Hemming var en av de mest betydande biskoparna i medeltidens Finland. Han var biskop i närmare trettio år, hade diplomatiska uppdrag utomlands och var en nära vän till den heliga Birgitta. Hemming är den ende biskop i Åbo som uppnått en ställning som helgon.
Enligt Finlands biskopskrönika föddes Hemming 1290. Uppgiften är måhända inte tillförlitlig, men Hemming torde i varje fall ha fötts senast omkring år 1300. Hemming kom från Bälinge socken nära Uppsala, där han ärvde ett hemman vid namn Pålsbo. Hemming tillhörde en frälsesläkt, men hans släktrötter är inte närmare bekanta. Han gick sannolikt i katedralskolan i Uppsala och studerade sedan vid universitetet i Paris. En enda källa antyder att han i början av 1320-talet bedrev studier i teologi för den franske magistern Pierre Roger (Petrus Rogerii), som senare blev påve under namnet Clemens VI.
Efter studierna kan Hemming ha varit präst i Uppsala ärkestift, men till dess domkapitel hörde han inte. Senast 1329 blev han kanik i Åbo stift, till vilket möjligen hörde ämbetet som kyrkoherde i Kimito. Hemmings övergång till Åbo stift var säkert en följd av den Upplandsfödde biskop Benedictus inflytande, för man känner inte till några tidigare förbindelser med Finland. När biskop Benedictus avled valde domkapitlet i november 1338 Hemming till biskop i Åbo. Valet skedde via inspirationis, spontant med enhällig acklamation. Hemming vigdes till biskop i Storkyrkan i Stockholm, sannolikt i november 1339.
Alltifrån början av sitt episkopat gick Hemming energiskt in för att utveckla sitt stift. År 1340 inrättade han ett domprostsämbete; domprosten bodde permanent i Åbo och hjälpte biskopen i stiftets ledning. I Åbo domkyrka syntes ännu spåren efter branden 1318. För att bekosta återuppbyggnaden skaffade Hemming avlatsbrev från påven samt 1353 tillstånd att överföra en tredjedel av sockenkyrkornas tionde för domkyrkans behov. Hemming lät bygga ett nytt kor; det var sannolikt det femsidiga kor som senare revs. Under hans tid inrättades domkyrkans första sidoaltaren, med tillhörande altarstiftelser (prebenda). År 1354 skänkte Hemming sitt bibliotek till domkyrkan. Boksamlingen omfattade över 40 verk: kyrkofädernas skrifter, nyare teologisk litteratur samt en samling arbeten om den kanoniska rätten.
Biskop Hemming arbetade för att höja prästerskapets bildning i stiftet. Från hans tid finns det för första gången uppgifter om präster från Finland som studerat vid universitet. Han skärpte celibatsbestämmelserna och förbjöd prästerna att flytta till ett annat stift utan biskopens tillstånd. År 1352 utfärdade Hemming synodalstatuter, som i huvudsak behandlade kyrkans ekonomi, yttre ordning och liturgi. De flesta bestämmelserna var övertagna från äldre svenska statuter men bearbetade för att tjäna förhållandena i Åbo stift.
Hemming företog ett flertal inspektionsresor inom sitt stift. Då en tvist om stiftsgränsen uppstod med ärkebiskopen i Uppsala, reste Hemming 1346 ända till Torneå. Där träffade han sin namne, ärkebiskop Hemming Nilsson, och enades med denne om att stiftsgränsen skulle gå mellan Torneå och Kemi kyrksocknar.
Biskop Hemming förbättrade den kyrkliga skatteuppbörden inom sitt stift och stärkte Åbobiskopens ställning. Han utfärdade själv och mottog av kungen bestämmelser om skatteuppbörden i olika landskap i Finland. Hemming förvärvade även ett flertal hemman som underlades Åbo biskopsbord, såvitt man vet fler än någon annan biskop i Åbo. Han försvarade med kraft biskopens rättigheter, t.ex. vid tvister om biskopens fiskeandelar eller rätt till avgifter.
Biskop Hemming deklarerade att han omfattade den kanoniska lagens ståndpunkt att lekmän saknade bestämmanderätt i kyrkans angelägenheter. Han fick dock upprepade gånger lov att förlita sig på kung Magnus Erikssons hjälp då det gällde att avgöra skattetvister och biskopens rättigheter. Hemming var till en början också tvungen att godkänna kungens överlåtelse av patronatsrätten till Borgå socken jämte kapell (Sibbo, Pernå) samt laxfiskerättigheter till Padis kloster i Estland för perioden 1351–1428. År 1362 lyckades det dock biskop Hemming att tills vidare upphäva klostrets patronatsrätt.
Under Hemmings tid blev Åbo stift föremål för påvens allt stramare skatte- och utnämningspolitik. För att hindra kungen att utnyttja situationen till sin fördel, såsom han gjorde i Sverige, fick Hemming 1352 till stånd en överenskommelse genom vilken kungens patronatsrätt i Åbo stift tydligt definierades. Till ärkebiskoparna i Uppsala hade Hemming däremot ett gott förhållande.
Hemming hörde till den heliga Birgittas vänkrets och åtnjöt hennes förtroende. Birgitta gav en mångsidig beskrivning av Hemmings natur: å ena sidan modig, aktiv och energisk, å andra sidan ödmjuk, from och disciplinerad, rent av asketisk. På uppdrag av Birgitta reste Hemming sannolikt 1348 till Frankrike tillsammans med Petrus Olavi, prior för Alvastra kloster. Hans uppgift var att överlämna Birgittas uppenbarelser (relevationes) till påven Clemens VI som vistades i Avignon, samt till kung Edvard III av England och Filip VI av Frankrike.
Hemming delade troligen Birgittas åsikt att det var ett gynnsamt läge att omvända karelarna på andra sidan gränsen till den katolska kyrkan. Det saknas dock uppgifter om att Hemming aktivt påverkade kung Magnus Eriksson, som 1348–1350 företog ett misslyckat krigståg till Ryssland. Till planerna hörde även grundandet av ett eget stift i Karelen, något som biskop Hemming knappast understödde. Som en följd av krigståget var kungen tvungen att ta upp ett lån av påven, vilket Hemming och Sveriges övriga biskopar fick gå i borgen för. Senare måste Hemming under hot om bannlysning återbetala lånet till påven, som hade tagit hans kvarlåtenskap som säkerhet.
I Sverige utbröt på 1350-talet en politisk kris, som även biskop Hemming fick ta ställning till. Han hade tidigare stått i ett gott förhållande till kung Magnus Eriksson, men relationerna hade svalnat till följd av kungens kaotiska finanser. I tvisterna mellan kungen och hans söner Erik och Håkan ställde sig Hemming neutral. Trots sin balansgång råkade han 1360 till den grad i onåd hos kungen, att denne fängslade honom för en tid. Hemming blev frigiven senast 1362, då han fogat sitt sigill till ett brev av kung Håkan som gav representanter för Finland rätt att delta i Sveriges kungaval. I maktkampen mellan Magnus Eriksson och Albrekt av Mecklenburg stödde biskop Hemming i början kung Magnus, men gick över till kung Albrekts sida sedan denne säkrat sin ställning. År 1364 inhämtade han Albrekts stadfästelse på Åbobiskopens och domkyrkans privilegier.
Biskop Hemming avled i maj 1366; enligt vissa uppgifter ljöt han en plötslig död. Han gravlades i det kor han låtit bygga i Åbo domkyrka. Efter Hemmings död kom småningom helgonrykten att förknippas med honom, vilket i första hand torde ha berott på hans nära förhållande till den heliga Birgitta. År 1416 började man i Åbo teckna upp mirakel som sades hänföra sig till Hemming. Redan då existerade det en folklig helgonkult, men troligtvis var det först vid 1400-talets slut som man hos påven ansökte om en officiell helgonförklaring av Hemming.
År 1497 erhöll man påvens tillstånd att i de nordiska länderna hylla Hemming som salig (beatus) samt att flytta hans kvarlevor från graven till ett helgonskrin. Firandet av Hemmings beatifikation, det tillfälle då relikerna skrinlades, kunde dock inte äga rum förrän i juni 1514, på grund av de oroliga förhållandena vid 1500-talets början. Reformationen avbröt kanoniseringsprocessen, varför Hemming aldrig blev helgonförklarad (sanctus).
I Åbo domkyrka bevaras ett etui av trä, vilket enligt vedertagen uppfattning är Hemmings relikskrin. I skrinet finns delar av ett skelett som har tillhört en äldre, kraftigt byggd mansperson, uppenbarligen biskop Hemming. I Finlands kyrkor har inte bevarats en enda säker helgonbild av Hemming, men en avbildning i ett altarskåp som tidigare fanns i Urjala kyrka torde föreställa honom.
Ari-Pekka Palola
Hemming, Hemmingus, född på 1290-talet i Bälinge, Uppland, död 21.5.1366 i Åbo. Föräldrar en till namnet okänd svensk frälseman och Katarina.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Acta cameralia I. Stockholm (1936); Acta et processus canonizationis Beate Birgitte. Uppsala (1924−1931); Diplomatarium Svecanum VI–IX. Holmiae (1878−1987); Finlands medel-tidsurkunder I, V (1910, 1928); Registrum ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok (1890). N. Ahnlund, Rannsakning om stiftsgränsen i Norrbotten. Historisk tidskrift 1920; Birgitta, Uppenbarelser. Malmö (1957−1959); C.J. Gardberg, Åbo stads historia från mitten av 1100-talet till år 1366 (1973); M. Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku (1994); G. Kerkkonen, Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden (1945); B. Klockars, Biskop Hemming av Åbo (1960); T. Lundén, Sankt Hemmings ikonografi. Finskt Museum 1955; A. Läntinen, Turun keskiaikainen piispanpöytä (1978); K. Pirinen, Kymmenysverotus Suomessa ennen kirkkoreduktiota (1962); K. Pirinen, Suomen kirkon historia 1 (1991); V. Hirvonen, Det tvådelade relikvariet i Åbo domkyrka, Pohjolan suurvalta ja heräävä leijona. Turku ja Kalmarin unioni 1397−1521. Åbo landskapsmuseums utställningskatalog 24 (1997); M.A. Sainio, Piispa Hemmingin synodaali-statuutit. Turun historiallinen arkisto 10 (1948); P.O. von Törne, Om Finlands skattskyldighet till påfvedömet under medeltiden. Historiallinen arkisto 22 (1911).
BILDKÄLLA. Hemming. Sigill med inskriften ”S. Hemmingi Dei gracia episcopi Aboensis”. G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).