Wilhelmina Carstens brevroman Murgrönan utkom 1840, samma år som J.V. Snellman i Stockholm hade utgivit sin polemiska s.k. fortsättning på C. J. L. Almqvists Det går an. Trots att Snellmans i skönlitterär form skrivna kritik publicerades först, är det den anonymt utgivna Murgrönan som har blivit känd som Finlands första roman, och det är i egenskap av författarinna till den som Wilhelmina Carstens har en plats i kulturhistorien.
Fredrika Wilhelmina Carstens var yngsta dotter till referendariesekreteraren, sedermera landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Hon skall ha gått i en flickpension i Helsingfors, och möjligen vistats någon tid i Stockholm. Äktenskapet med underlöjtnanten Carl Adolf Otto Carstens ingicks 1829, och mellan 1830 och 1842 födde hon sju barn, av vilka två överlevde henne. Paret hade bosatt sig på Dampbacka rusthåll i Borgå, sedermera Askola, som var löjtnantens släktgård och som han i början av 1830-talet hade köpt av sin far. Denne bodde tillsammans med två döttrar kvar i mangårdsbyggnaden, medan sonen och sonhustrun uppförde ett nytt och stort hus, och troligen förbyggde sig. Paret flyttade 1837 till bruksegendomen Forsby i Pernå, som då ägdes av Wilhelmina Carstens far, och där hennes man var förvaltare till sin död 1842.
Murgrönan tillkom på Forsby bruk. Boken är skriven i brevform av den föräldralösa Mathilda, som för en väninna först beskriver den unga Rosas olyckliga kärlekssaga och därefter sin egen som efter förvecklingar får ett traditionellt lyckligt slut. Framställningen visar att författarinnan var beläst både i den då traditionella underhållningsromanen och i samtida svenska romaner av Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Almqvist. Diktcitat strös in i skildringen, och Runeberg omtalas som ”vår älsklings-skald”. Smått satiriska skildringar av sällskapsliv och bipersoner vittnar om iakttagelseförmåga. Däremot ger de detaljerade och inlevelsefulla beskrivningarna av inredningar och av de vackra kläder, som den fattiga sällskapsdamen Mathilda får av sin förmögna och välvilliga arbetsgivare, intryck av att fylla en kompensatorisk funktion för författarinnan. Intrigen är följetongsmässig, och boken uppmärksammas inte för litterära kvaliteter utan för att den är den första roman som utkom i Finland.
Wilhelmina Carstens publicerade Murgrönan anonymt. Den trycktes i Helsingfors, på G. O. Wasenius tryckeri, och kostade 2 riksdaler riksgälds. Av subskriptionsanmälan i Borgå Tidning framgår att behållningen (efter att tryckningen hade betalts) skulle gå till det fattighus som höll på att byggas i Borgå. Det var inte bara i Borgå man kunde subskribera, utan också i Helsingfors, Åbo, Viborg, Vasa och Lovisa. Någon redovisning av ett eventuellt överskott publicerades av allt att döma inte. Boken utkom i december 1840, och i januari 1841 ingick i Helsingfors Morgonblad en kritisk recension av Fabian Collan. Han nagelfor romanens språk och stil, men uppehöll sig mest vid bristerna i intrig och komposition. Inte utan skäl påtalade han avsaknaden av intrig i början och mängden av illa motiverade förvecklingar i slutet.
Enligt familjetraditionen hade dikter av Wilhelmina Carsten tryckts i pressen. Av signaturen –na. har tre dikter ingått i Borgå Tidning mellan 1839 och 1848, och de är möjligen av henne. Det är däremot osannolikt att hon har författat ”Bref från promotionen till tant Ulla” (1847), som har tillskrivits henne. Under åren i Forsby hade hon också sysslat med s.k. snabbmåleri: på baksidan av fernissade litografier färglade hon motiven på nytt med oljefärger. I slutet av 1850-talet skickade hon dikter till August Schauman, då redaktör för Papperslyktan, men blev refuserad.
Löjtnant Carstens var djupt skuldsatt och både Dampbacka och familjens lösöre såldes efter hans död på auktion, men ropades in av landshövding Stichaeus. Wilhelmina Carstens och barnen flyttade till Borgå, där de äldsta sönerna redan gick i skola. Hon bosatte sig i stadens utkant i ett hus som fadern hade köpt, och tog emot inackorderingar för att dryga ut den minimala änkepensionen. Efter Stichaeus död 1853 ärvde hon Forsby, som 1859–1868 arrenderades av den äldste sonen Constantin. Hon belånade egendomen, som tillsammans med lånet 1869 övertogs av fabrikören C. A. Lewin.
De spår som Wilhelmina Carstens har efterlämnat i källorna visar på ett rastlöst men resultatlöst strävande efter social position och uppmärksamhet. Av Constantin Carstens opublicerade ungdomsminnen framgår att hon inte trivdes på Dampbacka, men tydligen fann sig bättre till rätta i de större förhållandena på Forsby. När arvet efter fadern hade utfallit flyttade hon från fattigområdet Prästgårdsbacken till de fina kvarteren i empirestadsdelen i Borgå. Åtminstone 1856 och 1857 annonserade hon ett välgörenhetslotteri i Borgå Tidning: ”En insamling af medel till uppköp af ved, råg och potates för de mest behöfvande af medlikar”. I annonsen vände hon sig hoppfullt ”till det högaktade Samhälle hon har hedern och lyckan att räkna sig”. Lotteriet blev en framgång, men den tongivande societeten i Borgå lär inte ha accepterat henne.
Wilhelmina Carstens gav tydligen upp sina sociala ambitioner i Borgå, för 1858 köpte hon lägenheten Urberga i Esbo – som hon något år senare försökte sälja till J. L. och Fredrika Runeberg. Affären blev inte av, och Wilhelmina Carstens förblev bosatt i Esbo tills hon på sin ålderdom flyttade till Helsingfors.
Murgrönan framstod länge som ett fullständigt misslyckande. Topelius anspelade på boken, bl.a. när han apropå en annan författarinnas verk hoppades att kritiken vore ”mindre glupsk, än vid Murgrönans framträdande”. Den tidiga kvinnorörelsen, som gärna uppmärksammade pionjärer, visade just inget intresse: Wilhelmina Carstens omnämns inte i Finska qvinnor på olika arbetsområden (1892), men nog i den summariska Biograafisia tietoja Suomen naisista (1896), som upptog betydligt flera namn. Constantin Carstens berör kort moderns ”romanskrifveri”, som ”utmynnade i den första i Finland utgifna romanen Murgrönan, tryckt 1840 och full af tryckfel”.
I familjen Stichaeus hette fadern och den ende sonen Fredrik, modern och tre döttrar Fredrika. Wilhelmina Carstens använde sitt andra namn som tilltalsnamn, och bevarade brev är undertecknade med det. I finlandssvensk litteraturforskning omtalas hon som Wilhelmina Carstens, medan hon i finskspråkiga framställningar kallas Fredrika Wilhelmina Carstens. Antagandet att hon kallade sig Fredrika är troligen orsaken till att tidningsartiklar om kvinnans bildning, av signaturen –r–, har tillskrivits henne. När frågan på 1830- och 1840-talet togs upp i pressen, var det förmodligen enbart av män.
Pia Forssell
Fredrika Wilhelmina Stichaeus, från 1829 Carstens, född 5.6.1808 i Nådendal, död 13.4.1888 i Helsingfors. Föräldrar referendariesekreteraren, från 1831 landshövdingen Johan Fredrik Stichaeus och Fredrika Eleonora Ekholm. Gift 1829 med underlöjtnanten, possessionaten och bruksförvaltaren Carl Adolf Otto Carstens.
PRODUKTION. Murgrönan (1840).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Forssell, Inom kvinnorollens gränser, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); A.-M. Londen, Wilhelmina Carstens och vår första finlandssvenska roman (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1961); M. Mazzarella, Inledning, Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen. Frihet och beroende i finlandssvensk kvinnolitteratur (1985); A. Mäkelä et al., Muratti on murheen kukka, ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); A. Mäkelä-Alitalo, Borgå stads historia III:1 (2000).
BILDKÄLLA. Carstens, Fredrika Wilhelmina. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Helsingfors stadsmuseums bildarkiv.