RUOTSALAINEN, Paavo 

(1777–1852) 

Väckelseledare, bonde 

Paavo Ruotsalainen, som kom från en bondefamilj, blev under början av 1800-talet en betydande väckelseledare och opinionsbildare. Hans ställning baserade sig framför allt på hans förmåga att verka som religiös lärofader och själavårdare, men även på det stora antal anhängare han fick och på de många resor han gjorde bland allmänheten.

”Ruotsalainen är i sanning en egen företeelse i detta land. Det är väl icke aldeles ovanligt, att en bonde uppträder såsom de öfrigas ledare och lärare i andliga ting. Men en Ruotsalainens vederlike torde ännu icke hafva funnits.” J. V. Snellman, utgivare av tidningen Saima i Kuopio, hade inte undgått att lägga märke till vilken ställning bonden från Nilsiä hade uppnått. Paavo Ruotsalainens ställning som ”främst bland jämlika” baserade sig framför allt på hans förmåga att verka som själavårdare och religiös lärofader. Till hans anhängare anslöt sig förutom bönder även ståndspersoner och präster, vilket ytterligare ökade hans inflytande som väckelseledare. Ruotsalainens många resor runtom i Finland gjorde honom än mer känd. Väckelserörelsen stötte på mycket motstånd, eftersom den på många sätt bröt mot de spelregler som gällde inom ståndssamhället. 

Paavo Ruotsalainens barndomshem var beläget i Onkivesi by i kapellförsamlingen Maaninka. Paavos far, Vilppu Ruotsalainen, var en tämligen välbeställd bonde. Modern, Anna Helena Swan, som kom från en gammal prästsläkt, hade i likhet med flera andra högreståndsdöttrar sjunkit i rang. På grund av ett arvskifte av släktgården, som förmodligen företogs 1786, flyttade Vilppu Ruotsalainen med sin familj till Sutela by i modersocknen Idensalmi. Fadern överlät till Paavo ett hemman i utmarkerna av sin egen gård, sedan sonen ingått äktenskap med bonddottern Riitta Ollikainen. Han ville emellertid inte att Paavo skulle överta gården, som efter faderns död övertogs av Paavos yngre bror. 

Levnadsförhållandena var svåra för en småbrukare i norra Savolax i början av 1800-talet. Tillsammans med några vänner från grannskapet beslutade Paavo Ruotsalainen sig för att sälja sin egendom och bege sig till Polen i hopp om en bättre utkomst. Idén hade väckts av ett rykte om att man i Polen delade ut mark gratis. Resan avbröts emellertid redan i Viborg på grund av att pass för fortsatt resa inte kunde ordnas. Efter sitt misslyckade försök bosatte sig Ruotsalainen 1817 för gott i Nilsiä, först invid Tahkomäki vid stranden av Syvärinjärvi, och därefter i Aholansaari. Till en början hade familjen det knapert, ett läge som förvärrades av Ruotsalainens upprepade resor till väckelsemöten med följden att jordbruket hemma blev lidande. 

Paavo Ruotsalainen var ett begåvat barn, som tidigt lärde sig läsa. Av sin farbror fick han en bibel, 1776 års upplaga, som gåva. Det var inte vanligt att en bondpojke ägde en så dyrbar bok. Den läraktige gossen fick i husförhören utmärkta betyg i både läsning och katekesen. Trots sin begåvning var Ruotsalainen tvungen att ty sig till självstudier med Bibeln som lärobok. Drömmen om att få gå i skola grusades redan på ett tidigt stadium. Den självlärde Ruotsalainen skildrade senare sitt livs skola som ”Petäjävapriikin akatemia” (Tallbarksfabrikens akademi). 

Ruotsalainens barndom och ungdom inföll under folkväckelsens tidevarv i slutet av 1700-talet. Den pietistiska och herrnhutiska folkväckelserörelsen fick sina egna uttrycksformer i norra Savolax i slutet av 1790-talet. Där leddes den från första början av lekmän såsom snickaren Juhana Lustig. I senare väckelsehistoria har Lustig hamnat i en måhända oförtjänt dålig dager som ”skenhelig” och ”profan”, medan Ruotsalainens betydelse har framhävts på hans bekostnad. 

Det var vanligt att de som kunde bistå andra i själanöd blev ledargestalter inom folkväckelsen. En av dessa var smeden Jaakko (Jakob) Högman, som även den unge Ruotsalainen hade hört talas om. Ruotsalainen, som led av syndaånger, företog en resa till Högman, troligtvis 1799, vilken innebar en vändpunkt för honom. Högmans andliga råd och Thomas Wilcox andaktsbok A Choice Drop of Honey from the Rock Christ (En kostlig droppe honung ur klippan Kristus), vars finska version Ruotsalainen fick till skänks av Högman, skulle komma att i hög grad prägla Ruotsalainens uppfattningar och läror. 

Ruotsalainen, som hade uppnått inre frid, fick från och med 1810-talet allt fler åhörare och anhängare. De väckta som tidigare hade samlats under Juhana Lustigs ledning gav med tiden sitt stöd åt Ruotsalainen. Bland annat bonden Lauri Juhana Niskanen blev Ruotsalainens trogne anhängare och vän. På grund av Ruotsalainens allt starkare ställning som ledare fick väckelsen i norra Savolax sin egen religiösa prägel. Tanken om ”den bidande tron” var central. Trots syndaelände och oduglighet inför Gud skall den syndiga människan känna en tillitsfull åstundan till vissheten om att Gud i Kristus rättfärdiggör den ogudaktige. Det var inte fråga om att även den ogudaktige kunde få nåd utan om att människan rättfärdiggjordes såsom ogudaktig och sådan hon var. Ruotsalainen skrev till en vän i trosnöd: ”Om du inte kan bedja, känn saknad, om du inte kan känna saknad, lid inför Herren.” Egenmäktig tro och skenhelighet skulle undvikas med alla medel. 

Väckelserörelsens tillväxt som folkrörelse över lokalgränserna tilltog i styrka från början av 1820-talet. Väckelsefolket i trakterna kring norra Savolax, Pielinen i Karelen och Kajana hade varit Ruotsalainens tidigaste anhängare. Väckelsen i Savolax stötte snart på andra väckelsefronter, varvid den första gränsdragningen kom att äga rum nära Libelits, med den rörelse som leddes av pastorsadjunkten Henrik Renqvist. Med största sannolikhet utgjorde tvisten om ledarskap bakgrunden till brytningen mellan renqvistianismen och den rörelse som leddes av Ruotsalainen. Ruotsalainen godkände inte bruket att be i knäböjande ställning och den uppfattning om helgelsen som renqvistianerna förespråkade. Renqvist å sin sida såg inte med blida ögon på Ruotsalainens liberala inställning till bruket av alkohol. 

Lekmännen Margareetta (Margareta) Högman och Salomon Häkkänen verkade som väckelseledare i södra Savolax. Den förstnämnda var dotter till Ruotsalainens lärofader Jaakko Högman. Trots detta uppnåddes inte heller något samförstånd med väckelsefolket i södra Savolax. Då konflikterna mellan de södra och sydöstra delarna tillspetsades måste utvidgningen av Ruotsalainens väckelserörelse sökas på annat håll. Savolaxväckelsen fann i mitten av 1830-talet en fruktbar kontakt med väckelsefolket i Kalajokidalen. Anmärkningsvärt var att Ruotsalainens samarbetspartner fanns bland prästerskapet. Jonas Lagus, kaplan i Ylivieska, N. G. Malmberg, kaplansadjunkt i Nivala, och Ruotsalainen utgjorde sedan en ledarskapstrio, inom vilken Ruotsalainen snabbt blev den främsta auktoriteten. 

En rättegång mot väckelsefolket i slutet av 1830-talet ökade samförståndet mellan Ruotsalainen och väckelseprästerna i Österbotten. Tinget i Kalajoki, där Ruotsalainen dömdes till böter, förenade den gemensamma fronten av väckelseledare från Österbotten och Savolax. Det förbättrade samförståndet mellan de väckta i Savolax och Österbotten visade sig också i att väckelsefolkets yttre kännetecken i Savolax – skörtdräkten – kom att sprida sig bland en del av väckelsefolket i Österbotten. Ett samförstånd behövdes också på grund av att motståndare till väckelserörelsen fanns på många håll. Både de kyrkliga och de världsliga myndigheterna uppmärksammade rörelsen som överskred gängse gränser. 

För samhällets och kyrkans del var andaktsövningarna i sig inget problem, problemet var att de ägde rum utan officiell kontroll. En rättslig motivering till att förbjuda andaktsmötena fann man i gällande konventikelplakat från 1726. Väckta bönder i norra Savolax och Pielinen i Karelen var de första som dömdes för olovliga andaktsmöten. Ruotsalainen stod inte själv åtalad, men efter att ha dömts till böter verkade han aktivt för att upphäva de domar som hans trosfränder fått. På grund av den allt mer tillspetsade atmosfären började Ruotsalainen hålla färre andaktsmöten. Trots detta åtalades många väckta för brott mot konventikelplakatet i slutet av 1830-talet och i början av 1840-talet, i bl.a. Kalajoki, Nykarleby och Vörå. 

Till Ruotsalainens anhängare hörde förutom präster även en mindre skara från bildade kretsar. Detta medförde oro hos ståndspersoner. Angrepp mot de väckta uppstod även inom det kulturella livet. Den första som fattade pennan var distriktsläkaren Elias Lönnrot, som hade upplevt Ruotsalainens inflytande i trakterna kring Kajana. Helsingfors Morgonblad publicerade 1835 ett flertal skrivelser som behandlade Lönnrots syn på väckelserörelsen. I dessa skrivelser förmedlas läkarens yrkesmässiga synvinkel: ”Också igenkänner man lätt, redan på sjelfva utseendet, en, som någon tid varit pietist. Ögonen hafva en fremmande, ifrån deras friska utseende afvikande, glans, näsan blir likasom mera spitsig, och kinderna förfallna.” Lönnrot jämförde Ruotsalainen med påven, till vilken de väckta vallfärdar. Han upplevde de väcktas negativa inställning till folkets urgamla traditioner och seder som det mest förargliga. De resor Lönnrot företog för att samla in dikter gav inga resultat bland de väckta; dessa ansåg att gamla besvärjelser och berättelser var hednisk vidskepelse, som man med hjälp av väckelsen höll på att bli av med. 

J. L. Runebergs värdering avvek inte nämnvärt från Lönnrots och kommer bäst till uttryck i ”Den gamle trädgårdsmästarens bref” som han publicerade. Runeberg ansåg i dem att väckelsen var en kulturfientlig rörelse, vars största brist var dess världsfrånvändhet. Otvivelaktigt rimmade denna åsikt med det bildade skiktets uppfattning överlag. Väckelseskalden Lars Stenbäcks genmäle till angreppen i ”Den gamle trädgårdsmästarens bref” följde omedelbart. Runebergs och Stenbäcks kulturhistoriskt betydande polemik belyser motsättningarna mellan väckelserörelsen och nationalitetsidén. Den religiösa väckelsen framstod som ett hinder för den nationella väckelsen. 

Av företrädarna för nationalitetsidén visade endast J. V. Snellman någon form av förståelse för de väckta, trots att även han ansåg att det inte var lämpligt att det bland de väckta fanns personer som tillhörde de bildade klasserna. Snellman tycks dock ha fängslats av Ruotsalainen som person. 

Ruotsalainens aktivitet som väckelseledare kom framför allt till uttryck i de otaliga färder han företog. Dessa sträckte sig slutligen även till södra Finland och Helsingfors. Hans ställning var starkast i slutet av 1830-talet och i början av 1840-talet. Under denna tid lär han skämtsamt ha kallats för ”biskop i två stift”. En i viss mån betydande förändring inträffade redan innan mitten av 1840-talet. Ruotsalainens vän och anhängare F. G. Hedberg utträdde ur hans rörelse. Tvisten med Hedberg vittnade om att rivaliteten om ledarskapet för de väckta var stor. Ruotsalainen godtog till en början lärotolkningen i Hedbergs bok Trons Lära till Saligheten, men när konflikten tillspetsades skrev han till honom att hans ”nidskrifter” gjorde honom till en filosofisk Judas. Från Ruotsalainens synpunkt var Hedbergs utträde av mycket stor betydelse. Speciellt i de södra och sydvästra delarna av Finland var Hedberg en inflytelserik vägvisare för många väckelsepräster, som sedermera följde hans väg i den evangeliska rörelsen. 

Hedbergs utträde orsakade en viss splittring men hade även en motsatt inverkan. Det fick väckelsefolket att i ännu högre grad intensifiera samarbetet, vilket ledde till att de väcktas ställning var mycket stark ända till slutet av 1840-talet. Splittringen begränsade sig inte enbart till att den evangeliska rörelsen bröt sig ut. Trots att Ruotsalainens andliga auktoritet fortfarande var stark, kunde en viss avmattning skönjas i slutet av årtiondet. Ruotsalainen hade inte längre krafter att resa som tidigare och kontakten med andra väckelseledare skedde brevledes eller med hjälp av muntliga meddelanden. Splittringen i södra och norra Österbotten i början av 1850-talet inverkade inte heller på hans ställning som väckelseledare, trots att en del av prästerskapet innan hans död offentligt hann utträda ur rörelsen. Rörelsen hade dock upphört att växa vid början av 1850-talet. 

Ruotsalainens läror vann gehör genom hans enkla och tydliga sätt att tala, som innefattade humoristiska och psykologiskt insiktsfulla uttryck. De många misslyckandena och familjetragedierna, såsom mordet på sonen Juhana 1830, kom onekligen att fördjupa hans starka personliga engagemang. Å andra sidan var Ruotsalainen även känd för sitt rätt så barska och uppseendeväckande uppträdande. Han var hemfallen åt rusdrycker, vilket i och för sig inte var ovanligt bland vanliga bönder, men så var ju inte Ruotsalainen någon vanlig bonde. Hans ställning som auktoritet för en tynande rörelse låg i vågskålen ännu i slutet av 1840-talet till följd av ett åtal om ”dryckenskap och svordomar” på allmän plats. Ruotsalainen hann inte ställas inför rätta, och åtalet uppsköts på grund av hans sjukdom. Han avled i januari 1852. 

Trots att Ruotsalainen var en ovanligt inflytelserik bonde redan i samtidens ögon, bör han också bedömas utgående från sitt senare inflytande. Beaktansvärd är exempelvis den förändring som skedde i förhållandet mellan väckelsen och nationalitetsfrågan. Väckelsen hade tidigare stämplats som kulturfientlig och konservativ men omvärderades några årtionden efter Ruotsalainens död. I skuggan av tilltagande förryskning från 1890-talet började man i allt högre grad betona finskhetens historia. En ny förståelse för Ruotsalainen och väckelserörelsen från nationell synpunkt uppstod såväl i skönlitteraturen som i historieforskningen. Ruotsalainen och hans väckelserörelse kom att stå för en sann finsk religiositet. Man började rentav anse att den religiösa väckelsen hade skapat förutsättningar för det nationella uppvaknandet. 

Från och med början av 1900-talet anses Paavo Ruotsalainen allmänt tillhöra de nationella stormännen. Joonas Kokkonens Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna), med den dramatiska handlingen förankrad i Paavo Ruotsalainens levnadsöde, har blivit en internationellt uppmärksammade opera efter uruppförandet 1975. 

Ilkka Huhta 

Paavo Ruotsalainen, född 9.7.1777 i Idensalmi, död 27.1.1852 i Nilsiä. Föräldrar bonden Vilppu Ruotsalainen och Anna Helena Swan. Gift med (1) Riitta Ollikainen 1800, (2) Anna Loviisa Savolainen 1833. 

PRODUKTION. Paavo Ruotsalaisen kirjeet (1985; 2. uppl. 1986). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland VI−VII (1862−1863); B. Jonzon, Studier i Paavo Ruotsalainens fromhet med särskild hänsyn till frälsningsvissheten. Stockholm (1935); H. Nyman, Bidande tro hos Paavo Ruotsalainen. Lund (1949); A. Oravala, Paavo Ruotsalainen (1913); Paavo Ruotsalainen 1777−1852. Juhlakirja (1977); T. Ruokanen, Paavo Ruotsalainen. Talonpoikain herättäjä (1989); A. Saarisalo, Erämaan vaeltaja, Paavo Ruotsalainen (1969); J. Seppo, Seurakuntaelämä ja uskonnolliset liikkeet Etelä-Pohjanmaalla (1987); H. Ylikangas, Körttiläiset tuomiolla (1979). 

BILDKÄLLA. Ruotsalainen, Paavo. Teckning: K. Tornberg. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4812-1416928957418

Upp