Tonsättaren Erik Bergman var en betydande representant för modernismen i det finländska musiklivet. Han introducerade tre generationer av modernism i Finland: dodekafonin (tolvtonssystemet), serialismen och den aleatoriska (slumpgenererade) musiken. Bergman vidgade perspektiven också genom att söka inspiration från tidsmässigt och geografiskt avlägsna kulturer.
När Erik Bergman på 1930-talet inledde sina studier i Helsingfors var hans val av bana inte helt självklart. Han studerade musikvetenskap, estetik och litteratur vid universitetet och pianospel och komposition vid konservatoriet. Fastän komponerandet senare blev Bergmans livsuppgift återspeglar bredden i hans studier hans intellektuella mångsidighet och allmänna nyfikenhet.
Musiklivet i 1930-talets Finland utmärktes av konservatism och nationalism, vilket också präglade Bergmans tidiga kompositioner, som var gjorda i en traditionell nordisk romantisk stil. Senare vidkändes Berman inte dessa kompositioner, utan tog bort dem ur sin verkförteckning. I slutet av 1930-talet reste han på sin första utländska studieresa, till Berlin, där han också senare studerade mitt i andra världskrigets kaos 1942–1943.
Bland Bergmans tonsättningar från 1940-talet är det stora antalet vokalverk anmärkningsvärt, och när han under samma årtionde började med sina egna musikaliska framträdanden uppträdde han inte som pianist utan som körledare. Att leda kören i Sankt Henriks katedral i Helsingfors, Akademiska sångföreningen och Sällskapet Muntra musikanter hade givit Bergman insikter om vokalmusikens möjligheter och skapat en grund för hans experimentella vokalverk. Dessa utgjorde följaktligen den största gruppen i hans produktion.
Vid 1940-talets slut började Bergmans musik utvecklas i en mer kromatisk och modern stil. Förutom körverken komponerade han instrumentalverk och sitt första mogna orkesterverk Burla (1948). I pianosviten Intervalles (1949) övergav han tonarterna och övergick till atonaliteten, och pianostycket Espressivo (1952) har fått namn om sig att vara det första tolvtonsstycke som komponerats i Finland.
Bergman var alltsedan studieresorna på 1930-talet en aktiv resenär. Han kompletterade sina studier under resor till Vatikanen 1950 och till Ascona i Schweiz 1954, men vistelserna i utlandet gav också möjligheter till fria studier, insupande av intryck, sökande efter inspiration. Från resorna medförde han också exotiska instrument, som ibland används vid uppförandet av hans verk. Intresset för den utomeuropeiska kulturen fick sitt uttryck i Bergmans genombrottsverk Rubaiyat för manskör, baryton och orkester (1953).
Bergmans produktion på 1950-talet präglas av ett sökande efter en mer systematisk dodekafoni, vilket också var avsikten med resan till Ascona, där han gick i lära hos den schweiziske kompositören Wladimir Vogel. Tre aspetti d’una serie dodecafonica (1957) var Bergmans första dodekafoniska orkesterverk. I sina följande orkesterverk Aubade (1958) och Simbolo (1960) framskred han ända till serialismen, en utlöpare av tolvtonstekniken där tidsvärden, tonföljder, klanger, m.m. utgör fristående parametrar som styrs av på förhand fastställda serier.
1960-talet innebar en lång övergångsperiod i Bergmans tonsättande. Han började då söka sig från abstrakt konstruktivism mot en färgrikare och friare framställning. Hans maka Solveig von Schoultz var en ny inspiratör på denna färd, och han tonsatte ett flertal av hennes dikter. Vokalverken är förhärskande i detta skede. Bergmans arbetsuppgifter blev också fler när han 1963 utnämndes till professor i komposition vid Sibelius-Akademin.
Bergmans nya stil, och den som han är mest känd för, slog till slut ut i full blom i orkesterverket Colori ed improvvisazioni (1973). Såsom verkets titel antyder är färgerna och den kontrollerade improvisationen något som präglar Bergmans stil i orkester- och körverken från denna period, och speciellt i de verk där orkester- och vokaldelarna är förenade (till exempel Bardo Thödol, 1974, och Noa, 1976). I slutet av 1970-talet komponerade Bergman några solokonserter, men kammarmusiken. De förra komponerade han bara under en kort period, men kammarmusiken blev ett av de mest betydande inslagen i hans tonsättargärning.
En sorts Bergmansk syntes gestaltas i operan Det sjungande trädet (1986–1988). Bo Carpelans libretto bygger på ett svenskt sagomotiv, som å sin sida är en variant av den antika myten om Amor och Psyche. I operan förenas många av Bergmans centrala strävanden, och den har kallats för ”den stora syntesen” i hans produktion. Samtidigt förekommer impulser som han skulle utveckla i sin senare musik, framför allt återgången till den uttrycksfulla melodiken. Under 1990-talet komponerade Bergman mångsidigt såväl orkester-, kammar- som vokalmusik. Preisungen (1996), för solister, kör och orkester, visar på en mer allvarsam sida av tonsättaren Bergman.
Trots tilltagande ålder behöll Bergman sin ungdomlighet och sitt nyfikna gosselynne. Han var en outtröttlig upptäcktsresande inom musiken, en kartläggare av nya möjligheter. Bakom Bergmans färgrika musik anar man närvaron av hans vitala och energiska personlighet. Han var både tänkare och visionär. Enligt Solveig von Schoultz, hans maka i ett tredje gifte, beskriver namnet på ett av hans vackraste kammarmusikverk, Silence and Eruptions (1979), också kompositören. Erik Bergman var gift fyra gånger och dog 2006 i en ålder av 95 år.
Kimmo Korhonen
Erik Valdemar Bergman, född 24.11.1911 i Nykarleby, död 24.4.2006 i Helsingfors. Föräldrar seminarieträdgårdsmästaren Karl Valdemar Bergman och Aina Alexandra Westman. Gift med (1) sångerskan Sylvelin Långholm 1942, (2) sångerskan Terttu Aulikki Rautawaara 1956, (3) författarinnan Solveig von Schoultz 1961, (4) skådespelerskan Christina Indrenius-Zalewski 2000.
VERK. För orkester: Aubade (1958); Arctica (1979); Poseidon (1992). Kammarmusik: Concertino da camera (1961); Stråkkvartett (1982). För soloinstrument: pianokonsert (1981); violinkonsert (1982). För soloinstrument och orkester: Dualis (1978); Birds in the Morning (1979). För kör och orkester: Rubaiyat (1953); Noa (1976). För kör och solosång: Fåglarna (1962). För solist och instrument: Lament and Incantation (1984). För recitativ, solister och kör: Lemminkäinen (1984). Opera: Det sjungande trädet (1988, med libretto av Bo Carpelan). Se även verkförteckning: Laulava puu – Erik Bergman musiikkikirjoittajana, säveltäjänä ja ihmisenä. Red. K. Aho (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Annorlunda manskör. Kristianstad (1978); J. Aromäki, Elämäni on musiikki (1980); A. Bergman, Erik Bergmans instrumentsamling (1979); Erik Bergman. A Seventieth Birthday Tribute (1981); Erik Bergman 90 år (2001); Laulava puu. Erik Bergman musiikkikirjoittajana, säveltäjänä ja ihmisenä (1995); H. Oesch, Quellenstudien II. Zwölf Komponisten des zwanzigsten Jahrhunderts. Basel (1993); Vägvisare till Det sjungande trädet (1991); B. Wallner, Vår tids musik i Norden. Stockholm (1968).
BILDKÄLLA. Bergman, Erik. Foto: Ateljé Kuvasiskot. Hufvudstadsbladets arkiv.