Paul Juusten fortsatte Mikael Agricolas värv i ledningen för den finska kyrkan. Juusten, som hade studerat i Wittenberg, verkade för att befästa reformationen i den östra riksdelen. Han ledde en ödesdiger beskickning till Ryssland och kompilerade Finlands medeltida biskopskrönika. Juusten är den förste till namnet kända historieskrivaren i Finland.
Paul Juustens födelse kan dateras till ca 1520, utgående från hans senare livsskeden. Han var son till en köpman Peder i Viborg, som ägde ett stort stenhus invid dominikanklostret och Juustila gård i Viborgs socken. Efter Peders död 1530 leddes köpmanshuset av äldste sonen Jöns, vars skepp seglade Reval, Danzig och Lübeck. Pauls andra bror Severin blev kyrkoherde i Hauho, och systern gifte sig med borgmästaren i Viborg.
Paul Juusten inledde sin skolgång i hemstadens latinska skola, som fram till 1528 leddes av Johannes Erasmi, ”en i skolungdomens undervisning kunnig och samvetsgrann man”, som det heter i Juustens biskopskrönika. Reformationens och humanismens idéer var välkända redan i 1520-talets Viborg. Slottsherren, den tyske greven Johann von Hoya und Bruchhausen, hade i början av 1530-talet den lutherske predikanten Johan Block som hovkapellan; denne blev sedermera reformator i den pommerska staden Barth. Blocks efterträdare, den danskfödde Clemens, övertog 1532 rektoratet och ”var den förste, som i skolan i Viborg införde läsning av Terentius och Vergilius”.
Juusten flyttade 1536 till Åbo skola, där Thomas Keijoi undervisade. Denne hade föregående år återvänt från Wittenberg, och två år senare återvände en annan wittenbergare, viborgaren Simon Henrici. På dennes rekommendation blev Juusten lector mensae (lektör) hos biskop Martin Skytte och samtidigt även lärare vid skolan i Åbo. Eftersom man kunde frukta att Juusten enligt tidens sed skulle värvas i kronans tjänst vigde biskopen honom till präst 1540. Domkapitlet hade en så hög uppfattning om hans pedagogiska förmåga att han följande år fick överta rektoratet i Viborg. Juusten förestod skolan i sin hemstad under ett läsår, varefter han fick resa utomlands för att studera.
Tillsammans med sin reskamrat Laurentius Frese anlände Juusten 1543 till Wittenberg ”vid Martinsfesten” och åhörde där ”högtlärda män, nämligen herr doktor Luther, Johannes Bugenhagen, Philipp Melanchthon, Caspar Cruciger, Georg Major, Paul Eber, Erasmus Reinhold, Matthias Flacius m.fl.” I oktober 1544 var han inblandad i ett slagsmål som bröt ut på en sammankomst för de svenska studenterna, och fick då ett dolksnitt i ansiktet.
Juusten var närvarande då Martin Luther den 22 februari 1546 begrovs i slottskyrkan. Samma år utbröt det schmalkaldiska kriget och det fanns då inte längre ”plats för muserna” i staden. Melanchthon lämnade akademin den 11 november för att flytta över till Zerbst. Samma dag skrev han ett betyg över Juustens studier, ett intyg som var nödvändigt för studier vid andra akademier eftersom Juusten ännu inte var magister. Handlingen innehöll även en mångordig rekommendation ”till de fromma och lärda kollegerna i Åbo domkapitel” samt till den svenske kungen.
Juusten berättar att han efter avfärden från Wittenberg tillbringade vintern dels i Magdeburg, dels i Zerbst. Uppenbarligen hade han anslutit sig till Melanchthon, men avreste redan våren 1547 till Rostock. Därifrån seglade han till Königsberg och studerade hela sommaren vid stadens nya lutherska universitet. Till Åbo återvände han uppenbarligen på hösten samma år.
Enligt gammal sed blev den student som senast återvänt från utlandet föreståndare vid skolan i Åbo. Då Juusten återvände förestods skolan av Mikael Agricola, som blott motvilligt och ”på kunglig befallning” – vilket Juusten påpekar i sin krönika – lämnade skolmästarens uppgifter i februari 1548. Samtidigt fick Juusten uppdraget som skrivare vid domkapitlet och erhöll som förvärvskälla klerkernas prebende.
Efter det att Gustav Vasa hade delat stiftet blev Juusten den förste stiftschefen i Viborg. Biskopen i Strängnäs Botvid Sunonis vigde honom och Åbobiskopen Mikael Agricola till sina respektive ämbeten i maj 1554. Till sin nya ämbetsort flyttade Juusten i slutet av året. Han fick klara sig utan domkapitel, eftersom domkapitlen vid denna tid höll på att avskaffas också i de gamla stiften. Likväl vet man att han med kraft tog itu med sina uppgifter: han förrättade visitationer, såg till att domkyrkan blev reparerad och övervakade skolan och sjukhuset.
Då Agricola 1557 avled skulle Juusten gärna ha flyttat över till Åbo, men vissa personer vid hertig Johans hov ”för vilka det finska språket var misshagligt”, bland dem trätobrodern från tiden i Wittenberg Andreas Olai, intrigerade till förmån för den svenskfödde Peter Follingius. Speciellt ondgör sig Juusten över att ”denne man, som hade ett förslaget och lömskt sinne” inte kunde finska. Förhållandet mellan Erik XIV och hertig Johan blev snart mycket spänt och sommaren 1563 lät kungen fängsla sin bror. Regentens misstänksamhet riktade sig också mot prästerskapet i det finska hertigdömet, som var lojalt mot Johan, och Follingius avsattes från sitt ämbete.
Biskopssätet i Åbo stod nu ledigt och Juusten som befann sig i Viborg kunde som en kungens man beträda ämbetet. Men Eriks sinne fördunklades, adeln reste sig och kungen störtades för att efterträdas av brodern Johan. År 1568 dalade stjärnan för många av den forna kungens män. Juusten fick behålla sitt ämbete, men Johan III utnämnde sin egen förtroendeman Henrik Canuti att bistå honom och tilldelade honom snart även titeln domprost, en titel som egentligen redan tagits ur bruk.
Johan gav Åbobiskopen ett uppdrag som inte tillät något avslag. Juusten, som var väl insatt i förhållandena vid östgränsen, fick leda en beskickning på sjuttio personer för att med Ivan IV i Moskva bekräfta tidigare fredsavtal. Resan inleddes genast efter kröningen i slutet av sommaren 1569. Det blev en lidandets väg för de resande. Sändebuden förödmjukades och hånades, hölls i fångenskap och nöd; tjugo av dem dog i pesten. Inte förrän i december 1571 fick de audiens hos tsaren, men förhandlingarna misslyckades. Däremot kunde Ivan IV meddela orsaken till den hårdföra behandlingen. Johan III hade kort därförinnan förödmjukat och fängslat en rysk beskickning och dessutom i brev förolämpat tsaren. Juustens detaljerade reseskildring vittnar för sin del inte om några större diplomatiska talanger hos biskopen. Det är ändå uppenbart att inte ens den skickligaste förhandlare hade kunnat bespara beskickningen de umbäranden som var priset för den kungliga uppdragsgivarens östpolitiska klavertramp.
Efter resan, som avslutades i februari 1572, adlades Juusten. Den brutna hälsa han ådragit sig i fångenskapen gick dock inte att återställa. På sin vapensköld lät han avbilda en halvnaken man som späker sig själv.
Domprosten Henrik Canuti hade i biskopens frånvaro lett stiftet. Också efter Juustens återkomst företog Canuti visitationsresor, men det var ändå den förre som höll i tyglarna. Han skrev bl.a. synodalstatuterna för prästmötet 1573, av vilka det framgår att balansräkningen efter reformationen ingalunda var enbart positiv. Biskopen understryker att den forna glansen var ett minne blott, men försäkrar liksom de svenska biskoparna i övrigt att han mer än gärna avstod från den påvliga ståten. Det var likväl mycket som hade gått förlorat. Under sin färd längs kusten från Viborg till Åbo tio år tidigare hade Juusten kunnat konstatera att kyrkorna var i ett bedrövligt skick: byggnaderna var förfallna och värdeföremålen bortrövade. Biskopen fann det bäst att uppmana sina nödställda präster att tålmodigt uthärda den fattigdom kronans lönepolitik hade försatt dem i. Han försökte mota deras förtvivlan och varnade dem för att förbanna sitt ämbete eller avgå.
Men Juusten hade också skäl att vara nöjd. Påvedömets avgudadyrkan med dess pilgrimsfärder, vinkelmässor och avlatshandel hade brutit samman och hela kristendomen hade fått ett nytt anlete. Läran var den rätta och i de kyrkliga ceremonierna följde man likt de svenska biskopsstiften den förebild församlingen i Wittenberg skapat. Predikokonsten lämnade dock ännu mycket övrigt att önska och Juusten rekommenderade sitt prästerskap att nyttja de postillor som Luther och andra av hans akademiska lärare författat.
Liksom sex andra finska präster deltog Juusten sommaren 1574 i ärkebiskopsvalet. Han gav sin röst åt Johan III:s favorit Laurentius Petri Gothus, som sedan valdes till ämbetet. Också följande år besökte han moderlandet. I juni undertecknade han i Stockholm den Nova ordinantia som kungen låtit göra, en samling komplement till kyrkoordningen som motsvarade Johans liturgiska övertygelse.
Juustens sista tjänsteåliggande blev att inviga Sveriges nya ärkebiskop i sitt ämbete i Uppsala domkyrka den 14 juli 1575. På samma resa övervakade han tryckningen av sin mässa i Stockholm, men han hann aldrig se det färdiga verket. Juusten avled kort efter hemkomsten den 22 augusti 1575. Hans grav ligger under huvudvalvet av Åbo domkyrka.
I sin litterära verksamhet hamnade Juusten i skuggan av Agricola. Sålunda beklagar han sig i sin biskopskrönika över att föregångaren i eget namn gav ut de psalm-översättningar som gjorts i Åbo skola under Juustens rektorat och överinseende. Juustens katekes, som uppenbarligen innehöll en mindre bönbok enligt svenskt mönster, trycktes 1574 i Stockholm av Amund Laurentii, som var förtrogen med finskspråkig litteratur. Man känner inte till ett enda exemplar som skulle ha bevarats till våra dagar. I den ryska fångenskapen skrev han dessutom en latinsk postilla, men denna var inte avsedd för tryck och manuskriptet från 1573 förstördes, så när som på förordet, i Åbo brand. 1573 års synodalstatuter och skildringen av den ryska beskickningens öden har liksom förordet till postillan sedermera givits ut.
Juustens viktigaste arbete, Den heliga mässan, Se pyhä messu, trycktes av Amund Laurentii den 12 september 1575, tre veckor efter upphovsmannens död. Mässan ersatte Agricolas mässa från 1549. Tydligare än sin föregångare ansluter sig Juusten till den svenska gudstjänsttraditionen och mässan återspeglar även Johan III:s liturgiska strävanden. Se pyhä messu innehåller en evangeliebok, medan den som följde Agricolas mässa läste evangelietexten ur Nya testamentet. Juustens evangeliebok är starkt influerad av Agricola, men han omformade texterna en aning så att de kom att stämma bättre överens med den något tidigare utgivna svenska evangelieboken. Alla ändringar blev inte förbättringar, eftersom Juustens språkkänsla inte kunde mäta sig med Agricolas.
Juustens främsta arbete på latin, den finska biskopskrönikan Catalogus et ordinia successio episcoporum Finlandensium, inleds med Sankt Henrik och avslutas med författaren själv. Självbiografin förblev visserligen ofullbordad, men Juusten hade berättat om sig själv också i de två föregående biografierna över Agricola och Follingius.
Biskopskrönikan spreds till en början som handskrift. Den första tryckta utgåvan utkom 1728. Henrik Gabriel Porthan publicerade 1784–1800 en ny kommenterad utgåva i form av 56 disputationer. Krönikan upptar 40 av de 889 sidorna; till denna stomme fogade Porthan omfattande kommentarer och ännu mer omfattande noter, bestående av bl.a. ett stort antal medeltida dokument. Slutresultatet var ett slags historiskt förrådsrum, som gav Porthan hedersnamnet den finska historieskrivningens fader och bildade grundvalen för senare historieforskning i Finland.
Juustens krönika bygger på den förteckning över Finlands tidigare biskopar som hade upprättats vid Åbo domkapitel i mitten av 1300-talet och sedan utökades under den senare medeltiden. Impulsen till arbetet hade Juusten fått i Wittenberg, där Melanchthon hade framhävt historiens betydelse. Efter återkomsten till Åbo fördjupade sig Juusten i domkyrkans arkiv och efter flyttningen till Viborg lät han sin sekreterare samla och kopiera källmaterialet.
I främsta rummet kompletterar Juusten de medeltida biskopsbiografierna med uppgifter ur Åbo domkyrkas handlingar. Speciellt svartboken erbjöd mycket material. När det gällde reformationsepoken kunde Juusten stödja sig på egna iakttagelser och upplevelser. Så uttalar han sig mycket frankt om sina tre föregångare och om Gustav Vasa, som han storligen beundrade. Han förfogade dessutom över både egna och andras anteckningar om samtida händelser. Juustens krönika är den viktigaste berättande källan om Finlands medeltid och reformationsepoken, och Juusten själv är den första till namnet kända finska historieskrivaren.
Simo Heininen
Paul Petri Juusten, Paavali Juusten, född ca 1520 i Viborg, död 22.8.1575 i Åbo. Föräldrar handlanden Peder eller Petrus Juusti, Justen. Gift med Anna Sigfridsdotter.
PRODUKTION. Catechismus. Stockholm (1574, ej bevarad); Se pyhä messu. Stockholm (1575, faksimil 1978); Catalogus et ordinaria successio episcoporum Finlandensium (utg. av C. Nettelbladt 1728; H.G. Porthan 1784−1800; S. Heininen 1988; övers. till svenska av W.A. Schmidt 1942; till finska av H. Winter 1943 och 1956 och S. Heininen 1988); Acta legationis Muscoviticae (utg. av H.G. Porthan 1775, I. Kajanto 1995. Övers. till finskan av J.J. Mikkola 1942, av I. Kajanto till engelska 1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Grotenfelt, Piispa Paavali Juustenin jälkeläiset. Genealogiska Samfundets i Finland Årsbok 1917; S. Heininen, Die finnischen Studenten in Wittenberg 1531−1552 (1980); S. Heininen, Suomalaisen historiankirjoituksen synty. Tutkimus Paavali Juustenin piispainkronikasta (1989); I. Kajanto, The Tragic Mission af Bishop Paul Juusten to Tsar Ivan the Terrible (1995); J. Paarma, Hiippakuntahallinto Suomessa 1554−1604 (1980); M. Parvio, Paavali Juusten ja hänen messunsa. Suomi 122:3 (1978); K. Pirinen, Turun tuomiokapituli uskonpuhdistuksen murroksessa (1962); W. Schmidt, Paul Juusten och Finlands gamla biskopskrönika (1942); A. Siljamäki, Paavali Juustenin statuutti vuodelta 1573. Finska Kyrkohistoriska samfundets Årsbok 1958−1963.
BILDKÄLLA. Juusten, Paul. Juustens adelsvapen. G.E. Bergroth, Suomen kirkko I (1902).