Bondsonen Heikki Kukkonen försvenskade sitt namn till Henrik Renqvist och beträdde den lärda banan. Han hörde till den växande skara präster som under 1800-talet utgick från allmogen. Renqvist skapade en religiös folkrörelse, renqvistianismen. Han innehar också en betydande position i den finländska bokhistorien och satte spår i det inledande skedet av missionsarbetet. Henrik Renqvist är en av de mest betydande finländska prästerna under 1800-talet.
Henrik Renqvist var det förstfödda barnet till hemmansägarparet Heikki Kukkonen och Anna Lehikoinen från Sonkaja by i Ilomants socken. Han döptes efter sin far och skulle följa i dennes fotspår och överta bruket av hemmanet. När dock gossen tidigt ådagalade stor håg för läsning, togs han till prästgården, där han fick åtnjuta undervisning i prosten Johan Molanders familj tillsammans med dennes söner. Renqvist lärde sig sålunda svenska, som vid denna tid var bildningens språk, vid sidan av latinet. Johan Molander blev senare biskop i Borgå och Renqvists kyrkliga förman.
Renqvist hade hunnit bli 17 år gammal när han skrevs in i trivialskolan i Kuopio. När kriget 1808 avbröt skolgången, skaffade han medel till fortsatta studier genom att framgångsrikt bedriva gårdfarihandel. På sina resor kom han också över religiös litteratur, som spreds vartefter som läskunnigheten bredde ut sig. Vid denna tid var det speciellt engelsmannen Arthur Dents En sann omwändelses öfning eller wäg som kom att bli betydande för Renqvists andliga utveckling. Boken hade redan under mitten av det förra århundradet gett upphov till en folkväckelse i västra Finland. I likhet med många andra anglosaxiska andaktsböcker förmedlade Dents bok en västerländsk mystik influerad av jesuitfromhet och individuell kristendom, som ledde till själsrannsakan och till andliga övningar.
När Renqvist återvände till Kuopio efter kriget blev han bekant med pietismen, som vid den här tiden slagit rot i Savolax. Han räknade den pietistiska rörelsens ledare Juhana Lustig och Paavo Ruotsalainen till sina vänner. Mest betydande för Renqvists utveckling blev hans vänskapsband med Pietari Väänänen, också han pietismen närstående. Dessa var evangeliskt väckta som ivrade för läsning av andaktsböcker och ville sprida dem bland folket. Renqvist fick utstå smälek av skolkamrater och lärare, tvivlade på sin lämplighet för prästkallet och stod i beråd att överge planerna på att studera till präst och reste hem. En resa till Åbo kom dock att bli avgörande för honom.
I Åbo fick Renqvist husrum hos bokbindaråldermannen Johan Agrelius. Denne tillhörde herrnhutarna, vilka i de religiösa rörelserna företrädde en evangelisk riktning. Agrelius uppmanade Renqvist att återuppta sina studier, ett råd som denne också följde. Samtidigt avsade han sig också sitt bondska namn, Kukkonen. Tillnamnet Renqvist har uppfattats som uttryck för en vilja att vara ”en ren kvist” i vinträdet Kristus. Den ”allvarsamma kristendom” Dent hänvisade till i sin bok blev honom ändå övermäktig, han förlorade sin själsfrid och försökte begå självmord. Hemma i Ilomants återvann han hälsan, slutförde sina studier och vigdes till präst i Borgå 1817.
Tack vare sin håg för böcker och sitt sinne för affärer lyckades Renqvist bli en av de mest betydande skriftspridarna i 1800-talets Finland. Hösten 1811 besökte en representant för Brittiska och utländska bibelsällskapet, John Paterson, Åbo för att plädera för spridandet av Bibeln och religiösa traktater. Ett resultat av resan var att Finska bibelsällskapet grundades 1812. Renqvist fick träffa Paterson, och när han efter sin sjukdom återvände till Åbo beslöt han sig för att resa till Stockholm för att där bekanta sig med Evangeliska sällskapets bokförmedling. Efter sin prästvigning inbjöds han till ledamot av sällskapet.
Renqvist började snart själv översätta traktater. Hans första, en översättning till finska från svenska av den ursprungligen tyska Nådens werkan hos barn, gavs ut 1815. Året därpå gav han ut bl.a. andaktsböcker av den tyske pietistiskt influerade teologen Johann Phillipp Fresenius. Renqvists största enskilda prestation var Totisesta kristillisyydestä, en översättning av Johann Arndts andaktsböcker Vier Bücher vom wahren Christentum. Den var färdig och delvis tryckt hösten 1827, när alla utom ett band av den första boken förintades i Åbo brand. Renqvist skred dock en andra gång till verket och böckerna gavs ut under 1830- och 1840-talen. Den mest kända av Renqvists egenhändigt författade traktater är Wiinan kauhistus (Spritens styggelse), som också den till viss del byggde på andra verk.
År 1817 förordnades den nyligen prästvigde Renqvist till pastorsadjunkt i Libelits i Norra Karelen. Hans värsta farhågor om stiftet besannades: där fanns ett stort antal alkoholiserade och analfabeter, vidskepelsen var utbredd och församlingen även i övrigt försummad. Renqvist tog ihärdigt i bruk den lutherska ortodoxins beprövade metoder med läsförhör, sträng kyrkotukt, skriftskola, böcker och predikan, vilka han tillämpade självständigt och med fastare hand än prästerskapet allmänt vid den tiden. Han införskaffade en fotstock till kyrkan, utestängde folk från nattvarden eller till och med från koret. Detta väckte anstöt och ledde till åtal. Uppfostrans egentliga huvudmål var en religiös väckelse, och den behövde man inte vänta länge på i Libelits. Renqvists originella, utan manuskript hållna predikningar bidrog; i många byar föddes väckelsegrupper och senare fick rörelsen stöd också från grannförsamlingen. År 1822 byggde de väckta en församlingsstuga invid Libelits kyrka.
I detta skede började Renqvists verksamhet te sig farlig i både den världsliga och den kyrkliga överhetens ögon. Under en tid präglad av renlärighet passade det sig inte att grunda en de heligas församling vid sidan av församlingen eller inom denna; det som splittrade den kyrkliga enheten och friden var farligt också för staten. Renqvist förvärrade konflikten ytterligare genom sitt skarpa uppträdande. När hans förman, prosten N. J. Perander inte godkände hans metoder, öste han ovett över denne. Bestört bragte Perander sin adjunkts uppförande till domkapitlets kännedom. Biskop Molander anlände under vintern 1823 till Libelits för att hålla visitation, och efter det behandlades Renqvists verksamhet vid tinget och ända upp i hovrätten. Renqvist förflyttades till Borgå som extra predikant under domkapitlets omedelbara tillsyn. När han hade visat en ivrig ”syndernas omvändelse”, förordnades han till fängelsepredikant på Svartholm, med uttryckligt förbud att avlägsna sig från fästningens område.
Kejsaren benådade Renqvist 1832, varefter han igen hade möjlighet att få tjänst som församlingspräst. Tillfälle erbjöds 1836, då han fick förordnande som kaplan i Sordavala. I denna tjänst förblev han livet ut. Som ett slags upprättelse måste man också se att han 1842 erhöll hederstiteln vicepastor. Renqvist fortsatte sitt arbete som präst i Sordavala på delvis samma sätt som i Libelits. Men nu lade han band på sitt nit. Katekesförhör och väckelsepredikningar hörde ihop; enligt Renqvist ledde predikan ingen vart om den inte lade grunden till förhören. Från och med början av 1840-talet hade en väckelse kommit till stånd också i Sordavala.
Renqvist har sagts vara den mest utpräglade mystikern bland de finländska pietisterna. Han skärpte den flitiga och innerliga bönens betydelse; att be mycket och i knäböjande ställning, precis som Fresenius hade rått till, och därtill högljutt, blev kännetecknen på hans rörelse. Renqvistianismen antog snart sina egna särdrag i förhållande till andra religiösa folkrörelser. Med Paavo Ruotsalainen uppstod oenighet redan tidigt. I Finlands religiösa folkrörelsers historia är 1840-talet splittringens årtionde. Vid denna tid uppstod också den slutliga klyftan mellan Renqvists rörelse och Ruotsalainens anhängare, då Renqvist 1844 gav ut sitt verk Wäärän opin kauhistus ja oikian opin puolustus (Den falska lärans styggelse och försvaret av den rätta läran).
Renqvist tålde inte extatiska inslag i sina egna sällskap, och han klandrade Ruotsalainen som tillät dem; de som talade i tungor körde Renqvist rätt och slätt ut från församlingsstugan. Att extasen upphörde i Satakunda berodde utan tvivel till stor del på Renqvists inflytande. I bedjarrörelsen i västra Finland levde renqvistianismen på så sätt vidare med bestående kontinuitet, medan den östliga rörelsen småningom falnade.
Renqvist var inte den första som förde missionens talan i Finland, men han spelade stor roll för den. Under 1830-talet, då den pietistiska rörelsen intresserade sig för missionen, var Renqvists intresse ännu svagt. Hans tur kom under det följande årtiondet, när pietisternas iver mattades av. Renqvist publicerade missionslitteratur, bl.a. översättningar till finska av B. S. Stegers Missions-historien och J. H. Merle d’Aubignés Christendomens förkunnande för de hedniska folkslagen. Han byggde upp ett omfattande lekmannabaserat missionsnätverk. År 1853 deltog mellan 775 och 850 personer, till största delen män, i hans insamlingar. Intäkterna redovisade Renqvist för Svenska missionssällskapet. Dessa verksamheter fick till en början fortsätta oförhindrat, men när den finskspråkiga pressen började skriva om dem, bromsade statsmakten genom förbud spridandet av missionskunskap. Renqvist fortsatte trots det sina insamlingar i hemlighet.
Bedjarrörelsen och Renqvists missionsintresse har ansetts vara så betydande i övergången från 1840- till 1850-talet, att man kan tala om den Renqvistska tiden i Finlands missionshistoria. När Alexander II besteg tronen förbättrades förutsättningarna för missionen, och landets ledande skikt deltog när Finska missionssällskapet grundades 1859. Den trägne arbetsmyran, kaplanen i Sordavala, följde företaget från sidan.
Pentti Laasonen
Heikki Kukkonen, senare Henrik Renqvist, född 1.8.1789 i Ilomants, död 5.11.1866 i Sordavala. Föräldrar bonden Heikki Kukkonen och bondedottern Anna Lehikoinen. Gift 1818 med Eva Maria Öhman.
PRODUKTION. Yxi sangen merkillinen historia (1815); Lyhykäinen itse-koettelemus ja parannuxen neuvo (1830); Ilo ja kiitosveisu Jeesuksen voitosta (1832); Lyhykäinen tutkinto rukouksen tarpeellisuudesta (1835); Wiinan kauhistus (1835); Wäärän opin kauhistus ja oikian opin puolustus (1844); Wastaus-kirja (1848); Tutkistelemus, jossa osotetaan Pyhä Raamattu olevan Jumalan sana ja ei ihmisten sana (1851); Ilmoitus, minkälainen Pyhän Raamatun ytin kirja on (1852); Pyhän Raamatun ytin (1853); Kuolleen uskon opin ilmoittaja (1856); Anttikristuksesta (1861); Iankaikkista kesää kohti (1956); Henrik Renqvistin hengellisiä sävelmiä (1985); Se även: H. A. Reenpää, Henrik Renqvistin kirjalliset julkaisut ja Henrik Renqvistiä koskeva kirjallisuus sekä kirjoitukset (1961) samt Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider VII (1863); O. Durchman, Alvar Renqvistin sukuperä. Juhlajulkaisu toimitusjohtaja Alvar Renqvistin täyttäessä kuusikymmentä vuotta 15.2.1928 (1928); H. Heino, Hyppyherätys – Länsi-Suomen rukoilevaisuuden synnyttäjä. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Handlingar 99 (1976); P. Laasonen, Vanhan kirkollisuuden hajoaminen Pohjois-Karjalassa. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Handlingar 83 (1971); T. Laine, Henrik Renqvist julkaisijana ja kirjakauppiaana 1815–1866 (2005); E. K. Osmonsalo, Hallituksen politiikka herännäisliikkeitä kohtaan Aleksanteri I:n ja Nikolai I:n aikana. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Handlingar XII:4 (1939); J. Pakkanen, Sortavalan renqvistiläisyys (1960); K. Pirinen, Henrik Renqvist – pappi ja herätysjohtaja. Oikeushistoriallinen näkökulma (2003); V. Remes, Sata vuotta suomalaista lähetystyötä I:1. Lähetysharrastus Suomessa 1835–1858 (1976); I. Salonen, Henrik Renqvist I–II (1930–1931); S. E. Stenij, Henrik Renqvist. Societas Scientiarum Fennica Årsbok (1956).
BILDKÄLLA. Renqvist, Henrik. Museiverket.