsert under Kajanus ledning den 14 november 1916. Konserten mottogs omedelbart med ”begeistring”, och vid sidan av Floden har den förblivit ett populärt verk i orkesterrepertoaren.
En särskilt betydelsefull tilldragelse i Palmgrens liv var uppförandet av Metamorfoser på de nordiska musikdagarna i Köpenhamn 1919, där hans ställning som den ledande nordiska pianisten och tonsättaren av pianomusik, som ”Nordens Chopin” och ”Nordens Schumann”, befästes. Palmgren och hans hustru beslöt att resa på konsertturné till Förenta staterna, dit de for via Paris 1920. Efter många turer uppnådde de till slut en ansedd ställning i den amerikanska musikvärlden. Palmgrens verk för piano hade spelats i USA, och förlagsavtalen som han slutit där ökade hans berömmelse. Konserterna i New York tillsammans med pianisten Percy Grainger var framgångar, liksom de i Minneapolis och Duluth och Maikki Järnefelt-Palmgrens sångkonserter.
Sommaren 1921 undervisade Palmgren komposition vid konservatoriet i Duluth, dit han inbjudits av Alfred Klingenberg, rektor för Eastman School of Music i Rochester, New York. Palmgren förband sig att undervisa i komposition och harmonilära och att som pianist assistera vid föreläsningarna i musikhistoria. Han framförde konserterna Floden med Clevelands orkester och Metamorfoser med Rochesters filharmoniker.
Vid återkomsten till Finland 1926 hade Palmgren med sig en nästan färdig fjärde pianokonsert, April, som han slutförde i Nådendal. Den uruppfördes den 15 december 1927 med Kajanus som dirigent. Palmgren framförde April inför en fullsatt sal också vid sin 50-årsjubileumskonsert, där han även ackompanjerade Maikki Järnefelt-Palmgren; Ilmari Hannikainen spelade pianokonserten Floden och studentkören Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng. Kantaten Turun lilja (Åbo lilja) till text av V. A. Koskenniemi blev klar till Åbo stads 700-årsjubileum 1929. Vid en repetition i Åbo domkyrka drabbades Maikki Järnefelt-Palmgren av en hjärnblödning mitt i en aria och avled några dagar senare.
Palmgren kallades 1929 till pianolärare vid Helsingfors konservatorium, och 1939 utnämndes han till Sibelius-Akademins första professor i komposition. Han ingick ett andra äktenskap med sångerskan Minna Talwik 1930. Till de viktiga verken från denna period hör den femte pianokonserten, som Palmgren på sin hustrus förslag komponerade ”i stor stil”. Verket slutfördes i Nådendal mitt under ryskt luftbombardemang. Vid uruppförandet den 13 februari 1942 fungerade tonsättaren själv som kapellmästare, medan Kerttu Bernhard var solist. Vid samma konsert framfördes med stor framgång alla Palmgrens fem pianokonserter. Palmgren tonsatte också för Nådendals 500-årsjubileum kantaten Armonlaakson laulu (Nådedalens sång) till en dikt av Larin-Kyösti.
Selim Palmgren valdes 1945 till ordförande för den nygrundade föreningen Finlands tonsättare r.f., och 1947 blev han ordförande för Sibelius-fonden och för musikbranschens upphovsrättsorganisation Teosto. Han skrev i över tjugo år musikrecensioner för Hufvudstadsbladet och ett stort antal artiklar i Suomen musiikkilehti. Han besvärades av en del krämpor under sina sista år, vilket gjorde att han hade svårt med offentliga uppträdanden, men till sina vänners glädje och förundran kunde han för dem spela sina egna verk utantill; hans musikminne var fenomenalt.
Ismo Lähdetie
Selim Palmgren, född 16.2.1878 i Björneborg, död 13.12.1951 i Helsingfors. Föräldrar köpmannen Carl Fredrik Palmgren och Emma Kristina Jansson. Gift med (1) sångerskan Maikki Järnefelt (född Pakarinen) 1910, (2) sångerskan Vilhelmina (Minna) Talwik 1930.
VERK. Operan Daniel Hjort (1910, delvis förnyad 1938). Skådespelsmusik: Askungen (Larin-Kyösti, 1903); Hertig Johan (Ilmari Hahn, 1916). Verk för orkester: Årstiderna (1908); Liten lyrisk svit (1923); Pastoral (1920); Ballad (1930). Konserter: Pianokonsert nr 1 (1904); Pianokonsert nr 2 Floden (1913); Pianokonsert nr 3 Metamorfoser (1916); Pianokonsert nr 4 April (1928); Pianokonsert nr 5 (1940); Konsertfantasi för violin och orkester (1945). Verk för kör och orkester: Julkvällen (J. L. Runeberg, 1917); Torpflickan (J. L. Runeberg, 1919); Åboliljan (V. A. Koskenniemi, 1929). För sopran och orkester: En sällsam fågel (B. Gripenberg, 1936); Pianosonat (1900); 24 préludes (1907); Maj (1907); Nocturne en trois scènes (1921); 24 études (1921). Ca 100 sånger för manskör, bl.a. ”Säv, säv, susa” (G. Fröding), ”Darthulas gravsång” (J. L. Runeberg), ”De fallna”, ”En latmansmelodi” (Knape), ”Friseglarens sång”, ”Klunkom Welan Welamson” (G. Fröding), ”Sjöfararen vid milan” (G. Fröding), ”Skymning”, ”Stilla gå de melodiska vågor”, ”Hiisis trälars sång”, ”Vallvisa”. Ca 100 solosånger.
PRODUKTION. Minusta tuli muusikko eli Opus 111 (1948).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Selim Palmgrens arkiv, Nationalbiblioteket. B. B. Hong, Selim Palmgren. Life and Works (1977); B. B. Hong, The Five Piano Concertos of Selim Palmgren (1992); M. L. Koivulehto, Maikki Järnefelt-Palmgren (1987); J. Kokkonen, Selim Palmgren pianosäveltäjänä. Musiikki 2/1948; T. Kuusisto, Musiikkimme eilispäivää (1965); I. Larsson, Selim Palmgrenin yksinlaulujen analyysejä ja yksinlaulujen luettelo (1968); K. Maasalo, Suomalaisia sävellyksiä II (1969); A. Lyytikäinen, Selim Palmgrenin ooppera Daniel Hjort (1977); S. Peltonen, Selim Palmgrenin pianokonsertot myöhäisromanttisen musiikin edustajina (1993); V. Pesola, Selim Palmgren. Suomen säveltäjiä (1945); Y. Pessa, Selim Palmgren. Pianosävellykset keskeisten tyylipiirteiden kuvastajana (1978); T. Reijonen, Minna Palmgren. Suomalaisen musiikin taitajia (1958); E. Salmenhaara, Suomen musiikin historia II, III (1996).
BILDKÄLLA. Palmgren, Selim. SKS/Litteraturarkivet.