Erkki Ala-Könni samlade in, bevarade och bidrog till att återuppliva intresset för folkmusik och folkminnen. Folkmusikens återkomst på 1960-talet personifierades starkt i honom. Värdefullast i Ala-Könnis livsverk är de stora materialsamlingar han hopbragt för forskning i folkmusik och folkminnen. Samlingarna omfattar ljudupptagningar, fotografier och musikinstrument.
Erkki Ala-Könni härstammade från en västfinsk bondesläkt i Ilmola. Musikaliteten gick i arv på både fädernet och mödernet. Intresset för musik började i barndomshemmet med piano och senare med en fiol Ala-Könni fått i gåva. Hans första lärare i fiolspel var kapellmästaren Jorma Panulas far, Elis Panula. I skolan ägnade han musiken och idrotten hela sitt intresse. Under ledning av Oskari Itävaara spelade Ala-Könni fiol i Seinäjoki samskolas elevorkester, och han utövade idrott i idrottsföreningar i Seinäjoki och Ilmola.
Ala-Könni började 1929 studera fiolspel vid Helsingfors konservatorium. Lärare var till att börja med kompositören Väinö Rautios bror Eino Rautio och senare Leo Funtek. Under studietiden spelade Ala-Könni fiol i den österbottniska studentorkestern, Pohjalainen ylioppilasorkesteri, som leddes av Jussi Jalas. Han sjöng också i kör, och spelade på restauranger och biografer för att få inkomster. Studierna avbröts 1932 av militärtjänstgöring och efter den avlade han studentexamen som privatist för att börja studera musikvetenskap, etnologi och praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Lärare i musikhistoria var överkapellmästaren, docent Toivo Haapanen. Då Armas Otto Väisänen 1940 blev utnämnd till docent i folkmusikforskning, blev Ala-Könni en av hans första elever. Av sin lärare inspirerades Ala-Könni att börja samla in folkmusik.
Under vinter- och fortsättningskriget använde Ala-Könni all sin fritid och alla sina permissioner till studier och insamling av folkloristiskt och etnologiskt material. Magisteravhandlingen blev färdig 1942 och handlade om de polyfona Piae Cantiones-sångerna. Våren 1944 fick han en tre månader lång permission och reste som stipendiat till Sverige där han påbörjade sin doktorsavhandling. Samma år gifte han sig med nationskamraten Ann-Lis Svahn från Seinäjoki. Två barn föddes i äktenskapet. Dottern Suvi-Päivikki blev sin tids sjungande barnstjärna i åldersgruppen tre- och fyraåringar. Ala-Könni åkte med dottern på turné i Finland.
Doktorsavhandlingen fick titeln Die Polska-Tänze in Finnland och blev färdig 1956. Speciellt för boken är det tvärvetenskapliga greppet: Ala-Könni studerade polskan inte bara ur musikvetenskaplig synvinkel utan anlade även ett etnologiskt och sociologiskt perspektiv. Ala-Könni skrev också ett flertal artiklar om folkmusikens olika aspekter; spelmän, bröllop, folkvisor, psalmsång och folkdans. Artiklarna grundar sig på eget fältarbete och egna erfarenheter.
Armas Otto Väisänen var Ala-Könnis främste gynnare. Han hjälpte till med att skaffa stipendier och ordnade så att hans elev 1956 blev prorektor för Helsingfors folkkonservatorium, där han själv hade varit rektor. Ala-Könni efterträdde 1957 Väisänen som docent i folkmusikforskning vid Helsingfors universitet, och började föreläsa om folkmusik och musikteori. I början av 1960-talet var han också forskare vid statens humanistiska kommission.
Ala-Könni var egentligen inte vetenskapsman, utan framför allt en insamlare av folkminnen och senare en återupplivare av den folkliga traditionen. Den första insamlingsresan företog han under mellanfreden 1941, och den gick till Halsua. De omkring fyrtio resorna gick främst till västra Finland och Tammerfors med omnejd. Melodierna spelade Ala-Könni från första början in på band och tecknade upp bakgrundsinformation om dem. De sista insamlingsresorna gjorde han på 1980-talet.
År 1965 blev Ala-Könni chef för Folkloristiska institutionen vid Tammerfors universitet. Han arkiverade där det material han dittills samlat in och fortsatte med fältinsamlingar. I arkivet finns tusentals timmar bandinspelningar, 200 000 fotografier och hundratals musikinstrument. Instrumentsamlingen förvaras numera vid Folkkonstcentret i Kaustby. Vid Institutionen för folktradition företog Ala-Könni med sin assistent Vuokko Kivisaari många sockeninsamlingar på beställning av enskilda kommuner. Som ett resultat av sockeninsamlingarna publicerade Ala-Könni för spelmansbruk en mängd notböcker från Ilmola, Nurmo, Jalasjärvi, Härmä, Alavo och Lappo.
Med tiden blev Ala-Könni en känd och erkänd expert på folklig tradition. Han samlade förutom musik och instrument även etnologiskt material och var med om att grunda ett flertal hembygdsföreningar och dito museer. När traditionen efter kriget fick nytt liv på scenen, började man anordna tillställningar av olika slag, bondbröllop och spelmanstävlingar, till vilka Ala-Könni ofta bjöds in som domare eller hedersgäst. Till Kaustby var han inbjuden som expert och president när den första folkmusikfestivalen ägde rum 1967. Ala-Könni gav festivalen den status den behövde. Festivalen gav i sin tur honom legendariskt renommé, inte minst i hägnet av den stora popularitet fiolspelmannen Konsta Jylhä åtnjöt.
Ala-Könni var professor i folktradition, speciellt folkmusik, vid Tammerfors universitet 1974–1977. Trots att han inte trivdes med professuren skapade han en egen skola inom folkmusikforskningen. Till de främsta bland hans studenter hörde konstprofessorn Heikki Laitinen och chefen för Folkmusikinstitutet i Kaustby Hannu Saha. Bäggedera är både forskare och artister. De har vårdat lärarens goda namn och rykte och även fortsatt på de två linjer Ala-Könni stakat ut: all existerande kunskap om finsk folkmusik måste samlas in och kunskapen föras vidare till utövarna. För utbildningen svarar numera Ala-Könni-institutet i Kaustby.
Traditionsinsamlingen var för Erkki Ala-Könni inte ett arbete utan en livsuppgift. Efter sin pensionering grundade han i privata lokaliteter ett eget arkiv ”Aakoola”. Han var djupt fäst vid de folkinstrument han samlat in och tvistade med universitetet om äganderätten till dem. Sett med dagens ögon har Ala-Könnis livsverk resulterat i ett forskningsmaterial av oskattbart värde, av vilket endast en bråkdel har kommit till användning i forskningen. Speciellt värdefullt är att materialet kunde samlas in efter kriget då den levande traditionen redan var i färd med att försvinna.
Erkki Pekkilä
Martti Erik (Erkki) Ala-Könni, född 2.2.1911 i Ilmajoki, död 2.9.1996 i Tammerfors. Föräldrar bonden Erik Wiljam Ala-Könni och Maiju Mäkinen (tid. Saunamäki). Gift 1944 med notarien Ann-Lis Svahn.
PRODUKTION. Die Polska-Tänze in Finnland. Eine ethnomusikologische Untersuchung (1956; på finska Suomalainen polska, 1982); Suomen kansanmusiikki. Tutkielmia neljältä vuosikymmeneltä (1986); Redigerat: Karjalaisia kansanlauluja Kivennavalta (1970), Ilmajoen nuottikirja (1973), Jalasjärven nuottikirja (1974); Härmän laulukirja (1976), Alavuden laulukirja (1978), Lapuan laulukirja (1979), Kaustinen. Kuvateos (1980), Kymenlaakson laulukirja (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kentältä kentälle. Juhlakirja Erkki Ala-Könnin 70-vuotispäiväksi 2.2.1981 (1983); I. Kolehmainen, Erkki Ala-Könnin kirjallinen tuotanto 1947–1985. Suomen kansanmusiikki. Tutkielmia neljältä vuosikymmeneltä (1986); H. Laitinen, Erkki Ala-Könni. Tallentaja, tutkija. Kansanmusiikki 1/1981; H. Saha, Erkki Ala-Könni. Suomalaisen kansanperinteen pioneeri. Kansanmusiikki 1/1981.
BILDKÄLLA. Ala-Könni, Erkki. Arkivet för folktradition. Tammerfors universitet.