Hjalmar Procopé var en av de mest populära och uppburna diktarna under 1900-talets två första årtionden. Han började sin yrkesbana som redaktör för några mindre dagstidningar, men övergav snart journalistiken för att gå in för sitt författarskap. År 1900 debuterade han med Dikter, och hans författarskap består av tio diktsamlingar och flera skådespel. Han arbetade också några år som litterär rådgivare vid Svenska Teatern med uppgift att ta fram och bearbeta texter för scenen.
Hjalmar Procopé föddes 1868 i Helsingfors, där han tillbringade största delen av sin uppväxttid. Fadern var generallöjtnant och då han utnämndes till kommendör av skarpskyttebataljonen i Vasa flyttade familjen dit. Hjalmar Procopé avlade studentexamen vid Vasa lyceum 1889 och återvände därefter till Helsingfors för att studera historia vid universitetet. Han avlade magisterexamen 1897 och började efter studierna ägna sig åt journalistiken. Han blev först redaktör för Björneborgs Tidning 1898 och efterträdde då K. A. Tavaststjerna. Efter detta var han redaktör först vid Aftonposten och sedan vid Vasa Nyheter, som dock indrogs av censuren kort efter att han tillträtt. Procopé blev då anställd vid Tammerfors Nyheter, där han verkade fram till 1905. Vid det laget hade han redan två diktsamlingar och ett skådespel bakom sig och valde att ägna sig mer helhjärtat åt författarskapet.
Några år senare blev Procopé anställd som litterär rådgivare vid Svenska Teatern och bearbetade och dramatiserade 1908–1915 flera texter för scenen, bl.a. Littowska vapnet (1913) som bygger på Topelius novell ”Gröna kammaren på Linnais gård”. Procopé står också bakom dramatiseringen av Inspektorn på Siltala (1913) som bygger på en roman från 1903 av Harald Selmer Geeth (pseudonym för Werner August Örn). Den handlar om en man som tröttnar på sitt liv som rik godsägare, klär ut sig till inspektor och tar anställning på Siltala gård. Procopés bearbetning av romanen blev hans främsta teaterframgång och pjäsen är populär än i dag, på både svensk- och finskspråkigt håll. Pjäsens stora popularitet lade grunden till den publiksuccé som Risto Orko fick med sin filmatisering av Inspektorn på Siltala 1934.
Många har uppmärksammat det musikaliska och melodiska i Procopés lyrik, som omfattar såväl reflexionslyrik som fosterländsk diktning och tillfällesdiktning. Sina intryck hämtade han bl.a. hos de svenska 90-talisterna, främst Gustaf Fröding, och hos Heinrich Heine som han också översatte. En stor del av Procopés produktion upptas av patriotisk diktning i tidens anda, men det är främst hans reflexionslyrik och de dikter som uttrycker ett socialt patos som fortfarande känns levande.
Procopés första diktsamling fick ett tämligen gott men inte särskilt entusiastiskt mottagande. I den andra diktsamlingen, Mot öknen (1905), som på grund av censuren trycktes i Sverige, har han redan utvecklat en mer personlig stil. Den tredje diktsamlingen Röda skyar från 1907 hör till Procopés mest uppmärksammade och innehåller bl.a. den kända dikten ”Trasparaden”. Trampet och larmet från trasparaden, stadens hungriga och smutsiga proletariat, tränger in genom fönstret till berättaren i dikten och stör hans drömmar om världsförbättring och avslöjar verkligheten bakom de vackra orden på papperet. Det är dock inte fråga om social kampdikt, utan berättaren stannar bakom sitt fönster och går inte ut och solidariserar sig med arbetarna på gatan. Han står mellan den ”röda, förvildade hopen” och den välbeställda men förljugna värld han själv tillhör. Dikten handlar om hyckleriet i detta, om maktlösheten och uppgivenheten inför de djupa konflikterna i samhället.
Ett genomgående tema i Procopés senare diktsamlingar är hans dikter om staden, flera sådana finns till exempel i diktsamlingen I sanden från 1915. Staden framställs i en del dikter som smutsig, larmande och penningstyrd och står i kontrast till en nostalgisk bild av den stabila och fridfulla landsbygden, där de stora klasskillnaderna saknas. I andra dikter fångar Procopé skickligt stadsatmosfären i betydligt lättare och ljusare helsingforsiska gatubilder och skymningsstämningar. Läsaren möter i dessa dikter en bekymmersfri flanör som iakttar gatulivet, men också en mer filosofisk nattlig vandrare. I de senare diktsamlingarna finnns också några mer personliga dikter om ensamhet, t.ex. ”En skymningsvisa” och ”Min tysta granne”.
Procopé var som redan nämnts även känd som en skicklig tillfällesdikare, bland annat har han skrivit en uppmärksammad dikt med anledning av J. J. Wecksells död och flera prologer vid olika svenska sång- och musikfester. Hans kantat från promotionen 1907, ”Vid frågornas port”, som också ingår i Röda skyar, anses vara en av de främsta tankedikterna i den svenska litteraturen i Finland.
Förutom de bearbetningar Procopé gjorde under sin tid vid Svenska Teatern, författade han också själv några skådespel och ett antal mindre pjäser. Belsazars gästabud, som uppfördes på Svenska Teatern 1906 är mest känd för att Jean Sibelius komponerat musiken till skådespelet. Belsazars gästabud utspelar sig i Babylon och skall med sitt babylonska fångenskapstema uppfattas som ett skådespel med ett aktuellt politiskt tema. Följande pjäs, Fädrens anda från 1909, var mer uttalat politisk och blev följaktligen förbjuden av censuren och uppförd först tio år senare. Procopés sista skådespel, Medaljongen (1922), är en historisk pjäs och ett släktdrama som utspelar sig vintern 1808.
År 1921 donerade bokförläggaren Holger Schildt den så kallade Flensborgska gården i Borgå till Finlands svenska författareförening, som bostad åt en förtjänt finlandssvensk författare. Schildt stipulerade också att Hjalmar Procopé skulle vara Diktarhemmets förste innehavare. Procopé flyttade 1923 till Borgå och bodde där fram till sin död i september 1927.
Hedvig Rask
Hjalmar Fredrik Eugen Procopé, född 28.4.1868 i Helsingfors, död 24.9.1927 i Borgå. Föräldrar generallöjtnanten Berndt Feodor Georg Procopé och Agathe Louise von Knorring.
PRODUKTION. Dikter (1900); Belsazars gästabud (1905); Mot öknen. Stockholm (1905); Åskvädret (1905); Röda skyar (1907); Drömskeppet – Unilaiva. Teckningar af V. Thomé (1908); Fädrens anda (1909); Vers och visa (1909); Oväder (1910); Dikter i urval (1911); Under stjärnorna (1913); I sanden (1915); Tvillingarna kom till Borgå (1916); Osamse strängar (1920), Samlade dikter I–VI (1920); Dikter i nytt urval (1921); Medaljongen (1922); Diktarhemmet (1924); Lyrik (1924); Eget och andras (1927); Dramatiska arbeten i urval (1928). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Hasselblatt, Dikt och diktare (1918); O. Homén, Från Helsingfors teatrar (1915); J. Landquist, Modern svensk litteratur i Finland (1929); A. Langenskjöld, Kaos och advent (1937); R. Långbacka, Teater och drama före krigen. Finland svenska litteraturhistoria II (2000); O. Mustelin, Vägledare (1964); E. N. Tigerstedt, Vid frågornas port. Historiska och litteraturhistoriska studier 14/1938; C. Zilliacus, Möten med det moderna. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); I. Österman, Bibliska motiv i Hjalmar Procopés diktning. Historiska och litteraturhistoriska studier 41/1966.
BILDKÄLLA. Procopé, Hjalmar. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.