Jacob Gabriel Leistenius författade roande sånger för studenternas fester och blev närmast i den egenskapen en populär diktare vid slutet av 1840-talet. Hans diktarrykte lyckades dock inte överleva på samma vis som blev fallet med några av de större diktarnamnen i hans samtid.
Under 1840-talet kom studentsången att bära upp många viktiga roller i Finlands kulturliv. I praktiskt taget alla akademiska och studentikosa sammanhang fanns det bruk för nyskrivna sånger. Detta gav offentlighet åt en mångsidig, fri akademisk diktning. Både skämtvisor, hyllningar till ungdomen, våren och Guds fria natur, sånger till det fria studentlivets intellektuella idealitet samt till fosterlandet, hörde till den repertoar som förväntades. Åren 1846–1848 skrev både Topelius och Runeberg patriotiska lystringssånger som väckte studenternas, politiskt riskfyllda, hänförelse för fosterlandets frihet och framtid. Också den västfinske studenten Leistenius, som var nästan tjugo år yngre än Runeberg och nästan jämnårig med Topelius, skrev en del ideella och patriotiska dikter, men dessa hamnade ohjälpligt i skuggan av de etablerade diktarnas.
Leistenius officiösa poesi stannade vid skäligen deklamatoriska hyllningar till studenten som ”ljusets riddarvakt” och landets framtidshopp. Det var på studentsångens mer burleska områden som Leistenius lyckades bäst och blev decenniets mest omtyckte och populäre underhållare. Han framstod också för sina samtida framför allt som rolighetsminister och sångartist. Genremässigt var han alltså i viss mån jämförbar med den svenske studentsångaren och diktaren Gunnar Wennerberg som i Uppsala under just samma år utvecklade sina berömda ”Gluntar”, sånger med humoristiska bilder ur studentlivet. Man kan i själva verket se Leistenius och Wennerberg som produkter av en tidstypisk, i flera avseenden likartad kårkultur i Helsingfors och Uppsala. Som 25-årig student kom Leistenius att åtnjuta ett rykte som ”den store västfinske poeten”. Men hans berömmelse falnade redan efter ett par decennier. Den byggde framför allt på hans framträdanden vid studentfester under åren 1846–1847 och de två dikthäften han gav ut sistnämnda år. Hans debut som studentsångare skedde, berättar August Schauman, under våren 1846 ”såsom lycklig namnsdagsimprovisator”. Den 15 maj samma år hade han vid Västfinska avdelningens fest på Brunnshuset stor framgång med sången ”Hvad är här för hvimmel, du milde himmel”.
Leistenius förste biograf var skalden J. J. Wecksell, som publicerade en minnesteckning över den Västfinska avdelningens då ej så länge sedan bortgångne förre hovpoet i nationens album Lännetär 1861. I albumet ingår också ”Hittills osamlade dikter af Leistenius”. Wecksell tecknar sin föregångare som en sjungande improvisatör, vilken stående på det festdukade bordet med punschbålen invid sina fötter, drog ned jubel i en festyr studentpublik. Det var framför allt tack vare detta slags livsglada poesi som ”den lilla trinda figuren” vann popularitet och blev älskad och beundrad. Wecksell, som aldrig sett Leistenius uppträda, har varit hänvisad till ögonvittnesskildringar. Han berättar emellertid om hur sångaren vid studentfester kunde låta sig stängas in under en kvart i ”doktorskammaren” tillsammans med sin fiktiva sångmö ”mamsell Skämt” och en blyertsstump, varefter han glad och nyter framträdde med det nyskrivna alstret för sin förväntansfulla publik. Han skall dock redan efter ett år ha upphört med detta briljerande och föredragit att sjunga endast väl förberedda sånger.
År 1847 vann han också stor publikframgång då han publicerade ett 84-sidigt dikthäfte Pojken. Småsaker på vers, som tillkommit huvudsakligen i samband med studentlivet i den Västfinska avdelningen. När han senare samma år utgav en dubbelt så tjock fortsättning i en mindre spontan, ideell tonart, Ynglingen, blev mottagandet inte lika gott. Wecksell talar rentav om ”oratorisk moralpredikan”. Leistenius publicerade sig flitigt i tidens populära litterära kalendrar och skrev bl.a. kuplettexterna till en komedi i två akter av Oscar Andersson. År 1855 gav han ut en ny upplaga av sina tidigare diktsamlingar utökade med en del översättningar från tyskan och den självironiska dikten ”Döda hafvet”, vilken Wecksell berömmer som ”oändligt vacker”. Också en 1858 i Helsingfors Tidningar anonymt publicerad dikt ”Drömmen” vann Wecksells gillande. Långt senare utgav J. O. I. Rancken en nästan 500-sidig volym Samlade dikter jemte lefnadsteckning (1886).
Johan Wrede
Jacob Gabriel Leistenius, författarnamn -br-L-, född 15.4.1821 i Suoniemi, död 14.1.1858 i Viborg. Föräldrar kaplanen i Karkku Jacob Gabriel Leistenius och Ulrika Helena Inberg. Gift 1850 med Katarina Lovisa Wirenius, född Nordström.
PRODUKTION. Pojken. Småsaker på vers (1847); Ynglingen. Småsaker på vers (1847); Dikter (1855); Forskningar i grekiska och romerska antiquiteter. Tvenne dikter. Manuskript, Nationalbiblioteket; Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jacob Gabriel Leistenius samlade dikter jemte lefnadsteckning, utg. J. O. I. Rancken (1886); A. Schauman, Från sex årtionden i Finland I (1892); J. J. Wecksell, Jacob Gabriel Leistenius. Lännetär II (1861); E. Vest, Jacob Gabriel Leistenius. Finsk Tidskrift 1892; R. Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv: 1828−1853 (1920).
BILDKÄLLA. Leistenius, Jacob Gabriel. Gravyr. Finlands Sång (1890).