Johan Cajanus d.y. är mest känd som författare till tröstedikten ”Etkös ole ihmis parca”, som ansetts vara en av de bästa finska dikterna från 1600-talet. Han utnämndes till extraordinare filosofieprofessor och erhöll av kungen och Per Brahe löfte om en professur i praktisk filosofi, men konsistoriet motarbetade honom. Cajanus insjuknade och dog i en ålder av endast 26 år.
Fadern, Johan Cajanus d.ä., var kyrkoherde i Paldamo församling samt länsprost. Även modern, Anna Mathesia, var av en släkt med kyrklig anknytning, morfadern Johan Mathesius var kyrkoherde i Pyhäjoki. Johan Cajanus d.y. inledde sin skolgång 1664, då han som nioåring inskrevs i Kajana pedagogium. Följande år fortsatte han sin skolgång i Uleåborg, för att flyttas över till Nykarleby 1667.
Den unge Johans skolprestationer var så lovande att han sändes till Uppsala för akademiska studier. Enligt uppgift i matrikeln skrev Johan Cajanus in sig vid Uppsala universitet 23 juni 1671. Efter åtta års studier disputerade han, enligt tidens sed, såväl för övnings skull (pro exercitio) som för lärdomsgrad (pro gradu). Dessa avhandlingar utgör det enhetliga verket De mundi anima, som diskuterar världssjälens existens och egenart. Efter att ha försvarat båda avhandlingarna i december 1679 fick han magisters grad samma månad.
I början av följande sommar begav sig Johan Cajanus till Åbo, och i augusti sökte han en professur vid filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo. Utsikterna för den nyligen graduerade Cajanus var goda, för såväl den gamle kanslern Per Brahe som Karl XI stödde hans föresatser. Enligt kungens rekommendationsbrev hade magister Cajanus framskridit så väl i sina studier att han nu var ytterst kompetent att undervisa ungdomen. När Cajanus därtill själv hellre slog sig ned i Åbo än i Uppsala, ville hans kungliga majestät ”ödmjukt rekommendera” honom till någon av de blivande lediga professorstjänsterna vid filosofiska fakulteten.
Cajanus ansökan behandlades av akademins konsistorium i slutet av augusti. Professorn i poetik, Petrus Laurbecchius, konstaterade då att han diskuterat med Cajanus och fått intrycket att denne var ”slav under kartesiska tankegångar”. Uppfattningen att Cajanus skulle ha avvisats från Åbo uttryckligen för sina cartesianska sympatier baserar sig på just detta yttrande av Laurbecchius. I själva verket berörde man inte längre under senare samtal Johan Cajanus eventuella cartesianska syn. Däremot framförde t.ex. professorn i teologi Enevaldus Svenonius en mer allmän misstanke gällande Cajanus lämplighet, då han till kollegerna utlät sig, att ingen av dem visste om han var bra eller dålig, och att han inte heller studerat tillräckligt.
Konsistoriet befann sig i en brydsam situation. Det ville till nästa lediga tjänst utnämna Andreas Wanochius, som i egenskap av sekreterare för akademin stod i tur att utnämnas, och som redan tidigare av Per Brahe blivit lovad en professur. Wanochius var akademins egen adept och stod dessutom i beråd att gifta sig med dottern till den inflytelserike Svenonius, professorn i teologi. Å andra sidan kunde konsistoriet inte heller förbigå kungens rekommendation. Detta resulterade i att konsistoriet i januari 1681 beslöt att utnämna Wanochius till professor i historia och politik. Cajanus erhöll titeln extraordinarie professor, i väntan på att professuren i fysik inom kort skulle bli ledig.
Cajanus hade emellertid redan insjuknat. Biskop Johannes Gezelius skriver i griftetalet över Cajanus att denne redan i oktober föregående år drabbats av hög feber och ”en onaturligt stor törst”. Trots detta hade han under början av sin sjukdom, i väntan på sin professorslön, hunnit vara informator hos Carl Horns familj. Den unge professorn hann dock aldrig ta emot sin nya tjänst, för han dog i juni 1681. Han begravdes i Maria kyrka.
Även om Cajanus cartesianska inriktning synbarligen inte var den främsta orsaken till att man förhöll sig avogt gentemot honom kände han sannolikt en viss sympati för denna ”nya filosofi”. Speciellt andra delen av Cajanus verk Maailman sielusta (Om världens själ) visar att han anammat vissa cartesianska idéer. Det vore dock en förenkling att kategorisera Cajanus uteslutande som cartesian; hans produktion visar att han var vida förtrogen med filosofi från såväl antiken som nya tiden. Cajanus huvudtanke var cartesianskt influerad; han ansåg nämligen att världen kan vara i rörelse enbart om den oavbrutet styrs av Gud. Cajanus påstående att Gud av denna orsak kunde kallas ett slags ”biträdande världssjäl” påminner närmast om en kristet präglad platonism uttryckt med aristoteliska begrepp.
Teologerna vid Uppsala universitet reagerade skäligen negativt på Cajanus avhandling. Detta torde ha berott förutom på de cartesianska influenserna även på att Cajanus med sin avhandling deltog i den teologiska diskussionen. Under denna tid var det inte lämpligt att filosofer framförde sina synpunkter i teologiska spörsmål. Enligt en renlärigt luthersk teologisyn gränsade Cajanus uppfattningar om en världssjäl dessutom till heresi. Åboprofessorerna, som starkt betonade renlärigheten, skulle säkerligen ha haft flera goda skäl att motarbeta Cajanus. Eftersom detta inte skedde ter det sig sannolikt att man i Åbo inte mera ingående kände Cajanus tankar.
Johan Cajanus är mer känd som poet än som lärd. Han var mångsidigt begåvad, han skrev bl.a. ett gratulationspoem på grekiska i den österbottniske Johannes Müricks avhandling och ett begravningsode på latin till minne över samme man. Den av Cajanus på finska skrivna psalmen Yxi hengellinen weisu, iosa tämän mailman catovainen meno edespannan mer bekant som Etkös ole ihmis parca har ansetts vara en av de bästa finskspråkiga dikterna från 1600-talet.
Etkös ole Ihmis parca
Aiwan arca,
Coscas itket ylen öitä,
Coscas suret suuttumata,
Puuttumata,
Coucon mustan Murha-töitä.
Dikten trycktes första gången postumt 1683 och Johan Cajanus blev efter sin död mer känd än han någonsin var under sin livstid. Dikten inkluderades även i den finska psalmboken från 1701, och finns fortfarande – om än förkortad, bearbetad och med en extra strof – med i psalmboken av i dag.
Dikten vann ytterligare berömmelse då Frans Mikael Franzén i början av 1800-talet tolkade den till svenska (”Förgängligheten”). Även om den hade en förebild – en begravningspsalm av Lasse Lucidor – behandlar Cajanus temat självständigt. Det alternerande versmåttet är svårt med sin såväl Kalevalapräglade som antika påverkan, men det lämnar ändå plats för en stor uttryckskraft. Dikten framstår som ett tröstekväde inför författarens egen snara död, men speglar samtidigt medvetandet om hela skapelsens förgänglighet.
Maija Kallinen
Johan Cajanus, född 27.12.1655 i Paldamo, död 27.6. 1681 i Åbo. Föräldrar kyrkoherden i Paldamo Johan Cajanus och Anna Mathesius.
PRODUKTION. Gratulationsdikt på grekiska utan titel i Johannes Müricks dissertation. Uppsala (1675); begravningsdikt Cineri sancto ... Dn. Johannis Myricz ... Uppsala (1680); gratulationsdikter, t.ex. Ode gratulatoria till Johannes Gezelius d.y. (1680); Exercitationes De Mundi Anima pars prima. Stockholm (1679); Yxi hengellinen weisu, iosa tämän mailman catovainen meno edespannan, nijn myös cuinga ihminen cuolemata wastans itziänz lohdutta taita (1683); Etkös ole ihmisparka / psalm 612 (10. strofen av Alfred Brynolf Roos 1867).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Consistorii Academici Aboensis protokoll V. 1679−1685 (1914); Kongliga och cancellers bref 1640−1713 (1940); Per Brahes Brevväxling rörande Åbo Akademi I (1922). J. Gezelius, The rätteligen wijsas förmohner, i thetta och thet tilkommande lijfwet (1692) (begravningstal); M. Kallinen, Change and Stability. Natural philosophy at the Academy of Turku 1640−1713 (1995); K. Laitinen, Suomen kirjallisuuden historia (1991); R. Lindborg, Descartes i Uppsala. Stockholm (1965); Th. Rein, Filosofins studium vid Åbo Universitet (1908); S.J. Salminen, Enevaldus Svenonius 2 (1985).