Matthias Akiander var lärare i ryska vid universitetet i Helsingfors, och blev professor utan att någonsin avlägga akademisk slutexamen. Han skapade sig ett bestående rykte som historieforskare främst tack vare sitt strävsamma och långvariga samlande av urkunder till Finlands historia. Dessa utgör fortfarande viktiga kunskapskällor för forskarna. Akiander skydde offentlighet och ära. Den obemärkta men fruktbara verksamhet han bedrev vid Finska Litteratursällskapet har därför inte blivit särskilt välkänd.
Matthias Akianders far Martti Akkanen odlade hemmanet Kerttola i Laukkala by i Jäskis socken tillsammans med sin bror. Sonen Matti såg dagens ljus i juni 1802 vid roten av en björk drygt tre kilometer från hemgården; modern Anna Ollikka, som var på väg hem från sveden, hann nämligen inte fram till gården förrän barnet föddes. Då gossen växte upp visade han ingen fallenhet för arbetet på gården, men lärde sig själv att läsa, och en lantmätare bosatt i grannskapet lärde honom skriva. Från Gamla Finland, till vilket Jäskis hörde, skrev man 1811 ut pojkar till den ryska flottan. För att Matti inte skulle hamna i krigstjänst sände fadern honom i skola till Viborg. Där försvenskades hans namn: Matti Akkanen blev Matthias Akiander. Under nio års tid läste han såväl tyska som ryska i de Viborgska skolorna. I näst högsta klassen i gymnasiet blev han primus, men tvingades avbryta skolgången 1820 då pengarna tog slut.
För att bekosta sina studier var Akiander i tre års tid informator hos prosten i Tohmajärvi. Våren 1822 kunde han skriva in sig som student vid akademin i Åbo. Kunskaperna i ryska gav honom möjlighet att förtjäna sitt uppehälle, och från 1825 var han translator vid länsstyrelsen. Vid sidan av tjänsten framskred studierna långsamt och avbröts helt och hållet då universitetet 1828 flyttades till Helsingfors.
Akiander blev 1830 lärare i ryska vid Helsingfors trivialskola. Undervisning i ryska blev efter detta hans huvudsyssla, först i skolan och från 1836 vid universitetet. Där var han lektor till 1853, samt därefter extra ordinarie och från 1862 ordinarie professor i ryska språket och litteraturen. För skolorna utarbetade han en rysk ABC-bok 1831 och en språklära 1835. För universitetsbruk skrev han det ryska rikets historia. Akiander avgick från lärartjänsten 1839, men också senare begagnade sig skolan av hans sakkunskaper. Han övervakade skolundervisningen i ryska i östra Finland från 1853 och i hela landet 1863–1868. Akiander var inspektör vid Helsingfors skolor 1855–1870 och på 1860-talet medlem i de kommittéer som planerade reformer i skolväsendet.
Akiander var en av Finska Litteratursällskapets grundare och deltog med iver i dess verksamhet. Han var sällskapets sekreterare 1838–1839, men föredrog en mindre synlig post. I nästan tre decennier, 1833–1862, hörde han till sällskapets forskarkår eller granskningsutskott, och inom kort blev han dess ordförande. På denna post gav han utlåtanden om otaliga böcker som föreslagits för publicering, först på svenska, men redan från 1850-talet på finska. Sällskapet började uppteckna allehanda dialekter enligt de planer Akiander utarbetat på 1840-talet. Akiander gav ut en omfattande utredning rörande det finska språkets ljud och en etnologisk studie av dräktskicket hos kvinnorna i Jäskis.
Framför allt försökte Akiander främja det finska språkets utveckling till ett kultur- och skriftspråk. I ett brev till Elias Lönnrot talade han på 1840-talet för grundandet av en högre läroanstalt där undervisningen skulle ske enbart på finska. Först två årtionden senare genomfördes detta. För att lindra bristen på finskspråkiga läroböcker skrev Akiander Lukemisen alku-oppi (Läsebok för nybörjare), vars första upplaga gavs ut 1850 och vars sjunde upplaga utkom 1882. Kirjoittamisen alku-oppi (Skrivbok för nybörjare) blev klar 1851. Den tidigare boken följde de västfinska dialekterna och den senare de östfinska. Under samma period vid mitten av 1800-talet ägnade sig Akiander åt att förbättra språket i de finska kyrkohandböckerna. Han granskade språkdräkten i psalmboken 1846, i kyrkohandboken 1848 och i katekesen 1852. År 1850 utkom hans finska översättning av A. E. Norbecks lärobok Teologi. År 1852 trycktes Nya testamentet i språklig bearbetning av Akiander, den enligt Yrjö-Koskinen ”renaste finska översättningen av de heliga böckerna”. Också senare granskade och reviderade Akiander texter som publicerades på finska. Hans insatser för det finska kulturspråket hamnade dock i skymundan, allteftersom andra fortsatte arbetet och delvis avvek från de regler han stipulerat.
Akianders intresse för historia hade enligt egen utsago väckts i skolan i Viborg, där den tyske läraren Evert skildrat historiska händelser på ett för Akiander oförglömligt sätt. Historieintresset övergick i historieforskning, och resultaten publicerade Akiander fr.o.m. 1840-talet. Flera av hans böcker är faktasamlingar försedda med förord och kommentarer. Akiander gjorde de nordiska historieforskarna en välkommen tjänst då han utgav den omfattande samlingen Utdrag ur ryska annaler. I den presenteras material ur gamla ryska krönikor om finländare och om ryssarnas krigiska och fredliga förbindelser med sina nordvästliga grannar, i noggrann svensk översättning.
I början av 1850-talet eller möjligen något tidigare började Akiander samla information om de religiösa rörelserna i Finland. Han kopierade de skildringar och handlingar han hittade om dem i domkapitlens och församlingarnas arkiv, och skaffade tilläggsinformation brevledes. Materialet ansågs så värdefullt att universitetet finansierade hela utgivningen, kompletterad med Akianders referat och kommentarer. Efter att de första banden givits ut sände läsare kompletterande uppgifter, och studien utvidgades ytterligare. Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider gavs ut 1857–1863 i sammanlagt sju delar. I dem framträder på ett mångsidigt sätt utvecklingen i vårt folks religiösa liv. Bokens huvudsakliga språk är svenska, men ett flertal finskspråkiga dokument har lämnats oöversatta.
Lantdagen sökte 1863 medel att avhjälpa de missförhållanden som rådde på donationsgodsen i Gamla Finland. Akiander började göra en grundläggande utredning som behövdes för att lösa det mest akuta problemet i hans födelsebygd. I sin bok Om donationerna i Wiborgs län publicerade han 1864 en historisk utredning om hur donationsgodsen uppstått samt om deras rättsliga och övriga förhållanden. Boken fyllde sin uppgift, eftersom den ledde till att ständerna beviljade medel för att lösa in godsen till staten, så att invånarnas förhållanden skulle kunna ordnas enligt de villkor som rådde i det övriga Finland.
Vid sidan av sina många andra uppgifter samlade Akiander under fyra årtionden historiska fakta om Finlands östra stift, dess församlingar och präster. I det biografiska verket Finlands minnesvärde män beskrev han på 1850-talet ett antal av biskoparna och prostarna i Borgå stift. Det tvådelade Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift gavs slutligen ut 1868–1869. Uppgifterna hade hämtats ur arkiven i Borgå domkapitel och flera andra församlingar, men för tiden före stora ofreden utgjordes huvudkällorna av fogdens och länsförvaltningens räkenskapsböcker från senatens arkiv. Att leta efter information i volymer från 1600-talet, som årligen omfattade tusentals sidor, var ett omfattande arbete. Herdaminnet innehåller en stor mängd detaljerad information och har bevarat sitt värde intill våra dagar. Innan det blev klart publicerade Akiander två andra viktiga matriklar, som hade fötts i anslutning till samma stora forskningsarbete. Herdaminnet för de lutherska församlingarna i Ingermanland, Bidrag till kännedom om Evangelisk-lutherska Församlingarne i Ingermanlands stift, gavs ut 1865 och ett år senare utgavs en skildring av skolverket i det östra stiftet, Skolverket inom fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift.
Då Akianders föräldrar satte sin gosse i skolan hade de önskat att han skulle studera till präst. Tiden gick men deras förhoppning gick inte i uppfyllelse. I hembyn sade man: ”Det blev inget av Akkanens Marttis pojke – böckerna åkte i brunnen.” För att uppfylla sin mors innerliga önskan avlade Akiander prästexamen 1848 i Borgå och vigdes där till präst. Han var aldrig verksam i yrket, utan stannade vid universitetet som lärare och forskare. Där rönte han uppskattning av sina samtida. Han valdes till ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten 1857, men den blyge Akiander deltog aldrig i sällskapets möten. Han ringaktade sina egna färdigheter och publicerade helst de handlingar som han hittat i deras helhet, utan att göra några egna slutledningar eller tolkningar. I sitt minnestal sade Yrjö-Koskinen om Akiander: ”Viljan att göra något nyttigt styrde hela hans liv, och innan han själv anade det hade han gjort sitt namn berömt och aktat.” Universitetet utsåg honom till filosofie hedersdoktor 1860. Då en historisk avdelning, föregångaren till Finska historiska samfundet, grundades inom Finska Litteratursällskapet, valdes Akiander till dess ordförande 1865–1868. Våren 1867 blev han emeritus. Från juni samma år blev han som viceprefekt för Finska Litteratursällskapet tvungen att leda sällskapets verksamhet, då ordinarie prefekten, kanslirådet Gabriel Rein, Akianders närmaste vän, avlidit. Från 1868 var Akiander sällskapets prefekt, men avsade sig 1870 också detta uppdrag. Följande år ändades hans arbetsfyllda liv, då han avled i en koleraepidemi som spridit sig till Helsingfors från S:t Petersburg.
Matthias Akiander förblev ogift livet ut. Han framlevde sina dagar anspråkslöst och enkelt. Av sin förmögenhet testamenterade han en del till folkskolorna i Jäskis och Kirvus. Största delen testamenterade han till universitetet, i form av en stipendiefond för studenter som utbildade sig till präster eller lärare.
Georg Luther
Matti Akkanen, senare Matthias Akiander, född 17.6.1802 i Jäskis, död 2.8.1871 i Helsingfors. Föräldrar bonden Martti Akkanen och Anna Ollikka.
PRODUKTION. Rysk språklära för skolor (1835); Ryska Rikets historia. Första delen. Äldre historien (1844); Försök till utredning av Finska språkets ljudbildning (1845); Lukemisen alkuoppi (1850); Kirjoittamisen alkuoppi (1851); Naisen vaateh-parresta Jääskessä (1852); Daniel Juslenius − Johan Nylander − Petrus Serlachius. Finlands minnesvärde Män I (1853); Magnus Jakob Alopaeus − Pehr Johan Alopaeus − Magnus Alopaeus. Finlands minnesvärde män II (1855); Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland I−VII (1857−1863); Herdaminne för fordna Wiborgs och nuvarande Borgå stift intill år 1868 I−II (1868−1869); Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer Helsingfors universitets lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Matthias Akianders arkiv, Nationalbiblioteket. A. R. Cederberg, Suomalaisuuden merkkimiehiä IV. Mathias Akiander (1917); M. Ruuth, Matthias Akiander. Festskrift med anledning av att Finska kyrkohistoriska samfundet fyller 50 år (1942); Y. S. Koskinen, Matthias Akiander (1874); G. Soininen, Matthias Akiander ja hänen paimenmuistonsa käsikirjoitus, Genos 1961.
BILDKÄLLA. Akiander, Matthias. Helsingfors universitets museum.