Paavo Berglund har kallats för ”en urbergsklippa i den internationella dirigentvärldens vulkaniska tumult”. Efter sin debut på 1950-talet blev han konstnärlig ledare för Radions symfoniorkester och höjde därvid den, och indirekt även Finlands övriga symfoniorkestrar, till en ny nivå. Berglund har stått i spetsen även för Helsingfors stadsorkester, men sedan 1970-talets början har han huvudsakligen framträtt utomlands. Särskilt hans Sibeliustolkningar har vunnit internationell ryktbarhet.
På 1940-talet avvek orkestersituationen i Helsingfors i väsentliga avseenden från läget några decennier senare. Den enda fullstora orkestern, Helsingfors stadsorkester, delade sin tid mellan konsertestraden och operans orkesterdike. Radioorkestern befann sig ännu i tillväxt, och började kalla sig Radions symfoniorkester först 1953. En senare tids mångfald av musikaliska intryck stod alltså inte till buds då Paavo Berglund inledde sitt violinspel, först för Yrjö Suomalainen och därpå för Gösta Schatelowitz. Han medverkade tidigt i ett par amatörorkestrar samt snart även i restaurangorkestrar, något som han har betecknat som ett slags musikhögskola. Som violinelev vid Sibelius-Akademin läste han även teori för N.-E. Fougstedt, Eino Linnala och Joonas Kokkonen (”som jag fått mest av”). Han besökte kortvarigt Leo Funteks kapellmästarklass 1951, men gick ändå en annan väg. Som dirigent är han närmast autodidakt.
År 1949 blev Berglund violinist vid Radioorkestern. Den leddes då i tur och ordning av fyra olika dirigenter. Samspelet var följaktligen oenhetligt; inte heller någon annan av landets orkestrar utmärktes av en konsekvent genomförd klangbild. Två orkestergästspel i Helsingfors var av avgörande betydelse för Berglunds fortsatta utveckling: Boyd Neels kammarorkesters konsert våren 1950 och Wiener Philharmonikers tre konserter under Wilhelm Furtwängler hösten samma år. I båda fallen handlade det om en mycket långt utvecklad samspelskultur. Orkesterrutinerna i Wien fängslade Berglund, och flera studieresor dit följde. År 1952 ledde han Radioorkestern i en speciell konsert med dirigentlöften, enligt egen utsago ”utan att veta vad allt han inte visste”, men med stor framgång. Stor uppmärksamhet väckte även den av honom grundade Helsingfors kammarorkester, som bestod av unga musiker som handplockats från olika håll. Ett förstadium till orkestern hade redan funnits ett par år då orkestern debuterade offentligt 1953. Förberedelserna var för finländska förhållanden synnerligen grundliga. Samma år följde ytterligare konserter med Radioorkestern: en torsdagskonsert med populär repertoar och en tisdagskonsert med Bruchs violinkonsert, Sibelius sjätte symfoni samt StraussTill Eulenspiegel. Succén var stor, och 1955 fick Berglund anställning även som kapellmästare vid radion.
Efter Nils-Eric Fougstedts sorti blev Berglund först tf. överkapellmästare, och 1962 ordinarie. En ny orkesterkultur slog nu rot i Finland. Berglund lämnade ingenting åt slumpen, varje detalj i samspelet inövades minutiöst. Berglund utbildade sin ensemble genom att med stor konsekvens ställa förenhetligande krav på orkestern och även på de enskilda musikerna, som övade sina stämmor grundligare än vad tidigare varit fallet. Han kommenterade saken senare i en intervju: ”Jag har varit sträng om jag märkt att man inte tar detta på allvar, om man kommer hit oförberedd.” Oövertänkt rutinspel förpassades till historien; alla måste engagera sig. Med konsekvent arbete blev klangen allt enhetligare, enligt några bedömare fastare och mörkare. Repertoaren byggdes upp kring verk av de stora symfonikerna, såsom Beethoven, Schubert, Brahms och Sjostakovitj, men även inhemska mästare som Einojuhani Rautavaara, Joonas Kokkonen och Aulis Sallinen. Den mest extrema modernismen har Berglund undvikit.
På hedersplats ställdes från början Jean Sibelius, vars partitur Berglund har ägnat ett ytterst minutiöst studium. Varje tecken i partituren har om och om igen granskats med lupp, vilket har medfört inte bara korrigeringar i partitur och orkestermaterial utan även vissa försiktiga retuscher som ofta bottnar i en förändrad orkesterpraxis: balans- och andra problem framstår under senare tid annorlunda än då verken komponerades, och kraven på t.ex. en i detalj utarbetad stråkföring har skärpts. Om de av Berglund reviderade tryckta utgåvorna av Sibelius tre sista symfonier har han yttrat att de tillkommit ”inte som kritiska versioner … utan som versioner som fungerar när de framförs”. Som dirigent beskrivs han som sträng, konsekvent och omutlig, och står långt från den dirigenttyp som i stundens inspiration överraskar under själva konserten. Han eftersträvar all den vitalitet och kraft som kan utläsas ur partituret, inte överslätande elegans.
Radions symfoniorkester företog 1963 sin första utlandsturné under Berglund, nämligen till Leningrad. Den började i allt högre grad framstå som den finländska orkesterkulturens flaggskepp. Sin utlandsdebut hade Berglund haft redan 1960 med Stockholms filharmoniker. I början av 1970-talet överflyttade Berglund till Storbritannien, vars arbetsklimat han i många sammanhang har prisat, medan förhållandena i Finland för honom framstod som i oskälig grad influerade av politiker och byråkrater, med ”medelmåttans anarki” som följd. Han har även kritiserat den i oskäligt hög grad solistfixerade musikerutbildningen i Finland.
Berglund stod 1971 för en världssensation med sin inspelning av Sibelius Kullervo op. 7, som belönades med Grammy-priset. Inspelningen gjordes med Bornemouth Symphony Orchestra, vars chefsdirigent Berglund därpå blev för några år. Även Sibelius 7 symfonier spelades in, den första cykeln av denna art som gjorts av en finsk dirigent. Bland de övriga inspelningarna kan nämnas verk av Carl Nielsen och Vaughan Williams. Åren 1975–1979 var Berglund konstnärlig ledare för Helsingfors stadsorkester, under slutet av perioden dock i samarbete med Ulf Söderblom. Åtagandet, som enligt samstämmiga kritiker ledde till en nivåhöjning, innebar konserter endast periodvis; medan en dirigent förut ledde sin orkester året runt hade den resande dirigenten vid den här tiden blivit vanlig. På 1980-talet spelade Berglund in Sibelius samtliga symfonier även med Helsingfors stadsorkester.
Berglunds fortsatta karriär med London som bas utmärks av en selektiv hållning till olika anbud. De bästa orkestrarna i Storbritannien, såsom London Philharmonic Orchestra och City of Birmingham Orchestra, valde han att samarbeta med. Efter hand kunde han också bygga ut sitt samarbete med de ledande orkestrarna i Paris, Berlin, Leipzig, Dresden, Wien med flera, även t.ex. ryska och japanska orkestrar. ”The big five”, nämligen de ledande orkestrarna i USA, finns med: han har lett filharmonikerna i New York, Cleveland och Los Angeles. Som en av Berglunds favoriter har även Oslo filharmoniker framstått. Längre fasta engagemang har Berglund undvikit, dock har han varit ”inofficiell chefskapellmästare” vid Stockholms Filharmoniker och chefsdirigent för Det Kongelige kapel (operaorkestern) i Köpenhamn, där han huvudsakligen ledde orkesterns offentliga konserter, men 1996 även Nielsens opera Maskerade, vars partitur han grundligt reviderade.
I Finland har han uppträtt bara enstaka gånger. Med Europas kammarorkester fullbordade Berglund 1995–1997 efter förnyad genomgång av alla relevanta källor sin tredje kompletta inspelning av Sibelius symfonier. Inom ramen för den noggrant avlästa notbilden får Berglund ständigt fram nya aspekter. Han förbehåller sig rätten att ändra sina tolkningar och har påpekat: ”någon en gång för alla fullständig tolkning existerar inte”.
I sin ungdom trivdes Paavo Berglund ofta på fotbollsplanen, tills sviterna av en trafikolycka i Bornemouth 1973 hindrade denna aktivitet.
Fabian Dahlström
Paavo Allan Engelbert Berglund, född 14.4.1929 i Helsingfors, död 25.1.2012 i Helsingfors. Föräldrar maskinsnickaren Hjalmar Engelbert Berglund och Sigrid Wilhelmina Loiri. Gift 1958 med Kirsti Helmi Ilona Kivekäs.
VERK. Se H. Valsta, Paavo Berglund Discography. Finnish Music Quarterly 4/1989. Berglund har flera gånger spelat in Sibelius sju symfonier, samt bl.a. Kullervosymfonin (1971) och Carl Nielsens symfonier.
PRODUKTION. A Comparative Study of the Printed Score and the Manuscript of the Seventh Symphony of Sibelius (1970).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Biographica, Sibeliusmuseet, Åbo. Akateeminen Laulu 1953–1978 (1978); T.-P. Henell, Eyes of Fire. Paavo Berglund Lets the Music Speaks for Itself. Finnish Music Quarterly 1/1988; H. Hiilivirta, Paavo Berglund. Suomalainen sinfoniaorkesteri 200 vuotta (1990); A. Karttunen, Radion sinfoniaorkesteri 1927–2002 (2002); E. Marvia & M. Vainio, Helsingin kaupunginorkesteri 1882–1982 (1993); E. Wahlström, Det moderna dilemmats tolk. Hufvudstadsbladet 1.5.1976.
BILDKÄLLA. Berglund, Paavo. Foto: Clive Barda Photography. I privat ägo.