Maire Gullichsen verkade för modern konst, konstindustri och arkitektur genom att främja undervisning och utställningsverksamhet på området och som konstsamlare. Tillsammans med Aino och Alvar Aalto samt Nils Gustav Hahl grundade Maire Gullichsen Oy Artek Ab, som blev ett centrum för modern konst och konstindustri och speciellt för internationell marknadsföring av konstindustriell produktion.
Maire Gullichsen var en förkämpe för den nya konsten, hon främjade konstindustrin och understödde Alvar Aaltos arkitekturfilosofi. Hon bidrog till modernismens genombrott inom bildkonsten och var med om att grunda Fria konstskolan i Helsingfors samt Artek som verkade som ett progressivt konstgalleri och försäljningsställe för moderna inredningselement. Hon hörde till stiftarna av föreningen Nykytaide ry – Nutidskonst rf. Maire Gullichsen lade grunden till konstmuseet i Björneborg genom att donera den inhemska och utländska konst hon samlat till en konststiftelse som bär hennes namn.
Maire Ahlström kom i kontakt med den samtida konsten via sina föräldrar, som var samlare, och sina konstnärsbekanta. Magnus Enckell målade hennes porträtt 1915. Mötet med hans färgvärld och rena palett blev viktigt för henne. Färgen kom att bli ett grundläggande kriterium i hennes konstsamlande. Maire Ahlströms ungdom inföll under en tid med starkt nytänkande inom konsten. Hon avbröt sin skolgång på sjunde klassen och började studera först för konstnären Werner Åström och vid universitetets ritsal, samt därefter vid Ateneum.
År 1925 fick Maire Ahlström möjlighet att resa till Paris, då ett favoritmål för intellektuella. Till en början studerade hon för konstnären Santeri Salokivi och ägnade sig samtidigt åt impressionisternas färgsprakande konst. År 1927 bodde hon tillsammans med Ethel Thesleff, som varit hennes studiekamrat under Ateneumtiden, och studerade vid privata akademier. Hennes målarstudier kulminerade i Fernand Légers ateljé, något som gjorde henne införstådd speciellt med Légers och Matisses konst.
Efter återkomsten till Finland 1928 gifte sig Maire Ahlström med ekonomen Harry Gullichsen. Maken förhöll sig välvilligt till hustruns progressiva kulturintressen. Maire Gullichsen var en av de centrala gestalterna i de intellektuella kretsar som samlades på restaurang La Rotonde i Svenska teaterns hus och senare på kaféet Chat Doré. Flertalet i dessa kretsar hade en svenskspråkig bakgrund. Under det första decenniet i det självständiga Finland hyste många fosterländskt sinnade bland finskspråkiga bildade misstro mot de internationella och moderna samhälleliga idéerna, som misstänktes vara kommunistiska. Kulturen präglades av en konservatism som varade en bit in på 1930-talet och som fick sin egen prägel av fascismen som växte sig starkare ute i världen. Också de medvetna unga kulturradikalerna försökte å sin sida stärka den nationella identiteten genom nyskapande på traditionell grund.
Maire Gullichsen ville ta avstånd från sin egen konservativa bakgrund, vilket kom att prägla hennes konstnärliga verksamhet. Hennes far Walter Ahlström gick en förtidig död till mötes 1931. Gullichsen blev förmögen, och hennes man efterträdde fadern i ledningen för det stora företaget. Nu hade Gullichsen ännu större frihet att förverkliga sina progressiva projekt, vilket bland annat ledde till att hon grundade Fria konstskolan (ursprungligen Fria målarskolan) 1935, tillsammans med Ethel Thesleff och sina vänner Irja Noponen och Saara Castrén.
Fria konstskolan hade inga inträdesprov utan den var öppen för alla på samma sätt som akademierna i Paris. De utrymmen man använde var Maire och Harry Gullichsens tidigare lägenhet på Södra Kajen 14, varifrån makarna hade flyttat till verkställande direktörens bostad i Brunnsparken. Skolan verkade i opposition mot tidens förmyndarmentalitet och konstpolitik. Den spelade en betydelsefull roll i konstlivet på 1930-talet och speciellt längre fram, på 1950-talet, för främjandet av den abstrakta konsten, i synnerhet konstruktivismen. Skolans första lärare var Carl Wargh, och bland lärarna på 1950-talet förekom Sam Vanni och Unto Pusa.
Först i början av 1930-talet upplevde Maire Gullichsen för första gången ett hem inrett med moderna möbler. Det skedde när hon gästade Aino och Alvar Aalto efter att de flyttat från Åbo till Helsingfors. Vid den tiden började Alvar Aaltos möbler, som var avsedda för varje hem, nå internationell uppskattning. Den moderna arkitekturens sociala målsättningar betonades starkt i Aaltos design. Aalto blev utsedd till arkitekt för Oy A. Ahlström Ab, vilket visade på Maire och Harry Gullichsens moderna ideal och vilja att förbättra arbetarnas levnadsförhållanden, när Ahlströmkoncernen utvidgade sin verksamhet på olika orter. Tack vare paret Gullichsens fördomsfrihet fick Aalto goda möjligheter att utvecklas både som arkitekt och som konstindustriell formgivare.
Walter Ahlström hade börjat bygga ett nytt industriområde i Varkaus och i anslutning till det ett bostadsområde för arbetarna som var avsett att utvecklas till en verklig stad på landsbygden. År 1936 beställde Harry Gullichsen en byggnadsplan för industriområdet i Varkaus och ritningar till arbetarbostäderna av Alvar Aalto. Samma år började Aalto också göra planritningarna till sulfatcellulosafabriken i Sunila och dess bostadsområde i Karhula. Planen var unik och liknade inte någon annan plan för industriområden. Man byggde bostäder, barnträdgårdar, matsalar, klubblokaler och andra utrymmen på området, och i nära samarbete med Aino och Alvar Aalto följde Maire Gullichsen inredningsarbetena. Under 1937–1938 fick Aalto en beställning på plan- och byggnadsritningar för ett område i närheten av det gamla centret för Kauttua industrisamhälle i Eura. År 1938 stod ett terrasshus klart i Kauttua. Det var avsett att vara ett modellhus för andra kommande vid samma sluttning, men byggnaden blev den enda som uppfördes.
Under 1938–1939 ritade Alvar och Aino Aalto en privat villa för paret Gullichsen i Norrmark utanför Björneborg. Villa Mairea, som uppfördes i en historisk bruksmiljö, är ett centralt studieobjekt inom Aaltos arkitektur. Villans slutgiltiga form fann han i det tredje skisstadiet, och då ingick inte den separata byggnaden med konstmuseet. Representationsutrymmena i en sammanhängande följd fortsätter i helhetens gestaltning utomhus. Byggnaden var avsedd att vara ett mångfunktionellt hem, som tog särskild hänsyn till barnen, men också till att värdparet skulle kunna sköta sina representationsuppgifter på ett trivsamt sätt. Här hade man även för avsikt att ställa ut Maire Gullichsens konstsamling. I fråga om byggnadstekniska detaljer och material var Villa Mairea avsett att vara ett experimenthus. Materialen är naturnära och romantiska till sin stämning. Villans estetiska karaktär har bevarats och fördjupats allteftersom materialen åldrats.
Aino och Alvar Aalto, Nils Gustav Hahl och Maire Gullichsen undertecknade den 15 oktober 1935 ett avtal rörande bolaget Oy Artek Ab. Företaget grundades som ett centrum för modern konst och konstindustri och speciellt för att marknadsföra konstindustriella produkter internationellt. Initiativet kom från England, där Aaltomöblerna hade väckt intresse, medan leveranserna från Finland fungerat mindre bra.
Bakgrunden till Artek var Maire Gullichsens dröm att grunda ett galleri i Helsingfors för modern konst, samt Hahls och Aaltos gemensamma strävan till en internationell verksamhet. Den kommersiella bakgrunden var trepartsavtalet mellan Aalto, Möbelfabriken Korhonen Ab och Artek.
Artek hade monopol på försäljningen av Aaltos möbler, med vissa begränsningar. Tillsammans med snickerifabrikören Otto Korhonen från Åbo utvecklade Aalto sin möbelstil, som grundade sig på böjträteknik för serietillverkning och som använde trämaterial på ett nytt sätt. Artek koncentrerade sig på export av Aaltomöbler och på att importera den moderna konstens och konstindustrins radikala idéer till Finland. Före andra världskriget var England Arteks överlägset viktigaste avnämarland. Filosofie magistern och konsthistorikern Nils Gustav Hahl blev verkställande direktör för företaget och ansvarade även för konstavdelningen.
År 1936 fick Artek tillgång till en liten affärslokal i Helsingfors i samma hus som Nordiska föreningsbankens nybyggda huvudkontor, med ingång från Fabiansgatan. I sitt hemland väckte Artek uppseende dels med sin liberala, något vänsterinfluerade syn som riktade in sig på det internationella och med sina inredningar av nytt slag. Till Arteks och paret Aaltos mest imponerande arbeten hörde inredningen av restaurang Savoy (1937), Ahlströms nybyggda huvudkontor på Södra Esplanaden 14 samma år samt världsutställningarna i Paris 1937 och i New York 1939. År 1936 prisbelönades Alvar Aalto i en glastävling som anordnats av Karhula glasbruk, och de vaser som skapades utgående från förslaget och som byggde på organiska former blev klara till världsutställningen i Paris 1937. Den version som idag är den mest kända, ”Savoy”, anskaffades till den nybyggda restaurangen. Initiativet kom troligtvis från Maire Gullichsen, som älskade snittblommor.
Artek hade även ett ritkontor, vars chef var Aino Aalto. Hon blev ledare för Artek 1941, efter att Hahl stupat i fortsättningskriget. Hon formgav inredningar och ansvarade för möbelmodellerna och textilavdelningen. På grund av krigs- och kristidens materialbrist betonades ett enkelhetens ideal, ett ideal som hade varit Arteks estetiska linje redan från början.
Efter Aino Aaltos död 1949 blev inredningsarkitekt Maija Heikinheimo chef för Artek. Företaget hade börjat väcka uppmärksamhet med sina frisinnade och samhälleligt orienterade inredningar. Då Artek i december 1954 flyttade till det av Alvar Aalto ritade Järnhuset på Centralgatan 3 uppnådde företaget en betydande position. Då Maija Heikinheimo ville koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete blev Maire Gullichsen 1955 verkställande direktör för Artek. Hon fortsatte fram till 1958, då ekonomen Åke Tjeder, tidigare direktörsassistent, tog över ansvaret.
Den ekonomiska och konstnärliga kris som började i slutet av 1950-talet tvingade Artek att delvis avstå från sin enkla linje och ta in exotiska och romantiska föremål i sitt sortiment. För att utvidga urvalet började Artek tillverka Knollmöbler på licens, vilket Aalto inte godkände. Han drog sig ur Artek, och efter Maija Heikinheimos död 1963 började Aaltos byrå i allt större utsträckning koncentrera sig på att formge inredningar till Aaltos egna byggnader.
Bland Arteks tidigaste konstutställningar bör utställningen med Fernand Léger och Alexander Calder 1937 framhållas. Maire Gullichsens mest betydande insats för den nya konsten var en omfattande utställning av fransk konst i Helsingfors konsthall 1939. Picasso, Matisse och Braque presenterades där vid sidan av andra aktuella mästare. Även om utställningen fick ett blandat mottagande hade den stor betydelse för den abstrakta konstens etablering i Finland.
För att främja den nya konstsynen grundades 1939 föreningen Nykytaide ry – Nutidskonst rf. Stiftande medlemmar var Alvar Aalto, Maire Gullichsen, Nils Gustav Hahl, Bertel Hintze och Antero Rinne. Föreningen såg som sin uppgift att få internationella utställningar till Finland och att presentera landets konst utomlands. Till en början, efter kriget, skedde det i Sverige, och senare, i större omfattning, i andra betydande sammanhang som biennalen i Venedig. När verksamheten blev mångsidigare skildes utställningsverksamheten från affärsverksamheten, och sålunda blev Gullichsen 1950 chef för Galerie Artek. Senare flyttade Galerie Artek till Norra Esplanaden medan inredningsaffären låg vid Södra Esplanaden i Helsingfors.
På Villa Mairea ordnande Maire Gullichsen ofta tillställningar dit hon inbjöd arkitekter, konstnärer och kulturpersonligheter. Genom dem upprätthöll hon kontakten med de ledande strömningarna inom konstvärlden. Hon skaffade sig senare ett hus även i Grasse i Frankrike och kunde där befinna sig i omedelbar närhet till modernismens mästare. Några somrar i början av 1980-talet öppnade Gullichsen Villa Mairea för att ge allmänheten en möjlighet att bekanta sig med konstsamlingarna. Huset hade då övergått i bolaget Ahlströms ägo, medan den stiftelse som fått Maire Gullichsens namn bestämde över verksamheten. Sedermera har Alvar Aalto-stiftelsen övertagit ansvaret för byggnaden. Villa Maireas arkiv, som Gullichsen byggt upp, tillhör likaså stiftelsen.
På Villa Mairea förvaras en del av Maire Gullichsens konstsamling, som hon donerade till den 1971 grundade konststiftelse som bär hennes namn. Stiftelsen främjar modern konst och dess samlingar utgör grunden för konstmuseet i Björneborg. Konstmuseet, inrättat enligt planer av Maire Gullichsens son, arkitekten Kristian Gullichsen, invigdes 1981 i ett restaurerat före detta våg- och packhus. Samlingen omfattar i huvudsak finländsk konst från sekelskiftet 1900 fram till 1980-talet. Huvudvikten ligger på den nyaste abstrakta konsten, som framför allt betonar form och färg. Kärnan i samlingen utgörs av arbeten utförda av lärare och elever vid Fria konstskolan. Många verk köpte Maire Gullichsen in på utställningar som hon själv arrangerade.
Konstindustrin stod Maire Gullichsen nära även av den anledningen att glastillverkning vid fabrikerna i Karhula och Iittala hörde till Oy Ahlström Ab:s verksamhetsområden. Iittala glasbruk stod bland annat för Alvar Aaltos glasarbeten. De representerade ett helt nytt tänkande och Gullichsen följde formgivarnas design och nyproduktion på nära håll. Av hennes egen design var bl.a. en serie med dricksglas och kannor i slutet av 1950-talet. Hennes bruksservis i opalglas, med mjuka linjer och ett modernt formspråk, har varit populär och funnits i produktion länge. Artek introducerade inte endast inhemsk produktion i små serier och exklusiv konstindustri utan också utländska exempel – och försmådde inte heller folkkonst från olika kulturer.
I konstindustrin uppskattade Maire Gullichsen den praktiska ändamålsenligheten. År 1955 inledde hon en debatt i Nya Pressen där hon gick till angrepp mot den starkt exklusiva och formella elegansen. Som långvarig styrelsemedlem i Konstindustriföreningen i Finland stödde hon presentationerna av finsk konstindustri utomlands. Hon var med och grundade försäljningsgalleriet Formes Finlandaises, ett skyltfönster för finsk konstindustri i Paris. Gullichsen var 1956–1971 medlem av kommittén för Lunningpriset, en utmärkelse som delades ut till unga framstående formgivare i Skandinavien. Hon kritiserade industrin för att den inte litade tillräckligt på inhemska formgivare, något som ledde till en tillspetsad diskussion om konstindustrins kris.
I sina hemtrakter i Norrmark erbjöd Maire Gullichsen arbetsmöjligheter för bland andra skickliga tillverkare av träföremål. Ett företag vid namn Norrmark slöjd tillverkade produkter av ledande formgivare, bland dem Bertel Gardberg. När Gullichsen fyllde 70 år önskade hon sig en linåker på Villa Maireas marker i Norrmark. För sina förtjänster erhöll Maire Gullichsen ett stort antal både inhemska och utländska utmärkelser samt professors titel 1981.
Jarno Peltonen
Maire Eva Johanna Ahlström, fr.o.m. 1928 Gullichsen, född 24.6.1907 i Norrmark, död 9.7.1990 i Norrmark. Föräldrar bergsrådet Antti Walter Ahlström och Hildur Johanna (Lilli) Nevander. Gift med (1) bergsrådet Harry Gullichsen 1928, (2) kaptenen, verkställande direktören Bertil C. Nyströmer 1969.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Urklippssamling, Designmuseet, Helsingfors; M. Liulia, Maire. Multimediaprogram (cd-rom 1994); Maire Gullichsen-Nyströmer. Utdrag ur programserien ”Pro arte utili”. Det är fråga om nutida konst. Maire Gullichsen 100 år 2007 (2007); Konstflitföreningen i Finland, årsbok (1979); Maire Gullichsens konststiftelses samlingar, Björneborgs konstmuseum (1990); Maire Gullichsen. Regnbågsfärger, mörka stänk. Minnesvandringar 1907–1928. Red. C. Reuter (2008); T. Karjalainen, Uuden kuvan rakentajat. Konkretismin läpimurto Suomessa. Ars. Suomen taide 5–6/1990; E. Kruskopf et al., Maire Gullichsen. Bildkonst, konstindustri, arkitektur (2000); G. Schildt, Det vita bordet (1982); G. Schildt, Moderna tider (1985); P. Suhonen, Artek 1935–1985 (1986); H. Woirhaye, Maire Gullichsen. Konstens springflicka (2002).
BILDKÄLLA. Gullichsen, Maire. Foto: Ilpo Lukus, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.