Ilmari Krohn fattade ett djärvt beslut då han redan i unga år gick in för att bli musikforskare. Som musikvetare och lärare lade han grunden till den moderna musikforskningen i Finland. Men han var också mycket annat, i själva verket en synnerligen mångsidig representant för musikkulturen som tonsättare, kyrkomusiker, körledare och musikkritiker. Han bidrog till att utveckla det finländska musiklivet i institutioner och organisationer och genom att upprätthålla internationella kontakter.
Ilmari Henrik Reinhold Krohn föddes 1867 som det tredje barnet till Julius Krohn, skald och docent i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Namnet Ilmari har en klang av Kalevala; fadern Julius var starkt inspirerad av J. V. Snellmans insats för finskan och av Elias Lönnrots Kalevala. Ilmari Krohns födelsehem var ett av de två första finskspråkiga kulturhemmen i huvudstaden (vid sidan av Yrjö Koskinens), även om hans mor Emma Sofia Nyberg till en början inte behärskade finska fullständigt.
Med denna utgångspunkt var det en social utmaning att uppfostra barnen till att bli finskspråkiga. Sönerna Kaarle och Ilmari sattes i Finska elementarläroverket i Helsingfors, där de i sinom tid avlade studentexamen. Deras medlemskap i den starkt finsksinnade Savolax-karelska studentavdelningen underblåste deras entusiasm för sin språkliga identitet. Den äldre brodern Kaarle blev med tiden professor i finsk och jämförande folkdiktsforskning och fortsatte i sin fars fotspår, men även Ilmari höll sig nära detta intresse, i synnerhet i början av sin karriär då han starkt orienterade sig mot forskning och skapande på folkmusikens område. Deras systrar Aino Kallas, Helmi Krohn och Aune Krohn blev författare. I sitt barndomshem inhämtade Ilmari Krohn också en livslång stark religiös övertygelse.
Ilmari Krohns musikaliska begåvning var närmast ett arv från moderns sida, och det sägs att den noterades redan då gossen var fyra år gammal. Hans moster, pianisten och pianopedagogen Henriette Nyberg hade studerat musik utomlands. Efter sin återkomst till hemlandet grundade hon den första musikskolan för flickor, där man tillämpade tämligen moderna pedagogiska metoder. Det var Henriette Nyberg som lärde sin systerson grunderna i pianospel. Efter studentexamen 1885 studerade Krohn ett år musik under ledning av Richard Faltin, som var musiklärare vid universitetet, och begav sig sedan till Tyskland för att i fyra års tid studera piano- och orgelspel samt komposition vid konservatoriet i Leipzig. Sedan han återvänt till hemlandet koncentrerade han sig på sina akademiska studier och avlade 1894 filosofie kandidatexamen. Efter detta var det dags att finna sig ett levebröd, eftersom han året innan hade gift sig med den tyska lärardottern Emilie von Dittmann och snart hade en växande familj att försörja. Krohn blev organist vid Alexanderskyrkan i Tammerfors.
Krohn var emellertid helt inställd på att disputera till doktor i musikvetenskap, och han lät inte flyttningen till Tammerfors utgöra ett hinder. Han hade redan under sitt studentår 1885 börjat samla finska folkmelodier och fortsatte insamlandet 1890 tillsammans med sin kusin, Zacharias Topelius dotterson Mikael Nyberg, som sedermera blev känd som kyrkomusiker och tonsättare. I trakterna kring Pieksämäki och Viitasaari påträffade de material som efter bearbetning blev en värdefull samling andliga folkmelodier. Den utgavs i två delar 1891 under namnet Kansan lahja kirkolle (Folkets gåva till kyrkan). Samma år utkom också Krohns undersökning ”La chanson populaire en Finlande” i publikationen från den internationella folkloristikkongressen i London. Han hade då redan lagt grunden till arbetet på sin doktorsavhandling. Krohn fortsatte sina insamlingar 1897–1898 i Finland och 1897 också i Sverige och kunde sålunda 1899 ge ut sin avhandling om andliga folkmelodier, Über die Art und Entstehung der geistlichen Volksmelodien in Finnland, som i filosofie licentiatexamen antecknades som tillhörande ämnet estetik. Krohn utnämndes till docent i musikens historia och teori året därpå.
Det var dock inte möjligt att som docent försörja en familj som snabbt utökades med sju söner. Av dessa dog två som små. Det åttonde barnet var en flicka, vars nedkomst krävde moderns liv. Vid sidan av sin tjänst som organist verkade Krohn under långa perioder som lärare vid Helsingfors musikinstitut, Filharmoniska sällskapets orkesterskola och kyrkomusikinstitutet, komponerade, publicerade melodisamlingar och sångböcker, skrev recensioner och ledde körer. År 1905, efter hustruns död, flyttade han med sin familj från Tammerfors till Helsingfors, där han redan 1906 gifte om sig med författarinnan Hilja Hahnsson (Haahti). Banan som kyrkomusiker fick sin fortsättning 1911, då han inledde sin över trettioåriga anställning som organist i Berghälls kyrka. Först 1918 fick Krohn en extraordinarie professur i musikens historia och teori. En konsolidering av lärostolen genom att förändra den till en ordinarie tjänst uppsköts, då Krohn med sin anspråkslöshet drev ärendet försiktigt – enligt honom var allt beroende av ”Guds vilja”. Han hade dock bidragit till musikvetenskapens ställning i landet genom att 1916 grunda Musikvetenskapliga sällskapet i Finland och genom att verka som dess ordförande i över tjugo år.
Krohn hade blivit internationellt ryktbar som samlare och utgivare av folkmelodier samt som forskare på området, men på äldre dagar inriktade han sig i sin forskning alltmer mot musikens teori. Småningom skapade han på basis av sin undervisning ett fullständigt musikteoretiskt system, som innehöll läran om rytm, melodi, harmoni, polyfoni samt allmän formlära. Den bärande tanken var att det fanns ett organiskt sammanhang mellan olika musikaliska fenomen. Arbetet på Musiikin teorian oppijakso (Lärokurs i musikens teori) I–V (1911–1937) krävde flera årtionden och verket rönte en välförtjänt internationell uppmärksamhet som hans främsta vetenskapliga arbete. Samtidigt skapade Krohn en musikalisk terminologi på finska.
I sin forskning om musikens teori tog Krohn även ett tredje steg, då han analyserade den formella strukturen i de viktigaste musikaliska verken samt deras estetiska och innehållsmässiga värde. Detta arbete fortsatte han med också som pensionär då han analyserade Richard Wagners, Johann Sebastian Bachs, Ludwig van Beethovens, Robert Schumanns, Jean Sibelius och till slut Anton Bruckners viktigare verk.
Skötseln av internationella relationer utgjorde en viktig del av Krohns musikaliska verksamhet. Ända till mitten av 1930-talet reste han flitigt, i synnerhet till Centraleuropa. Han grundade en avdelning i Helsingfors av Internationale Musikgesellschaft och var 1910–1914 dess ordförande. Inom kyrkomusikens område var han en central påverkare, vilket framför allt kom till synes i olika kommittéuppdrag. Han ledde koralkommittén 1904–1913, var medlem av psalmbokskommittén 1918–1923 samt i kommittén för en reform av undervisningen i kyrkomusik 1939–1943. Medlemskapet i Statens musiknämnd 1906–1914 gav honom sakkunnig- och beslutandemakt inom musikens hela fält.
Krohns flit syntes också i hans arbete som tonsättare. Åren 1890–1937 gav han sammanlagt åtta konserter med egna kompositioner, varav tre under sina studieår 1890–1892, då han redan hade grundliga studier i Leipzig bakom sig. Hans produktion bestod i huvudsak av sakral musik, vilket hindrat hans verk från att bli mera kända. Bland de synligaste inom hans produktion kan nämnas operan Tuhotulva (Syndafloden), som baserade sig på hustrun Hilja Haahtis texter, samt oratoriet Ikiaartehet (Eviga skatter). Efter att ha fyllt åttio tonsatte han ännu Psaltaren, ett jättearbete som krävde fyra år då 150 psalmer skulle tonsättas. Även Sibelius berömde verket uppriktigt.
Ilmari Krohn blev en portalfigur inom sitt område, något som också syntes i de hedersbetygelser som kom honom till del. Han kallades till hedersmedlem av talrika sällskap.
Ilmari Krohn hann under sin långa yrkesbana utbilda flera generationer professionella musiker och i synnerhet kyrkomusiker. Utmärkta språkkunskaper gjorde det möjligt för honom att både skriva och föreläsa på t.ex. tyska och franska. Han var en ståtlig man som på konserterna beundrades av en stor skara kvinnliga åhörare. Krohn skötte noggrant sin hälsa och motionerade mycket, vilket uppenbarligen bidrog till att han bevarade sin andliga spänst och sin arbetsförmåga till mycket hög ålder. Han avled 92 år gammal.
Veli-Matti Autio
Ilmari Henrik Reinhold Krohn, född 8.11.1867 i Helsingfors, död 25.4.1960 i Helsingfors. Föräldrar professorn i finska språket och litteraturen Julius Leopold Fredrik Krohn och Emma Sofia Nyberg. Gift med (1) Emilie Alide Marie von Dittmann 1893, (2) författarinnan Hilja Theodolinda Hahnsson (författarpseudonym Haahti) 1906.
VERK. Opera: Tuhotulva 1918. Se vidare T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I–II (1925); S. Sola & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement till slutet av år 1938 (1940).
PRODUKTION. Über die Art und Entstehung der geistlichen Volksmelodien in Finnland (1899); Musiikin teorian oppijakso I–V (1911–1937); Liturgisen säveltyylin opas (1940); Die Formenbau in den Symphonien von Jean Sibelius (1942); Sävelmuistoja elämäni varrelta (1951).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Linnala, Ilmari Krohn opettajana. Suomen musiikin vuosikirja 1966–1967 (1967); A. Sovijärvi, Ilmari Krohn. Muistopuhe. Suomalainen tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1962 (1963).
BILDKÄLLA. Krohn, Ilmari. Foto: Ateljé Pauli Huovila. Uusi Suomis bildarkiv.