Magnus Gabriel De la Gardie, en av de mest lysande adelsmännen under Sveriges stormaktstid, uppsteg som drottning Kristinas och senare Karl X Gustavs favorit till rikskansler. Han styrde riket som förmyndarregeringens viktigaste person 1660–1672. Han har kvarstått i historien genom sin storartade byggnadsverksamhet, som nådde många av rikets avkrokar, dock inte Finland. Den nordiska feodalism och barock som De la Gardie förkroppsligade hade dock sin inverkade på Finlands adel som uppfattade dem som eftersträvansvärda förebilder.
Magnus Gabriel De la Gardie föddes in i en ätt som under loppet av två generationer kommit att inkluderas i det svenska rikets absolut högsta aristokrati. Hans farfar, den franskfödde yrkeskrigaren Pontus De la Gardie, hade förtjänat sina sporrar genom att erövra Kexholm och Narva under den svenska östpolitikens expansiva skede i början av 1580-talet, och kung Johan III hade gift bort sin utomäktenskapliga dotter Sofia Gyllenhielm med honom. Fadern, Jacob De la Gardie, hade fortsatt släktens traditioner som krigare, och avancerade till slut till rikets marsk och generalguvernör över Livland. Magnus Gabriel De la Gardies mor var den högadliga grevinnan Ebba Brahe, dotter till riksdrotsen Magnus Brahe och en gång Gustav II Adolfs ungdomskärlek. Trots att hans farfar var av utländsk härkomst och en uppkomling tillhörde Magnus Gabriel De la Gardie Sveriges förnämsta aristokrati.
Den unge Magnus fick en grundlig uppfostran vid Uppsala universitet, där han inledde sina studier som 13-åring. Åren 1640–1644 företog han under ledning av utmärkta lärare sin för de unga adelsmännen så nödvändiga utländska studieresa, den så kallade peregrinationen, till Holland och Frankrike, sin släkts hemland. Efter sin återkomst till Sverige uppträdde ynglingen genast som en slipad hovman i drottning Kristinas närmaste omgivning; han befordrades till överste vid livgardet och reste 1646 som ambassadör till Frankrike. Som sändebud gjorde han av med en enorm summa pengar. Sveriges orientering mot Frankrike stärktes dock avsevärt som ett resultat av denna resa.
Den unga drottningens gunst visade sig på många sätt i De la Gardies liv. Kristina arrangerade 1647 hans äktenskap med pfalzgreven Johan Kasimirs dotter, prinsessan Maria Eufrosyne. Sålunda blev den unge aristokraten släkt med den furstesläkt ur vilken Sveriges nya regent Karl Gustav med tiden skulle utgå. Samma år lät Kristina utnämna den 25-årige ädlingen till riksråd. År 1648 utnämndes De la Gardie till general i det ännu pågående trettioåriga kriget, och hann precis delta i erövringen av Prag under krigets sista skeden.
Hans därpå följande uppdrag var ännu mera ärofullt. De la Gardie utsågs 1649 till generalguvernör över Livland i Riga, vilket var hans fars tidigare ämbete. Han återvände dock snart till Sverige för att 1650 förära drottning Kristina en ofantligt dyr silverstol vid hennes kröning. De la Gardie blev 1652 rikets skattmästare, ett inte särdeles lämpligt uppdrag för en så spendersam man.
Drottningen fick emellertid snart nog av sin favorit och fördrev honom från hovet, varvid De la Gardies alla lysande uppdrag, som han formellt fick behålla, i ett slag miste sin betydelse. Kristina hade uppenbarligen insett hur fåfäng och ytlig den unge De la Gardie i själva verket var. Sedan hans svåger Karl X Gustav bestigit tronen förbättrades emellertid hans ställning gradvis, och sedan kriget mot Polen och Ryssland utbrutit, utnämndes han till överbefälhavare för trupperna i Livland; han motstod då ryssarnas långa belägring av Riga 1656. Befälet var synnerligen formellt, för någon krigare var De la Gardie inte. Hans talanger visade sig bättre vid fredsslutet med Polen i Oliva 1660.
Sedan De la Gardie återvänt till Stockholm 1660 erhöll han av kungen, på dennes dödsbädd, ställningen som rikets kansler i den kommande förmyndarregeringen. Orsaken torde ha varit att den döende kungen förmodade att hans svåger var den man som bäst kunde försvara hans unge sons intressen gentemot den svenska adeln. Denna utnämning överförde ädlingen till uppgifter för vilka han var synnerligen skickad. Den erfarenhet av europeisk politik De la Gardie skaffat sig var betydande, han hade lätt för att uppträda briljant och representativt och för att uttrycka sina tankar i skriftlig form. Under åren 1660–1672 var De la Gardie också den ledande gestalten i Karl XI:s förmyndarregering.
I sin egenskap av rikets kansler fick De la Gardie till en början kämpa mot den nye riksskattemästaren Gustaf Bondes stränga sparlinje i finanspolitiken. De la Gardie byggde sin politik på främmande staters subventioner, vilket ledde till att Sverige fick lov att stöda sina utländska subsidiärers, speciellt Frankrikes, krigspolitik. Det formella förbundet med Frankrike slöts dock först 1672. Denna politik fungerade så länge de svenska och franska vapnen var segerrika, men då motgångarna började bröt den samman.
Då den unge kungen Karl XI förklarats myndig, stärktes först De la Gardies ställning, då det var lättare för honom att sköta ärenden genom regentens förmedling än inom det motsträviga riksrådet. Mellan riksdagarna 1672 och 1675 verkade De la Gardie därför systematiskt för att kungen skulle uppnå fullt envälde. Nederlaget vid Fehrbellin 1675 i kriget mot Brandenburg förändrade dock situationen. De la Gardies motståndare bildade gemensam front och i riket cirkulerade rykten om att en statskupp stod för dörren. Oppositionen beslöt dock att ställa hela förmyndarregeringen, inte endast De la Gardie, till svars för tillståndet inom statsförvaltningen. Under krisen framträdde ett passivt drag i De la Gardies natur: han bekämpade inte sina motståndare, utan drog sig ofta tillbaka till lugnet på sina lantgods för att begrunda livets ondska. Fastän De la Gardie utsågs till befälhavare för den västra armén i det krig som nu utbröt mot Danmark, tänkte han mera på försvaret av sina gods i Västergötland än på att bjuda danskarna och norrmännen egentligt motstånd. Under denna tid vann den unge Karl XI, bland annat med hjälp av finska trupper, ett stort slag vid Lund 1676, vilket räddade Sveriges ställning som stormakt.
Då De la Gardie drog sig tillbaka från ansvaret – delvis berodde det på ohälsa – blev Karl XI tvungen att finna nya rådgivare. För att avlägsna De la Gardie från kanslerns ämbete utnämnde han honom till riksdrots och emottog på riksdagen 1680 det envälde som ständerna erbjöd honom. Den kommission som undersökte förmyndarregeringens förehavanden dömde De la Gardie att mista större delen av sina förläningar. Efter dessa motgångar avled De la Gardie 1686, varvid drotsvärdigheten upphörde inom förvaltningen i Sverige, för att återuppstå först under Gustav III:s tid.
Magnus Gabriel De la Gardies betydelse som gynnare av konst och vetenskap var betydligt mera bestående än värdet av hans politiska livsgärning. Hans enorma förläningar och ägor sträckte sig i ett brett bälte från Uppland och Västergötland i Sverige till Ösel, det estniska fastlandet och till Tyskland, och överallt byggde eller förbättrade han sina slott: Ulriksdal, Drottningholm, Karlberg, Läckö, Ekholmen, Vänngarn, Kägleholmen och Ekolsund på landsbygden och palatset Makalös i Stockholm vittnade om hans intresse. I anslutning till slotten planerades parker och trädgårdar med grupper av skulpturer, växthus, springbrunnar och dammar. Franska och italienska konstnärer och byggmästare engagerades för hans projekt. Storartade men ofullbordade byggnadsplaner som gestalts av De la Gardie själv har också bevarats. Han lät införskaffa ett flertal utsökta konstsamlingar från utlandet, vilka tillsammans med krigsbytet från 1600-talet lyfte inredningar och boendemiljön hos rikets aristokrati till helt andra höjder än som varit fallet under den karga inledningen av stormaktstiden. Hans byggnadsiver omfattade även kyrkor, som pryddes med ståtliga altaren, predikstolar och orgelfasader. Många kyrkor och minnesmärken återställdes också i ursprungligt skick för att visa att Sverige redan fordom varit ett betydande kulturland.
De la Gardies antikvariska intressen fick med tiden en vetenskaplig karaktär. Han stödde insamlingen av fornminnen och gamla handskrifter och grundade i egenskap av kansler för Uppsala universitet en professur i ”fosterlandets antikviteter”, till vilken Olof Verelius utnämndes. Antikvitetskollegiet tillkom på hans initiativ och han spelade en viktig roll för tillkomsten av Johannes Schefferus Lapponia (1673). De la Gardie öppnade också sitt omfattande bibliotek för forskare. Han författade ett antal psalmer, av vilka sex intogs i 1695 års svenska psalmbok.
Till Finland sträckte sig De la Gardies inflytande i betydligt mindre utsträckning än till Sverige och Baltikum. Med finnarna stiftade han snarast bekantskap som fältherre, under slutet av trettioåriga kriget och under kriget vid den östra fronten åren 1655–1661. Indirekt avspeglades den mäktige mannens insats till förmån för kulturen också på den finska sidan, och tjänade som exempel då man inredde adelsgårdar och uppförde kyrkor.
Kari Tarkiainen
Magnus Gabriel De la Gardie, född 15.10. 1622 i Reval, död 26.4. 1686 på Venngarns slott. Föräldrar marsken, riksrådet, greve Jacob De la Gardie och grevinnan Ebba Brahe. Gift 1647 med prinsessan Maria Eufrosyne, dotter till pfalzgreven Johan Kasimir och Katarina, dotter till konung Karl IX.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Fagerlund, Kriget i Östersjöprovinserna 1655−1661. 1979; G. Magnusson, Magnus Gabriel De la Gardie. Stockholm (1993); G. Wittrock & T.O:son Nordberg, Magnus Gabriel De la Gardie. Svenskt Biografiskt Lexikon (1931).
BILDKÄLLA. De la Gardie, Magnus Gabriel. Litografi: J.S. Salomsson. Museiverket.