Ragnar Numelin tjänstgjorde inom Finlands utrikesförvaltning i trettiofem år och avancerade slutligen till beskickningschef. Vid sidan av sin diplomatkarriär var han en framstående humanistisk forskare, och publicerade en stor mängd arbeten och artiklar inom sociologi, etnologi, geografi, grafologi och diplomati.
Ragnar Numelins far, Julius Nummelin, var justitieråd vid Åbo hovrätt och från 1900 medlem av senatens justitiedepartement. Han avsattes dock från senaten redan 1901, eftersom han vägrade acceptera den värnpliktslag vars genomförande den ryska statsledningen krävde. Efter den s.k. första förtrycksperioden, som upphört framför allt på grund av Rysslands nederlag i kriget mot Japan, verkade han igen som senator inom justitiedepartementet, från 1906 fram till F. A. Seyns tid som generalguvernör 1909.
Ragnar Numelin, som förkortat sin fars släktnamn med en bokstav, började studera geografi men övergick snart till sociologi. Som sociolog hörde han till den skola som bildats kring Edvard Westermarck. Hans doktorsavhandling i socialantropologi från 1918 behandlar migrationsmönster bland så kallade primitiva folk. Numelin återvände ofta i sin senare forskning till detta ämne, framför allt i The Wandering Spirit (1936). Numelins facklitterära verksamhet sträckte sig över årtionden. I sina skrifter behandlade han också förtjänstfullt politisk geografi samt diplomatins uppkomst. Hans mest betydande arbete på det senare området är The Beginnings of Diplomacy (1950) som har översatts till många språk. På facklitteraturens område var Numelin banbrytare också som upphovsman till böcker om turismen i Finland.
I början av första världskriget drogs Numelin som ung magister med i den finländska aktivismen, som strävade efter att lösgöra Finland från Ryssland, om nödvändigt genom väpnad kamp. Han deltog i jägarrörelsens första möte, som hölls på studenternas Ostrobotnia den 20 november 1914, och därefter i hemliga förhandlingar i Sverige om att i Tyskland ordna militär utbildning för finländare. Numelin var med också då tyskarna informerades om ryska militära anläggningar i Finland. Från 1916 verkade han inom den finländska frihetsrörelsens utrikesdelegation, som skötte jägarrörelsens angelägenheter i Stockholm, och han var bland de första personer som Finland efter självständighetsförklaringen sände på diplomatuppdrag till Sverige. Numelin gifte sig 1918 med Mary Adèle Alfthan, dotter till guvernören för Nylands län, Max Theodor Alfthan.
Efter att ha doktorerat i sociologi bestämde sig Numelin slutgiltigt för diplomatbanan. Under 1920- och 1930-talen skötte han olika uppdrag inom utrikesförvaltningen, bl.a. som legationssekreterare i Paris och Köpenhamn. När J.K. Paasikivi sändes för att förhandla till Moskva 1939, blev Numelin tillförordnad chargé d’affaires i Stockholm i hans ställe. Under vinterkriget och början av fortsättningskriget svarade Numelin för Finlands informationsverksamhet till utlandet. Hans Metzger, Tysklands pressattaché i Finland under kriget, berättar i sina memoarer att Numelin karaktäriserades som ”Sir Ragnar”. Numelin, som var särskilt insatt i kulturfrågor, utnämndes 1945 till generalkonsul i Göteborg, dit han flyttade från posten som biträdande chef för utrikesministeriets politiska avdelning. Utnämningen kan ses som ett slags landsförvisning under en tid då särskilt den politiska vänstern ville ha sina egna män på centrala poster inom utrikesförvaltningen. Numelin blev ändå beskickningschef i Bryssel redan 1947 och i Prag 1950.
Till Prag kommenderades Numelin mot sin vilja; som västorienterad skulle han ha velat fortsätta att tjänstgöra vid någon västerländsk beskickning. Hans verksamhet i Prag blev också föremål för kritik hemifrån, ytterst grundad i de finländska kommunisternas strävan att få en ”egen man” insatt som sändebud. Regeringen, som blivit uppskrämd av kritiken, kallade hem Numelin 1953. Han försattes i disponibilitet och gavs inte längre sådana nya uppdrag som han förväntade sig. Att Ragnar Numelin inte räknades till Finlands mest ljusstarka diplomater var en följd av hans mångsidighet; det ansågs till och med att hans vetenskapliga verksamhet gick ut över hans tjänstearbete. Han hindrades också i sin karriär av sin välkända aktivistbakgrund och västorientering, vilken särskilt i Prag ledde till att han hårt kritiserade förläggningslandets dåvarande politiska system.
Mikko Uola
Ragnar Julius Nummelin, sedermera Numelin, författarpseudonym Stig Lindberg, född 28.9.1890 i Åbo, död 12.10.1972 i Helsingfors. Föräldrar senatorn, justitierådet Gustaf Julius Ferdinand Nummelin och Anna Emilia Sourander. Gift 1918 med Mary Adèle Alfthan.
PRODUKTION. Orsakerna till folkvandringarna på lägre kulturstadier. En sociologisk studie (1918); Studier i nordisk sociologi (1918); Handstil och karaktär. En granskning av grafologien (1922; till finska 1923); Politisk geografi (1927; till finska 1929); Finland. Kortfattad resehandbok (1928); Franska färdvägar (1932); Danska dagrar. Kulturgeografiska skisser (1935); Vandringsfolken och varför de vandra. Stockholm (1936); Den gröna grenen. En studie i diplomatins förhistoria (1941; till finska 1941); Vandringsfolk (1943; till finska 1944); Fältforskare och kammarlärde. Drag ur socialantropologiens idéhistoria (1947); The Beginnings of Diplomacy. Köpenhamn-London (1950); Diplomati (1954); Landskap och livsformer. Kulturgeografiska essäer (1962); Grafologin som vetenskap. Stockholm (1963); Intertribal Relations in Central and South Africa (1963); Jordens jättar. Stockholm (1966); Native Contacts and Diplomacy (1967); Dagning. Politiska och kulturpolitiska konturer (1970). Under pseudonymen Stig Lindberg: Irrbloss. Roman (1937).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Forskning i Finland genom tiderna (2007); J. K. Paasikivis dagböcker 1944–1956 I–II (1986); M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin Jääkäripataljoona 27 (1966); H. Metzger, Kolmannen valtakunnan edustajana talvisodan Suomessa (1984); Suomen tieteen historia II (2000).
BILDKÄLLA. Numelin, Ragnar. Utrikesministeriets arkiv.