Johan Browallius var den sista av Finlands biskopar som var född på svenska sidan. Han hade studerat i Uppsala och hörde till sin tids mer betydande och mångsidiga män. Som representant för upplysningstiden och nyttans tidevarv i Finland fäste han särskild vikt vid naturvetenskaperna i skolundervisningen och i de akademiska studierna, till den grad att han kallats för vetenskapernas fader i Finland. Därtill främjade Browallius folkundervisningen och deltog i redigeringen av den nya finskspråkiga bibelöversättningen.
När Johan Browallius var tretton år skrevs han in vid Uppsala universitet, och i juni 1731 utexaminerades han som filosofie magister. Redan en månad tidigare hade han blivit prästvigd i Stockholm, varefter han en tid verkade som kaplansadjunkt vid Storkyrkan i Stockholm och som hovpredikant hos grevinnan Vendela Stålarm. Vid sidan om sina tjänsteuppgifter skrev och översatte den mångsidiga och kunskapstörstande pastorn dikter. Därtill utgav han veckomagasinet Oskyldig mål-ro, som utkom i fem nummer. År 1734 började Browallius utge tidskriften Den philosophiske Mercurius, som dock lades ner efter sitt femtonde nummer. Aningen längre livslängd hade Den swenske patrioten; tidningen utkom inalles sjutton gånger.
Browallius intressen vidgades när han i Falun blev informator hos landshövdingen Nils Reuterholm och där träffade den jämnårige Carl von Linné (då ännu Linnaeus). En livslång vänskap uppstod mellan dem, som visserligen svalnade för en tid, då Browallius blev förtjust i Linnés fästmö Sara Lisa Moraea. Inspirerad av Linnés Lapplandsresa företog Browallius 1735–1736 en omfattande naturvetenskaplig forskningsresa som sträckte sig från Dalarna över till Norge. Han publicerade en dagbok från resan, men inga exemplar har bevarats.
I november 1737 utnämndes Browallius – från tredje förslagsrummet – till professor i fysik vid Åbo akademi. Han förordades av kansler Ernst Johan Creutz, som ansåg att denne man från Västerås var den rätte att främja kanslerns politik vid akademin, en politik som gick ut på att modernisera undervisningen och forskningen med hjälp av de exakta naturvetenskaperna. Browallius hade redan dokumenterat sig som en före-språkare för denna tankeinriktning. Han hade 1737 i Uppsala publicerat en latinskspråkig avhandling om naturvetenskapens ställning och metoder, och samma år avfattat en uppfostringspolitisk skrift, Tankar öfwer historiae naturalis nytta wid ungdomens upfostring och underwisning, i vilken han betonade nyttan av naturvetenskaper i skolundervisningen. Än mer betydande var hans ställningstagande för förnyandet av de akademiska studierna, Tankar öfwer naturkunnigheten, och huru then bör drifwas wid en academia. Hans tankar passade väl i den gryende utilistiska tiden, vilket även bekräftas av att han valdes in i Kungliga Vetenskapsakademien 1740, som den förste akademiprofessorn från Åbo.
Åren 1738–1746, då Browallius var professor i fysik vid akademin i Åbo, behandlade han under sina föreläsningar praktiskt taget alla grenar av naturvetenskapen och publicerade 49 avhandlingar. Ämnena varierade från inrikesresandet till olika naturfenomen och mångahanda frågor som hörde till naturteologin. Hans vetenskapliga auktoriteter var Francis Bacon, Isaac Newton och framför allt den goda vännen Linné. Browallius främjade forskningen inom botanik genom att anordna exkursioner i trakterna runt Åbo och genom att förbereda en bok om Finlands flora. Därtill ombesörjde han att akademin i Åbo tilldelades ett årligt anslag för planteringar och botaniska experiment. Han gjorde studerandena förtrogna med Linnés system och försvarade det mot de angrepp som chefen för botaniska trädgården i S:t Petersburg, J.G. Siegesbeck, riktade mot det. Browallius har fått sitt namn inskrivet i botanikens historia genom att Linné uppkallade växtsläktet Browallia efter honom.
Browallius var även en banbrytare inom den kemiska forskningen i Finland. Åren 1742–1744 publicerade han tre disputationer i vilka han presenterade de olika grenarna inom kemin. Experimenten han gjorde om metallkaraktären i arsenik visade sig så betydelsefulla att de senare noterades i kemins historia. Detta arbete fortsattes sedan av Browallius dotterson Johan Gadolin, som anses vara den egentliga grundaren av den kemiska forskningen i Finland. Ett särskilt intresse visade Browallius för mineralogin: han hjälpte till med att systematisera mineralsamlingarna som införskaffats till akademin i Åbo och inledde arbetet med samlingsverket Systema mineralogicum. Det trycktes dock aldrig och manuskriptet har gått förlorat.
Samtidigt som Browallius skötte professuren i fysik verkade han som präst. Redan 1738 anhöll om att få Pikis som prebendesocken, med hänvisning till att han behövde ytterligare medel för att kunna sköta den svåra professuren. Kanslern gav sitt medgivande på villkor att Browallius lärde sig finska för att klara av sina uppgifter som själasörjare. Svensken visade sig i sina språkstudier vara så ihärdig och framstående att han efter några år befanns tillräckligt kompetent att granska språkdräkten i nya finska kyrkobibeln, som var under arbete. Browallius avancerade snabbt i sin teologiska karriär: hans avhandling De coercitione haereticorum (Om att hålla kättare i tukt) granskades i juli 1740, och några dagar senare, vid jubileumspromotionen då akademin fyllde 100 år, promoverades han till teologie doktor. Våren 1746 lämnade Browallius den filosofiska fakulteten för att bli professor i teologi, och samma år i november blev han domprost och kyrkoherde i Åbo svenska församling. I mars 1749 var han redan biskop.
Browallius var en upplysningsteolog som i sin verksamhet kombinerade teologi och naturvetenskap i den tyske filosofen Christian Wolffs anda. Enligt honom harmonierade kristendomens och naturvetenskapens sanningar sinsemellan. Biskopens predikningar var levande och religiöst uppbyggliga. I sitt biskopsämbete betonade Browallius speciellt folkundervisningens betydelse och önskade ge skol undervisningen en mer praktisk inriktning, en strävan som han presenterade i sin pedagogiska studie Oförgripeliga tankar om underwisningswärket vid gymnasier och scholarne i riket. Den gamla naturvetaren i honom vaknade till liv när han 1755 avfattade sin berömda skrift Betänkande om vattuminskningen, i vilken han vände sig mot den s.k. vattenminskningsteorin. De som understödde vattenminskningsläran, bl.a. Anders Celsius och Linné, förklarade landhöjningen med att vattenresurserna i världen minskade kontinuerligt genom syndaflodens efterverkningar.
Browallius var även en framstående och synlig politiker. Han deltog som prästståndets representant och som en av hattpartiets främsta och starkaste män i riksdagarna 1746–1747 och 1751–1752. Till den kultur-politik som hattarna stod för hörde att främja de vetenskaper som ansågs nyttiga och att gynna det svenska språket på bekostnad av latinet. Betecknande är att man 1747 i Åbo ersatte professuren i poetik med en stol i ekonomivetenskap, vilket även var ett tecken på latinets sjunkande status. Browallius kunde på ett betydande sätt påverka de riksomfattande avgörandena som aktiv ledamot av såväl sekreta utskottet som av flera kommissioner. Ryktbar blev han även som politisk teoretiker när han publicerade ett memorial kallat Om irriga begrepp rörande regeringsformen. Det är en studie som inskärper folksuveräniteten och riksdagsständernas maktställning. Den har betecknats som en av frihetstidens främsta studier i statsrätt. ”Den idéen, att ständer kunna fela, är emot rikets fundamentallag”, ett påstående av Browallius på riksdagen 1751, blev speciellt uppmärksammat.
Browallius skulle ha varit en beaktansvärd kandidat för ärkebiskopsstolen, men han avled oväntat 1755 i en ålder av 48 år.
Johan Browallius ställning och senare ryktbarhet grundar sig på bredden i hans åtaganden, med en universitetsbana som ägnades åt allt från fysik till teologi, med hans framträdande roll i politiken och hans sätt att sköta biskopsämbetet. Redan under Browallius livstid förstod man hans roll som en ny tids budbärare, och i minnestalet hållet av Pehr Adrian Gadd karakteriserade denne sin lärares gärning med följande diktrader:
Skolastiskt lärogräl han utom dörren föste
Och bättre vishetssaft i späda munnar öste.
Reijo Pitkäranta
Johan Browallius, född 30.8.1707 i Västerås, död 25.7.1755 i Åbo. Föräldrar lektorn, sedermera kyrkoherden i Bro Andreas Browallius och Katarina Sigtunia. Gift 1737 med Elisabet Ehrenholm.
PRODUKTION. Oskyldig mål-ro, eller, förnöjliga samtal om hwarjehanda lärda och nyttiga saker. Stockholm (1731); Den philosophiske Mercurius. Stockholm (1734); Den swenske patrioten. Stockholm (1735); De scientia naturali ejusque methodo. Uppsala (1737); Tankar öfwer historiae naturalis nytta wid ungdomens upfostring och underwisning (1737); Tankar öfwer naturkunnigheten, och huru then bör drifwas wid en academia (1737); Observatiunculas circa artem antiq. gentium celebrorium numismata adornandi, in specie numi Sabinae expositionem (1745); Coërcitione haereticorum (1740); Oförgripeliga tankar, om underwisningswärket, wid gymnasier och scholarne i riket (1751); Betänkande om vattuminskningen (1755); Se även: Matinolli, Turun tuomiokapitulin matrikkeli (1976); J. Vallin-koski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis protokoll XIII−XVI (1952−1972). J.T. Hanho, Suomen oppikoululaitoksen historia I (1947); I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); S. Heininen & M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria (1996, 5. uppl. 2005); O.E.A. Hjelt, Naturalhistoriens studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria 6 (1896); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); H. Knif, Spectator-genren på främmande botten. Historiska och litteraturhistoriska studier 62 (1987); P. Laasonen, Finlands kyrkohistoria 2. Skellefteå (2000); Suomen kulttuurihistoria I (1983); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet I−II. Åbo universitets lärdomshistoria 4, 9 (1893, 1901); J.J. Sankari, Johan Browalliuksen ja hänen aikansa Turun tuomiokapitulin asenne pietismiin (1991); R. Tigerstedt, Kemiens studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria 8 (1899); Åbo Akademi i rikets universitetsliv 1640−1808 (1990); K. Österbladh, Juhana Browallius (1929).
BILDKÄLLA. Browallius, Johan. Oljemålning: J.G. Geitell. Foto: P.O. Welin, 1976. Finlands nationalmuseum. Museiverket.