Åke Gartz hörde i många avseenden till den kategori samhälleliga påverkare som brukar kallas grå eminenser. Han utförde sin livsgärning under republiken Finlands fyra första decennier. Efter över två årtionden som ledande jurist och direktör inom skogsindustrin var han åren 1944–1946 handels- och industriminister i Paasikivis andra samt utrikesminister i Kekkonens första och andra regering 1950–1951. Före sin pensionering 1955 hann han verka som diplomatiskt sändebud i Bern och Moskva.
Åke Henrik Gartz föddes i en tjänstemannafamilj i Helsingfors. Fadern Carl Henrik var kronofogde och eftersom han önskade att sonen skulle göra en militär karriär inskrevs denne 1901 i Finska kadettkåren. Bland kurskamraterna fanns bland andra Gunnar Björling, sedermera känd modernistisk poet. Krigarbanan fick dock ett abrupt slut redan följande år då Finska kadettkåren drogs in. En fortsatt officersutbildning i Ryssland lockade inte och Åke Gartz fortsatte därför sin skolgång i Nya svenska läroverket i Helsingfors. Efter studentexamen 1906 inskrevs han vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
Tre år senare avlade Gartz filosofie kandidatexamen och hade vid det laget redan i två års tid varit anställd som amanuens vid universitetsbiblioteket. Parallellt med denna befattning skötte han 1909–1916 motsvarande uppgifter vid Vetenskapliga Samfundens bibliotek. Att dåtida amanuenser inte var överlastade med arbete framgår av att Gartz samtidigt avancerade raskt i sina juridiska studier, som resulterade i en juris kandidatexamen 1914 och vicehäradshövdingstitel 1917. Försommaren 1914 ingick Gartz äktenskap med Ebba Pipping, dotter till statsrådet Johan Pipping, vilket medförde att han fram till 1960-talet också stod i kontakt med de akademiska kretsar som den pippingska släkten representerade. Äktenskapet blev lyckligt men barnlöst.
Gartz inledde 1916 sin juristbana på Artur Söderholms advokatbyrå i Helsingfors. Där kom han i kontakt med skogsindustrins ledande skikt och hösten 1921 anställdes han som chefsjurist och styrelsemedlem i skogskoncernen G. A. Serlachius Ab, en av Finlands största papperstillverkare som under första hälften av 1920-talet genomförde en omfattande modernisering av produktionen. Nästa avancemang gjorde Gartz till en central gestalt inom den finländska exportindustrin. År 1931 utsågs han till biträdande direktör för skogskoncernen A. Ahlström Ab. Tillsammans med den året därpå tillträdda verkställande direktören Harry Gullichsen kom Gartz att bilda en slagkraftig operativ ledning för koncernen. Gullichsen hade 1928 gift sig med Maire Ahlström, dotter till den föregående koncernchefen Walter Ahlström och ärvde således sin svärfars position som direktör för det mäktiga familjebolaget.
Gartz roll blev en annan. Som icke till familjen hörande men betrodd andre man inom koncernen bar han framför allt ansvaret för dess lönsamhet, något som innebar ständiga rationaliseringar och inbesparingar. Inom några månader efter Gartz tillträde hade hela personalens löner sänkts med i medeltal 10 procent. Parallellt med detta avyttrade koncernen många sektorer för att sänka driftskostnaderna. Gartz påminde regelbundet ägarfamiljen om att industrikoncernens fortsatta expansion förutsatte kapital som ett familjebolag i längden inte skulle kunna tillhandahålla. I praktiken skedde omvandlingen till ett börsbolag dock så sent som under 1980-talet.
Direktörsposten på Ahlström Ab medförde framträdande poster inom en rad arbetsgivarorganisationer och industriella sammanslutningar. På initiativ av och under medverkan av socialminister Karl-August Fagerholm kom Gartz under vinterkriget i egenskap av ordförande för styrelsen för Arbetsgivarnas Centralförbund tillsammans med Eero A. Wuori, ordförande i Fackföreningarnas Centralorganisation, att utarbeta en förlikningsproklamation mellan de två intresseorganisationerna. Parterna kungjorde den 23 januari 1940 att de framöver ämnade föra förhandlingar om alla de frågor som aktualiserades inom deras verksamhetsfält för att om möjligt nå beslut i samförstånd. En annan central aktör bakom kungörelsen var arbetsgivarförbundets verkställande direktör Antti Hackzell, som motiverade Fagerholms medverkan med att denne vore lämplig att på sätt och vis sammanviga de båda parterna. Hackzells karakteristik av proklamationens tillkomst gav uppenbarligen upphov till smeknamnet ”januariförlovningen”. Gartz belönades delvis för denna insats då han 1940 tilldelades bergsrådstitel.
Gartz inställning till centrala kollektivavtal förblev dock kritisk, eftersom han ansåg dem vara för betungande för industrin. Sedan Tysklands krigslycka slutgiltigt hade vänt vårvintern 1943 ändrade han ståndpunkt. Finlands näringsliv måste förbereda sig på de omfattande samhällsreformer som förestod efter fredsslutet. Alternativet till kollektivavtal var nämligen att staten helt tog kontroll över arbetsmarknaden. Gartz hade upprätthållit förtroliga relationer med fackföreningsledaren Eero A. Wuori och knöt även nära band till den framväxande fredsoppositionen bland parlamentarikerna, vilket gjorde att han efter kriget av de mest högersinnade beskylldes för att vara ett ljusrött bergsråd. Ett liknande åsiktsskifte gjorde sig gällande även bland en del andra industriledare och via general Rudolf Walden i Högkvarteret, också han industriman, stod denna klick av lojala men fredsivrande beslutsfattare i kontakt med Mannerheim.
Klickens öknamn Granö-kolhosen hade uppstått redan under vinterkriget då man började sammanstråla på Granö väster om Helsingfors i en villa ägd av Finska pappersbruksföreningens vd Holger Nystén. Under de mest kritiska krigsveckorna sommaren 1944 anslöt sig även J. K. Paasikivi till kretsen. Efter stilleståndsavtalet 1944 kom många av kretsens medlemmar att engageras som ministrar och till dessa hörde även Gartz, som i mitten av november 1944 utnämndes till handels- och industriminister i Paasikivis andra ministär. Gartz kvarstod som biträdande direktör för Ahlström-koncernen och fungerade således i regeringen som en central länk till landets industrikretsar. Av Paasikivis dagboksanteckningar framgår att Gartz hörde till den handfull ministrar, med vilka både statministern och president Mannerheim förde förtroliga samtal om hur de ofta skärpta relationerna mellan regeringen och den ryska kontrollkommissionen skulle kunna förbättras.
Gartz blev följande gång regeringsmedlem i mars 1950, då han utnämndes till utrikesminister i Kekkonens första regering. Samma post tillföll honom även i Kekkonens andra regering, som avlöste den första i januari 1951. Han var i princip obunden fackminister i nämnda regeringar, men räknades i praktiken som företrädare för Svenska folkpartiet. Som en försiktig och i grunden konservativ man uppfattades Gartz som en lämplig motvikt till den dynamiske Kekkonen, men med tiden blev duons samarbete ansträngt, p.g.a. att Kekkonen blev otålig över Gartz avvaktande linje och förbigick honom i tjänsteärenden. Efter regeringens avgång i september 1951 utnämndes den nu utrikespolitiskt välbevandrade Gartz till Finlands sändebud i Bern. Han avgick samtidigt från direktörsposten i Ahlström-koncernen och flertalet av förtroendeposterna. Under åren 1953–1955 verkade Gartz som Finlands sändebud och 1954–1955 som ambassadör i Moskva.
Efter att ha gått i pension försommaren 1955 levde Åke Gartz med hustru huvudsakligen på sin av Alvar Aalto ritade villa ute i Evitskog (Sjundeå), där han deltog i traktens kulturliv bl.a. som ordförande för Hembygdens vänner i Sjundeå.
Henrik Meinander
Åke Henrik Gartz, född 9.6.1888 i Helsingfors, död 29.11.1974 i Karis. Föräldrar kronofogden Carl Henrik Gartz och Eva Aurora Forsell. Gift 1914 med Ebba Pipping.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Jägerskiöld, Från krig till fred. Gustaf Mannerheim 1944−1951 (1981); M. Mansner, I kamp och förhandling. Arbetsgivarnas i Finland centralförbund 1907–1982 (1991); J. Nevakivi, Linnasta linnaan. Eero A. Wuoren (1900–1966) poliittinen elämänkerta (1992); J. K. Paasikivis dagböcker 1944−1956 I–II (1986); P. Schybergson, Verk och dagar. Ahlströms historia 1851–1981 (1992); J. Suomi, Urho Kekkonen: 1944–1950 (1988); J. Suomi, Urho Kekkonen: 1950–1956 (1990).
BILDKÄLLA. Gartz, Åke. Utrikesministeriets arkiv.