PANULA, Jorma


(1930– )


Dirigent, kompositör, professor


Jorma Panula har influerat en hel generation unga dirigenter och intar en nyckelställning inom det fenomen som benämns ”det finska dirigentundret”, som visserligen har äldre anor. I den internationella musikvärlden hör han till de mycket få som har rykte om sig att vara ”kapellmästarpedagog”. Han komponerade den första musikalen i Finland och har komponerat operor med historiska motiv.


 

Jorma Panula har sina musikaliska rötter i den finska folkmusiken, särskilt den sydösterbottniska. Han tillhör en spelmanssläkt, och bland hans karelska släktingar på mödernet återfinns både klockare och organister. Panula inledde sin karriär med att avlägga kantor-organistexamen. Kyrkomusikeryrket utövade han aldrig; däremot var han en tid – som nittonåring – verksam vid Vasa finska teater som kapellmästare. Sina studier fortsatte han vid Sibelius-Akademin för bland annat Andrej Rudnev, språkprofessorn från S:t Petersburg, som från 1919 etablerade sig i det finländska musiklivet och som lärde sina elever nyttan av att kunna läsa noter prima vista. Till hans lärare hörde även Aarre Merikanto. Framför allt blev dock den oerhört mångsidige Leo Funtek Panulas läromästare. I Funteks kapellmästarklass 1951–1953 var Panula primuseleven som girigt uppsnappade allt. Fortsatta dirigeringsstudier bedrev han för bland annat fransmannen Albert Wolff. Panula mottog impulser även från Jussi Jalas och Simon Parmet.


 

Efter avslutade studier verkade Panula som teaterkapellmästare och violinist i Lahtis och Tammerfors. Hans återkomst till huvudstaden 1958 skedde i samma tecken. Som teaterkapellmästare komponerade han den första inhemska musikalen, Ruma Elsa (1958, Fula Elsa); senare komponerade han bland annat operor med historiska och folkliga motiv, såsom Jaakko Ilkka (1978, Jakob Ilkka) och Jokiooppera (1983, Älv­operan). Hans framstående melodiska uppfattning uppvisar även folkliga inflytanden, och han har prisats för sitt sinne för instrumentation och dramatik.


 

Panula ledde snart även orkesterkonserter, såsom i november 1960 med Radions symfoniorkester (bl.a. Fougstedts Aurea dicta) och i oktober 1961 med Helsingfors stadsorkester (bl.a. uruppförandet av Rautavaaras Canto 1). Han väckte från början stort intresse; han ledde orkestern utan taktpinne men framför allt ekonomiskt, effektivt och välrepeterat. År 1962 tilldelades han Kritikens sporrar, en utmärkelse som avser verksamhet på alla konstområden, inte bara musik. År 1962 anställdes Panula vid Nationaloperan, där han först huvudsakligen dirigerade operetter.


 

Den 30 oktober 1963 övertog Panula med kort varsel en konsert i Stockholm när en känd dirigent fått förhinder. Recensenterna beskrev honom som ”ett stjärnskott”, och han erbjöds snart flera gästspel vid Konsertföreningen. Säsongen 1964–1965 dirigerade han mycket framgångsrikt ett tjugotal konserter med Helsingfors stadsorkester, nu som gästdirigent, och betraktades på många håll som självskriven efterträdare till Tauno Hannikainen. Då dennes kontrakt löpte ut 1965 stod orkestern inför ett svårt val: bland de sju som sökte tjänsten fanns även Jussi Jalas, operans chefsdirigent. Ärendet avgjordes först efter två omröstningar, och Panula var ”räddad för Finland”.


 

Under åren som följde kan ett par tyngdpunkter i Panulas repertoar framhållas. Dels blev han den förste egentlige Mahlerdirigenten i Finland, dels fortsatte han i Funteks fotspår genom att ägna sig åt Bruckners symfonier. Vidare presenterade han utöver standardrepertoaren centrala verk av Arnold Schönberg, Anton Webern och Alban Berg. Under Panulas ledning höll orkestern sin avskedskonsert i universitetets solennitetssal den första december 1971, sedan ledde han dagen därpå invigningskonserten i Finlandiahuset, med bl.a. uruppförandet av Sallinens första symfoni.


 

Inför säsongen 1971–1972 inrättade Sibelius-Akademin en professur i orkesterdirigering, som till en början delades mellan Panula och Okko Kamu. Dessutom ledde Panula akademins orkester, som under hans ledning i hård konkurrens 1972 fick andra pris i Herbert von Karajan-stiftelsens tävling för ungdomsorkestrar i Berlin. Ordinarie professor blev Panula 1973 och kvarstod till sin pensionering.


 

Panula, som lämnade Stadsorkestern 1972, blev därpå för några år dirigent för stadsorkestern i Århus i Danmark, samtidigt som han gästdirigerade på olika håll i världen. I de intervjuer han gav – som utmärks av frispråkighet och ett obändigt sydösterbottniskt temperament – jämförde han förhållandena i Finland med andra länder. Han beundrade ensemblespelet i vissa orkestrar, t.ex. i USA och i Ryssland, och har beträffande Finland sagt: ”I Finland är det stora problemet att musikern har karaktären av tjurskallig ödemarksfilosof. Finnen har ingen lust att anpassa sig till lagarbete. Bristen på fart och smidighet sätter käppar i hjulet för allt.” Panula framförde förslag till förbättringar i musikerutbildningen, bland annat efterlyste han – som grund för all musikerverksamhet – en förbättrad notläsningsförmåga och pläderade för en förnyad instrumentalutbildning som syftade till orkesterspel och inte, som dittills, solistverksamhet. Han framförde också önskemål om en mera mångsidig och på djupet gående utbildning i musikens teori.


 

Panula avstod i fortsättningen från kontrakt med orkestrar, men gästdirigerade på många håll, såsom vid operafestivalen i Nyslott 1974 och på Nationaloperan 1975 (Madetojas Österbottningar). Professuren vid Sibelius-Akademin utformade han enligt sina egna intentioner, som avvek från praxis på månget annat håll, där elevantagningen skedde utifrån synnerligen formella och teoretiska meriter och ett dirigeringstest med assisterande pianist. Panulas grepp stod mycket närmare det praktiska livet: elevantagning på basen av ett rätt kort test jämte dirigering av en riktig orkester. Studiernas innehåll bestod bl.a. i grundlig partiturläsning – nyttigare än musiklyssnande – och dirigeringsövningar med en orkester som upprätthölls enkom för detta ändamål; en specialitet för Sibelius-Akademin. Panula utgick från att eleverna på heltid ägnade sig åt sitt blivande kall. Även andra konstarter inrymdes i perspektivet, vilket innebar samarbete med skådespelare, dansörer, koreografer o.s.v. Man använde sig även av videoinspelningar, och i en tv-serie som belyste kapellmästarklassens mångsidiga arbete medverkade rentav en karikatyrist.


 

Panulas instruktioner var mycket fåordiga men träffande och tog fasta på elevernas individuella egenskaper, som skulle få utvecklas i sin egen takt; denna borde störas så litet som möjligt. Hans mål var inte att åstadkomma nya kopior av sig själv. Musiken ställdes i centrum, eleverna uppmanades att ur varje tänkbar infallsvinkel studera partituren, följa med goda dirigenters repetitioner med mera.


 

Under Panulas rätt korta åtaganden vid musikhögskolorna i Stockholm och Köpenhamn har förutsättningar liknande dem i Helsingfors – med fulltidsstudier och med en övningsorkester som viktig del – inte kunnat byggas upp; inte heller har hans förslag om en nordisk dirigent­akademi hittills kunnat förverkligas.


 

Panulas tid som professor i dirigering sammanföll med en av det finländska orkesterlivets viktigaste expansionsperioder: orkestrarna blev flera och större. Hans elever har etablerat sig både hemma och i utlandet. En uppräkning av några av dem som under längre eller kortare tid åtnjutit hans undervisning belyser hans livsverk: Atso Almila, Hannu Bister, Bjarte Engeset, Mikko Franck, Jaana Haanterä, Kari Kropsu, Juhani Lamminmäki, Markus Lehtinen, Olli-Tapio Lehtinen, Susanna Mälkki, Tuomas Ollila, Sakari Oramo, Pertti Pekkanen, Tuomas Pirilä, Ari Rasilainen, Petri Sakari, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Pekka Savijoki, Jan Söderblom, Kari Tikka och Osmo Vänskä.


 

Fabian Dahlström


 

Jorma Juhani Panula, född 10.8.1930 i Kauhajoki. Föräldrar läraren, violinisten Elis Matias Panula och Elsa Huhtinen. Gift med (1) skådespelerskan Helena Haavisto 1952, (2) cellisten Marja Irmeli Kantola 1992.


 

PRODUKTION. Musikaler: Ruma Elsa (1959); Syntipukki (1963); Puukkojunkkarit (1972); Tulipunakukka (1974). Operor: Jaakko Ilkka (1978); Jokiooppera (1983); Peltomiehen rukous (1984); Lalli ja Pyhä Henrik (1986). Orkestermusik och orkesterarrangemang: se Suomalaisia säveltäjiä (1994). Inspelningar: se Finnish Music Quarterly 2b/1997.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Dahlström, Sibelius-­akademin 1882–1982 (1982); K. Jauhiainen, Jorma Panula. Musiikki lähtee kansasta. Uusi kansan­musiikki 2/1992; Kuninkaasta kuninkaaseen, eli, Suomalaisen oopperan tarina (1987); R. Lintu­niemi, Jorma Panula. Kirkko ja musiikki 3/1961; K. Maasalo, Radion Sinfoniaorkesterin viisi vuosi­kymmentä 1927–1977 (1980); E, Marvia & M. Vainio, Helsingfors stadsorkester 1882–1982 (1994; förkortad översättning av det finska originalet Helsingin kaupunginorkesteri 1882–1982, 1993 ); R. Palas, Jorma Panula. Kapellimestari ja kasvattaja. Rondo 5/1973; V. Sirén, Suomalaiset kapellimestarit (2010) ; B. Taaja­maa, Jorma Panula. Maestron muotokuva (2002); M. Tuomisto, Jorma Panula trains Conductors at the Sibelius Academy. ”The conductor is an instrumentalist. His instrument is the orchestra”. Finnish Music Quarterly 1/1990.


 

BILDKÄLLA. Panula, Jorma. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4370-1416928956976

 

Upp