Albrekt av Mecklenburg valdes till kung i Sverige 1364. Hans regeringstid kännetecknas av strider, först mot Magnus Eriksson och Håkan Magnusson, sedan mot drottning Margareta. Under första delen av sin regering stödde han sig på sin far, den gamle hertigen av Mecklenburg, som också fick omfattande förläningar i Sverige. Efter 1371 blev Albrekt beroende av de svenska stormännen. År 1389 besegrades han av Margareta och återvände till Mecklenburg, där han dog 1412. Under hans tid vid makten kulminerade den tyska inflyttningen till Sverige.
Albrekt av Mecklenburg föddes omkring 1338. Redan hans farfar, den förste hertigen av Mecklenburg, hade haft nordiska ambitioner och gift bort sina söner med en dansk respektive en svensk prinsessa. Albrekts mor var Magnus Erikssons syster, prinsessan Eufemia av Sverige.
Under de första åren av 1360-talet hade Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag förenat sig i sin kamp mot de lokala stormännens opposition. På våren 1363 gifte sig Magnus son Håkan med Valdemars dotter Margareta och de dynastiska förutsättningarna för en union mellan de nordiska rikena skapades. Det Mecklenburgska huset blev då ett alternativ för de oppositionella stormännen och sommaren 1363 anlände en svensk stormannadelegation till Albrekt II:s hov i Mecklenburg. Hertigen insåg möjligheterna och tog emot kronan för sin yngre sons räkning.
Albrekt den yngre av Mecklenburg anlände till Sverige hösten 1363. Stockholms stad hyllade Albrekt den 30 november 1363 och i februari 1364 befästes hans ställning genom kungaval på Mora äng. Magnus och Håkan gav inte upp sin ställning utan strid. Albrekt lyckades ta Magnus Eriksson till fånga i slaget vid Gata 1365, men Håkan fortsatte kampen. Han understöddes av Danmarks kung Valdemar. Konflikten hade utrikespolitiska dimensioner. Albrekt fick stöd av många nordtyska furstar och städer. Han samarbetade nära med sin far, som under sin livstid dominerade sonens politik. Albrekt den äldre fick stora förläningar i Sverige, bland annat Kalmar, Nyköpings och Stegeholms slottslän med stora delar av södra och mellersta Sverige samt hela Norrland.
Albrekts maktövertagande kan ses som en kulmination av den tyska expansionen kring Östersjön. Många tyskar utnyttjade de möjligheter som fanns i Sverige och administrationen förtyskades. Antalet tyska köpmän i de viktigaste städerna ökade och under början av Albrekts regering deltog Stockholm i hansestädernas möten. Också många tyska legosoldater valde att stanna kvar i landet och många tyska adelsmän bosatte sig i riket. Speciellt Albrekts far använde sig huvudsakligen av tyskar som fogdar och andra tjänstemän i sina län.
Striden mellan Albrekt och de nordiska kungarna påverkades av förhållandet till hansestäderna. Hansan stödde genom sin handelspolitik Albrekt och speciellt städerna Rostock och Wismar i Mecklenburg bidrog med skepp och värvade soldater. År 1367 instiftade hansestäderna den s.k. Kölnfederationen som riktade sig huvudsakligen mot Danmark och Norge. Kung Håkan slöt då fred med hanseaterna och det gav honom mera resurser för kriget mot Albrekt.
Den svenska regeringens tyska inriktning och favoriseringar fick oppositionen mot Albrekt att växa. År 1371 utbröt ett omfattande uppror mot kungen och Håkan drog mot Stockholm. Albrekt kom då helt i händerna på de svenska stormännen, för vilka en svag kungamakt var en fördel. I den uppgörelse som följde, säkrades också i första hand rådsaristokratins ställning. Håkan och Magnus måste avsäga sig anspråken på den svenska kronan. Albrekt erkändes som svensk kung, men han måste avge en ny och för honom oförmånlig kungaförsäkran. Riksrådet innehade den verkliga regeringsmakten. Speciellt drotsen Bo Jonsson Grips ställning stärktes.
Under de följande åren gjorde Albrekt flera försök att stärka sin ställning men utan att lyckas. I stället måste han avge nya kungaförsäkringar 1375 och 1378. Både det världsliga och andliga frälsets ställning stärktes. Drotsen Bo Jonsson Grip blev den egentliga ledaren av riket. Hans ställning blev allt mäktigare och han innehade vid sin död 1386 alla finska slottslän, Nyköpings, Stegeborgs, Stegeholms och Kalmar län samt Oppensten och Öresten i Västergötland.
Albrekts far avled 1379 och Albrekt blev formellt också hertig i Mecklenburg. Följande år avled kung Håkan Magnusson av Norge. Albrekts farbror hade gamla dynastiska krav på Danmarks krona och Albrekt krävde därför att han skulle erkännas som norsk kung. Valdemar Atterdags dotter Margareta, Håkans änka, krävde i sin tur Sveriges krona.
Under de följande åren stred Margareta och Albrekt mot varandra. I början var Albrekt framgångsrik och när Bo Jonsson Grip dog 1386 såg han möjligheterna att stärka sin ställning som kung. Han bestred bestämmelserna i Bo Jonssons testamente och planerade förmodligen också en reduktion av frälsegods. Stormännen tog då kontakt med Margareta och erbjöd henne sitt stöd. På ett möte i mars 1388 på Dalsborgs slott i Dalsland erkändes hon som rikets fullmäktiga fru och rätta husbonde. Albrekt tillfångatogs i slaget vid Falköping i februari 1389. Han fördes tillsammans med sin son Erik till Lindholms slott i Skåne. Då var ännu Stockholm i Albrekts händer. Staden fick stöd och undsättning sjövägen av mecklenburgska flottor medan Margaretas trupper angrep staden från land.
Kriget mellan Albrekt och Margareta ledde till att handeln på Östersjön blev allvarligt störd av sjörövare, de s.k. vitaliebröderna. De mäktiga hansestäderna drev på fredsförhandlingar mellan kontrahenterna. Hansestäderna beslöt att gå i borgen för Albrekt. Denne skulle, för att återfå sin frihet inom tre år, betala en stor lösensumma till Margareta. För sin borgen krävde hanseaterna Stockholm som pant. Albrekt betalade inte och 1398 överlämnades Stockholm till Margareta.
Efter frigivningen återvände Albrekt till Mecklenburg. Under flera år försökte han återta den svenska kronan. Han lyckades 1396 komma i besittning av Gotland. I praktiken kunde han inte hålla ön någon längre tid och när Tyska orden genom en kupp 1398 övertog Gotland överlät han formellt ön som pant åt riddarorden. År 1405 överlät han alla sina rättigheter till Gotland åt Erik av Pommern och samtidigt uppgav han sina krav på den svenska kronan.
Albrekt av Mecklenburg har fått representera det tyska inflytandet i Sverige. Rådsoppositionen inkallade honom inte i avsikt att rikets slott och län skulle glida över i tyska händer. När förtyskningen satte in och rådsaristokratins intressen inte blev tillgodosedda, vände sig stormännen i stället till Margareta som blev en symbol för Sveriges frigörelse.
Lena Huldén
Albrecht, Albrekt av Mecklenburg konung av Sverige 1364–1389, född ca 1338, död 1412 i Mecklenburg. Föräldrar hertigen av Mecklenburg Albrecht I och Eufemia, dotter till hertig Erik Magnusson av Sverige. Gift 1365 med Rikardis, dotter till greve Otto av Schwerin och Matilda, 1396 med Agnes, dotter till hertigen av Braunschweig Magnus och Katarina.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1230−1436. Lund (1928); C. Blom, Liknelser om konung Albrekt. Skämt och löjet som politiskt vapen i en medeltida rimkrönika. Scandia 1992; S. Engström, Bo Jonsson I. Till 1375. Uppsala (1935); B. Fritz, Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250−1434 I−II. Stockholm (1972−1973); C.J. Gardberg, Åbo stads historia från mitten av 1100-talet till år 1366 (1973); C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar (1993); M. Linton, Drottning Margareta. Fullmäktig fru och rätt husbonde. Göteborg (1971); V.A. Nordman, Albrecht, Herzog von Mecklenburg, König von Schweden (1938); T. Nyberg, Har Finland varit förlänt till en holstensk greve? Historisk tidskrift för Finland 1975; K. Pirinen, Albrekt Mecklenburgilaisen ajoilta. Historiallinen aikakauskirja 1940.
BILDKÄLLA. Albrekt av Mecklenburg. H. Hildebrand, Sveriges historia intill tjugonde seklet 2. Medeltiden. Stockholm (1905).