Elmer Diktonius är en av de ledande gestalterna inom den finlandssvenska litterära modernismen. Han skrev dikt och prosa, aforismer och essäer, och översatte såväl finska klassiker till svenska som modern svensk litteratur till finska. Som litteraturkritiker på Arbetarbladet och medhjälpare i svenska tidningar följde han under flera decennier noggrant med det litterära livet i både Finland och Sverige och var sålunda en betydande kulturförmedlare mellan respektive språkområde. Därtill skapade han sig en intensiv, om än kort karriär som modern tonsättare.
Elmer Diktonius var på 1920-talet, liksom Hagar Olsson, en aktiv förkämpe för det radikala inom den finlandssvenska litteraturen. De spelade båda en avgörande roll vid tillkomsten av de modernistiska tidskrifterna Ultra och Quosego. Diktonius var den som stod för det sedermera ofta citerade kravet att ”öppna fönstren mot Europa”. Diktonius modersmål var svenska men han skrev även en del på finska, som han till fullo behärskade. Det har sagts att det han skrev på svenska hade han ”tänkt på finska”.
Karakteristiskt för Diktonius redan från allra första början var de snabba blänken, det kraftfulla bildspråket och en revolutionär anda som genomsyrade allt. I sin tidiga produktion identifierade han sig med ”den kämpande jaguaren” och förde, på sitt individualistiska vis, arbetarklassens talan. I de senare verken tonades radikalismen ned och mer jordnära känslor började göra sig gällande. Jaguaren utvecklades till en ”milt spinnande bondkatt”, som Johannes Salminen slagfärdigt komprimerat denna förvandling. Diktonius kom så småningom att bli det finska landskapets intima krönikör, en kortprosans mästare och en ytterst nyanserad och lyrisk ordkonstnär.
Elmer Diktonius föddes i en medelklassfamilj och hade tre syskon. Hans far var faktor på ett bokbinderi och älskade böcker och musik. På såväl fädernet som mödernet hade Diktonius släktingar på landsbygden i norra Nyland och södra Tavastland. Redan tidigt blev Aleksis Kivis Nurmijärvi bekant för honom. Under senare år satsade han mycket energi på att översätta Kivis Sju bröder till välljudande svenska. Denna översättning utkom 1948.
Helsingfors och Nurmijärvi är de två viktigaste polerna i Diktonius liv och skrivande. Såväl det urbana livet som tillvaron på landsbygden står honom nära. I detta skiljer han sig från sin tids typiska finskspråkiga författare, för vilka endera utgjorde ett problem. I synnerhet i Diktonius senare verk förenas de språkliga och mentala yvigheterna med en hängiven dyrkan av moder jord. Den revolutionära och expressionistisk-futuristiska poeten var i medelåldern färdig att ”tacka gudarna” för den frodiga atmosfär som livet på landsbygden, inte minst barndomens Nurmijärvi, bjöd på.
Den blivande författaren gick i finskspråkig skola, i Helsingfors finska reallyceum, men avbröt skolgången efter att ha gått ut sjätte klassen, varefter han ägnade sig åt att läsa och spela fiol. Den som undervisade honom i musik och som stödde honom var rektorn för Helsingfors musikinstitut, Erkki Melartin. En speciell mellanperiod i Diktonius konstnärliga utveckling kom att inledas då han 1915 lärde känna vänsterpolitikern och revolutionsideologen Otto Wille Kuusinen. Båda hade nytta av samarbetet: Diktonius lärde Kuusinen tonsättning och Kuusinen i sin tur handledde Diktonius i diktandets konst. Under sin livstid uppnådde Diktonius ingen framgång som tonsättare. Han hade svårt att finna någon som ville tolka hans tonsättningar, som så kraftigt avvek från det gängse tonspråket. Debutkonserten i maj 1920 blev nästintill ett fiasko. Sin musikaliska talang manifesterade Diktonius i alla fall i sin musikkritik och i sina essäer, av vilka ett urval senare publicerades i volymen Opus 12 (1933).
I början av 1920-talet försökte Diktonius etablera kontakter ute i Europa under sina resor, via Stockholm, till London och Paris. Om dessa vandringsår vet man inte särdeles mycket, men den unga poeten hade bevisligen även andra inflytelserika vänstersinnade beskyddare än Kuusinen. Diktonius lyriska debut i hemlandet försenades av politiska orsaker. Min dikt (1921), som manifesterade såväl en samhällelig som litterär revolution, utgavs av ett litet kommunistiskt förlag i Stockholm och väckte ingen uppmärksamhet. Verket bombarderar i aforistiskt komprimerade sentenser det kälkborgerliga samhället med dess apkonst. Konstnärer, forskare och proletärer är enligt poeten de som bör väcka ”den sovande världen”. Trots att Diktonius ville vädja till massorna nådde han inte ens med sin senare produktion någon större läsekrets. I en bekännelsepräglad prosatext talade Diktonius något ironiserande om sina läsare som ”dessa trogna 200, som kanske är bara 50 om det riktigt kniper till”.
Redan i sitt debutverk erbjöd Diktonius en självbild som senare forskare nogsamt noterat: ”En fingervisning för mina biografer: Jag är fyrkantig”. Kantigheten ligger till grund för personskildringen även i författarens mest kända verk, den modernistiska miniatyrromanen Janne Kubik (1932). I detta ”träsnitt i ord” är huvudpersonen en mångbottnad karaktär, en äventyrare vars livsåskådningar växlar, en som rör sig såväl med rödgardister 1918 som med spritlangare och fascistiska skjutsare i 1930-talets Finland. Verket är uppbyggt av korta, färgstarkt tecknade scener, som berättaren i varierande kommentarer håller en distans till. Detta självreflekterande berättande är besläktat såväl med Bertolt Brechtsverfremdung som med postmoderna uttryckssätt.
I Medborgare i republiken Finland (1935) lever sig författaren djupare in i karaktärerna, även om det sker på hans särpräglade kärva vis. Berättelserna spänner över en vid skala. Via olika samhälleligt förankrade existenser och genom att betrakta saker och ting ur barns och åldringars perspektiv visar författaren sin konstnärliga mognad. Diktonius skildrar ironiskt en orgelfabrikörs utopier när denne i stället börjat producera kulsprutor, och en demonisk skomakare i färd med att skapa ett fascistiskt världsvälde. Författaren hade en förmåga att se paradoxer, vilket bl.a. framkommer i novellen ”Älgkulan”, i vilken han genom en till orörlighet dömd huvudperson skildrade 1930-talets finländska verklighet med dess exekutiva auktioner, kristidsrörelser och nya redan rostande bilar. Centralt i Diktonius författarskap är att det privata och det allmänna vävs in i varandra, liksom det närbelägna och det som är fjärran.
Den politiska inriktning som Diktonius i slutet av 1930-talet och under 1940-talet manifesterade har ibland kallats opportunistisk. Under vinter- och fortsättningskriget intog han synligt en nationell hållning. Under vinterkriget tjänstgjorde författaren på nyhetsbyrån Finlandia, och för att driva Finlands sak publicerade han såväl dikter som artiklar i rikssvenska tidningar. I sin privata korrespondens tog han skarpt avstånd från den yttervänster han i sin ungdom dragits till. Efter fortsättningskriget, när omständigheterna ändrats, sökte sig Diktonius ånyo till vänsterpressen och medverkade i kommunisternas tidning Työkansan Sanomat och i folkdemokraternas Vapaa Sana.
Diktonius försökte i slutet av 1940-talet bredda sin publik genom att skriva på finska, men projektet resulterade inte i något mer än ett prosafragment som under rubriken ”Umajärven kumpareilta” publicerades i tidskriften Näköala 1949.
Sin sista diktsamling, Novembervår, publicerade Diktonius 1951. Hans sena samlingar präglas av trötthet och ett tvivel på diktens möjligheter. ”De spänstiga drömmarna gått” klagar det lyriska jaget i dikten ”Ålder” i samlingen Annorlunda (1948).
Diktonius skaparkraft förtvinade och han tystnade i förtid. Han fjärmades så småningom helt från offentligheten, trots att den unga generationen på 1950-talet visade uppskattning för hans livsverk och nya urvalsvolymer med hans dikter och övriga texter utgavs. Gösta Ågren har i diktsamlingen Städren berörande komprimerat den åldrande och sjuka författarens öde i dikten ”Diktonius våren 1958”: ”Dörren låstes upp. Han satt / där, orörlig som tiden, och såg / på väggen. Alla åren / stod stilla i tapeten, dagar / och dagar. Inte en viskning / darrade. Ingenting avbröt / den sista tanken. Han var / en del av den.”
Även om det inte var många som följde Diktonius till graven har eftervärlden gett honom upprättelse. Hans verk har kommit i nytryck och även hans brev har utgivits, och hans produktion har återigen blivit föremål för forskning.
Juhani Niemi
Elmer Rafael Diktonius, född 20.1.1896 i Helsingfors, död 23.9.1961 i Helsingfors. Föräldrar faktorn August Viktor Diktonius och Adelaide Maria Rosalie Malmström. Gift med (1) Meri Rigmor Marttinen 1923, (2) Anna-Leena Jäykkä (sedermera Öster) 1929.
PRODUKTION. Min dikt. Stockholm (1921); Hårda sånger (1922); Brödet och elden (1923); Taggiga lågor (1924); Onnela. Finsk idyll (1925); Stenkol (1927); Ingenting och andra novellistiska skisser (1928); Stark men mörk (1930); Janne Kubik. Ett träsnitt i ord (1932); Opus 12. Musik (1933); Mull och moln. Nöjd prosa, enkla dikter (1934); Medborgare i republiken Finland. Novelliad (1935); Gräs och granit. Valda dikter och nya (1936); Jordisk ömhet (1938); Medborgare. Andra samlingen (1940); Varsel. Dikter (1942); Höstlig bastu (1943); Hård början (1946); Annorlunda. Dikter (1948); Novembervår (1951); Ringar i stubben. Dikter och småprosa 1918−1953. Stockholm (1954); Dikter 1912−1942 (1955); Prosa 1925−1943 (1955); Meningar (1957); Frysom: lysom! Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf brevväxlar (1984); Och så vill jag prata med dig. Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Elmer Diktonius (1997). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Diktonius-samlingen, Svenska litteratursällskapet i Finland. Diktonius. En vänbok (1956); E. Diktonius. Brev (1995); E. Diktonius, Kirjeitä ja katkelmia (1995); J. Donner, Diktonius. Ett liv (2005); O. Enckell, Den unge Diktonius (1946); Finländska gestalter VI (1967); Gudsöga, djävulstagg. Diktoniusstudier (2000); T. Henrikson, Romantik och marxism. Estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius till och med 1921 (1971); K. Laitinen, Metsästä kaupunkiin. Esseitä ja tutkielmia kirjallisuudesta. Tuntematon Diktonius. (1984); H. Lillqvist, Modernisternas tiotal och tjugotal. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); M. Lindqvist, I demokratins tjänst – nedslag i Diktonius 30-talsjournalistik. Nya Argus 7/1999; R. Palmgren, Kapinalliset kynät I−III (1983−1984); B. Romefors, Expressionisten Elmer Diktonius. En studie i hans lyrik 1921−1930. (1978); J. Salminen, Det var en gång en jaguar. Pelare av eld (1967); G. Schoolfield, Elmer Diktonius (eng., 1985); T. Söderling, Kriget och Diktonius. Dikt i krig (1985); M. Vainio, Diktonius. Modernisti ja säveltäjä (1976); T. Warburton, Inledning. E. Diktonius. Dikter och prosa (1975).
BILDKÄLLA. Diktonius, Elmer. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.