Jöns Budde är Finlands första till namnet kända författare. Han översatte några böcker ur Bibeln, teologisk litteratur och from förströelselitteratur till svenska. Han skrev en levnadsbeskrivning över den heliga Birgittas dotter Katarina och var sålunda även en banbrytare inom den biografiska litteraturen i Finland.
Jöns Budde eller Raek, även Räk, broder vid Nådendals birgittinkloster, är den svenskspråkiga litteraturens fader i Finland. Han gjorde de första svenska översättningarna av hela böcker ur Gamla testamentet, översatte en under medeltiden välkänd skolastisk-teologisk handbok från latinet och därutöver from förströelselitteratur för nunnors och munkars bruk. Budde kan också anses vara en banbrytare inom den biografiska litteraturen i vårt land, för han skrev en biografi över den heliga Birgittas dotter den heliga Katarina. Tack vare sin omfattande och mångsidiga verksamhet som översättare blev han en tidig representant för den renässanshumanism som vaknade i Finland; denna bidrog till att Nådendals kloster fick rykte om sig att vara en för nordiska förhållanden betydelsefull bildningshärd.
Om Buddes levnadsöden vet man inte mycket. På språkliga grunder har man slutit sig till att han var född i svenska Österbotten, men detta är osäkert. För österbottniska släktrötter talar det faktum att personer med namnet Budde är kända i Vörå och att också släktnamnet Räk, vilket Jöns Budde ofta använde med en hänvisning till sin mor, är känt där. Faderns namn var Anders, vilket framgår av en vers på latin, som författaren skrivit: ”Hic fuit Andreades pauper coenobita Johannes” (Anders son, den fattige klosterbrodern Jöns var här). Var Budde studerat vet man inte, men på basen av hans utmärkta språkkunskaper kan man förmoda att han studerat vid katedralskolan i Åbo och eventuellt också utomlands, även om hans namn inte påträffats i något utländskt universitets matrikel.
Nådendals kloster utgjorde bakgrunden till Buddes livsverk. En herredag i Sverige 1438 beslöt att låta grunda ett birgittinkloster för nunnor och bröder på Karinkylä kungsgårds mark i Masku, vilket efter den omgivande skyddade dalen i trakten skulle kallas Vallis gratiae, d.v.s. ”Nådens dal” eller Nådendal. Namnet bibehölls trots att klostret till slut byggdes på en annan plats, nämligen Ailostenniemi i Reso. I begynnelsen leddes verksamheten från moderklostret i Vadstena, tills Nådendals kloster invigdes som självständigt 1462. Enligt en senare statistik fanns det 54 nunnor och 8 prästmunkar i Nådendal. Klosterregeln förpliktade munkarna till flitiga studier och själavård, medan nunnorna, som var döttrar till adelsmän och borgare, fick lära sig skriftliga färdigheter och kopiering av korta texter. Den omgivande traktens folkspråk var finska, men i klostret umgicks man på latin och svenska. Så vitt man vet användes inte finska i längre texter.
Budde omtalas första gången i de skriftliga källorna 1461, då han tillsammans med några andra klosterbröder i Nådendal uppträder som vittne i en rättegång. Vid denna tid torde han ännu ha varit novis, för det är först i ett dokument från följande år man finner uttrycket ”conventualis Vallis gratiae”, vilket visar att han var en fullvärdig medlem av Nådendals klostergemenskap. Birgittinbröderna skulle vara minst 25 år fyllda, Budde torde därför ha varit född senast 1437.
Budde förefaller att snabbt ha uppnått en betydande ställning i sitt konvent. Man vet att han på 1460-talet i klostrets ärenden företog ett flertal resor till Vadstena, som var Nådendals moderkloster och med sina omfattande bibliotek en betydande kyrklig kulturort. Till klosterkulturen i Vadstena hörde också översättning av litteratur till svenska. Budde inledde sin litterära verksamhet 1469 med att ”efter abbedissans och de flesta systrarnas upprepade och fromma önskningar” till svenska översätta Liber specialis gratiae Sanctae Mechtildis, ett verk som berättar om den heliga Mechtilds uppenbarelser. Arbetet var färdigt efter två veckor. Titelpersonen är Mechtild av Hackeborn (ca 1241–1298), läromästarinna vid det sachsiska klostret Helfta. Hon var en av de mest betydande inspiratörerna inom 1200-talets mystik. Mechtilds religiösa erfarenheter upptecknades senare av hennes syster Gertrud, även hon en betydande mystiker som författare, och i historien känd under namnet Gertrud den stora (1256–1302). Buddes översättning lästes av allt att döma flitigt i Vadstena eftersom han 1480 i Nådendal förfärdigade redan den tredje kopian av sin svenska översättning.
Översättningslitteraturen som förmedlade de medeltida kvinnohelgonens uppenbarelser fick en fortsättning 1480, då Budde översatte en av biskop Alfons utförd förkortning av Birgittas uppenbarelser Viridarium Coelesta S. Birgittae. Översättningen, Sancte Birgittas gräsgarder eller yrtegarder, fogade Budde till sin översättning av den heliga Mechtilds uppenbarelser. Då bägge handskrifterna länge förvarades i Åbo akademis bibliotek kände Henrik Gabriel Porthan dem väl, och han har yttrat sig såväl om översättaren som om uppenbarelsernas innehåll. Enligt Porthan var Budde visserligen en noggrann och en mycket beaktansvärd författare för sin tid, men hans första översättning sades innehålla from fåfänglighet och dumma, t.o.m. sjuka drömfantasier. De inbundna manuskripten förstördes sedan helt vid Åbo brand 1827, varför översättningen av Viridarium endast är känd genom Porthans beskrivning. Av den heliga Mechtilds uppenbarelser har kopior bevarats i svenska bibliotek.
Buddes första översättningar avspeglar mystikens centrala roll i fromhetslivet i Nådendal. Verkens motivkrets visar att översättaren förblivit trogen andan i sitt kloster. Även den följande översättningen, Siaelenna closter (Själens kloster), en allegori fylld av klostermystik, följde samma mönster och färdigställdes likaså i Nådendal 1480. Originalet Claustrum animae, i vilket klosterlivet bildlikt likställs med själens olika yttringar, är skrivet av en okänd författare. En kopia av denna översättning har bevarats i Vadstena.
Fyra år senare, eller 1484, tog Budde ett nytt steg på sin bana som översättare genom att försöka sig på bibelöversättning. Ur Gamla testamentet och de apokryfiska böckerna översätte han Ruts, Judits och Esters böcker samt Mackabeerböckerna, berättelser om heliga kvinnor, som lämpade sig för nunnorna. Det kan knappast betvivlas att förlagan var Hieronymus Versio vulgata, då det är föga troligt att Buddes kunskaper i grekiska skulle ha räckt till för att utgå från Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet. Han placerade också flera latinska meningar ur den latinska originaltexten i början av varje översatt kapitel. Man har ansett att översättningen är skickligt gjord. Budde följde inte slaviskt originaltexten, utan anpassade sin tolkning efter svenskans satsbyggnad och ordföljd. Han föll inte heller för frestelsen att i likhet med många andra medeltida bibelöversättare infoga egna tillägg i den översatta texten. Buddes bibelöversättningar har bevarats i en kopia från 1526, numera i Kungliga biblioteket i Stockholm. Det är möjligt att Budde också översatte den version av Uppenbarelseboken som finns i detta band, men det är inte alldeles säkert då översättarens namn inte nämns i samband med texten.
Mellan 1487 och 1491 sammanställde Budde i Nådendals kloster ett antal texter, översättningar till svenska eller kanske till viss del avskrifter, vilka sedermera kom att utgöra den så kallade Jöns Buddes bok. Det är den enda i originalmanuskript bevarade delen av författarens produktion. Manuskriptet påträffades på 1700-talet i Åbo domkyrka, varifrån det flyttades till Kungliga biblioteket i Stockholm. I Finland publicerades verket i sin helhet 1895 som en utgåva bestående av tio olika texter och omfattande mer än 200 trycksidor.
Arbetets första del innehåller en svensk översättning av Honorarius av Autuns Lucidarius, en encyklopedisk lärobok från 1100-talet vars syfte var att belysa skolastikens troslära och kulturliv i form av enkla frågor och svar. Problemställningen är ofta pedantisk: t.ex. på frågan ”Vilken tid på dagen skapades Adam?” blir svaret ”vid tretiden på eftermiddagen”. I samlingen ingår även Sancti Bernardi Thenkilse book, även den filosofisk-teologisk till sin karaktär, men till sitt ämne företräder den mystiken; det är fråga om ett fragment av Sankt Bernhard av Clairvauxs meditationsbok Meditationes Sancti Bernhardi. Av stor betydelse för det birgittinska var Buddes svenskspråkiga biografi över Birgittas dotter, den heliga Katarina.
För övrigt består Jöns Buddes bok av mindre fromma men mera lättlästa och spännande berättelser. De är moraliserande och inbäddade i mystik; motivkretsen kommer från olika länder och baserar sig på tidigkristliga helgonlegender och medeltidens mystisk-religiösa skräckhistorier. En sådan förströelselitteratur var av allt att döma omtyckt i klostren som en motvikt till den djupare andliga spisen. Legenden om den helige Julianus och den heliga Basilissa, liksom berättelsen om den heliga Justinas och trollkarlen Cyprianus martyrdöd, hör till senantikens hagiografiska tradition. Till Medelhavets kulturkrets ansluter sig också berättelsen om Guido från Verona, som efter sin död uppenbarar sig för sina vänner och undervisar dem i andlig vishet. Skildringen av irländaren Tundalus uppenbarelser härstammar från 1100-talet, och den var välkänd genom latinska handskrifter även i Norden. Buddes svenska översättning av Visio Tundali var redan den andra i ordningen. Speciellt skräckinjagande är berättelsen om biskop Udo från Magdeburg och hans lastbara liv och eländiga slut. Historien präglas av vällustiga skildringar av syndens och sinnlighetens krafter, samt kampen mellan det goda och det onda. I Jöns Buddes bok ingår dessutom en levnadsteckning av den helige Adalbert av Prag (d. 997) och en presentation av de tolv gyllene fredagarna.
Den sista uppgiften om Jöns Buddes verksamhet är från 1491, varför han torde ha avlidit kort därefter. Förutom sin litterära verksamhet efterlämnade han även ett annat minnesmärke då han han till sitt hemkloster donerade en altarkalk och en paten, som han låtit tillverka i Stockholm. Patenens rand upptar Buddes dedikation och i dess centrum har ingraverats bilden av en birgittinbroder med kåpa, som föreställer donatorn själv. På begravningsplatsen i Nådendal restes 1921 en sten till minnet av senmedeltidens mest produktiva svenskspråkiga författare, Jöns Budde.
Reijo Pitkäranta
Jöns Andersson Budde, i källorna även Raek eller Räk. Född senast 1437, död efter 1491.
PRODUKTION. Översättning till svenska av Mechtilds uppenbarelser I–II. Stockholm (1899, manuskriptet från 1469); Sancte Birgittas gräsgarder eller yrte-garder (1480, manuskript); Siaelenna closter (1480, manuskript); Ur Gamla testamentet Ruths bok, Esters bok (1484, manuskript); Ur Gamla testamentets apokryfiska böcker Judits bok, Mackabeerböckerna (1484, manuskript); O.F. Hultman, Jöns Buddes bok (1895, manuskriptet från 1487−1491).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Ahlbäck, Jöns Buddes språk och landsmanskap (1952); J. jaakkola, Suomen historia VI. Suomen myöhäiskeskiaika II (1959); L. Koskela, Suomalaisia kirjailijoita Jöns Buddesta Hannu Ahoon (1990); M. Lamberg, Jöns Budde. Birgittalaisveli ja hänen teoksensa (2007); C. Laurén, Predikanten som översättare (1972); A.I. Lehtinen, Finlands första författare − Jöns Budde, Boken i Finland (1988); T.M.S. Lehtonen, Latinet och folkspråken. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); J. Nuorteva, Finländarnas studier i utlandet. Boken i Finland (1988); J. Nuorteva, Suomalaisten ulkomainen opinkäynti ennen Turun akatemian perustamista 1640 (1997); A. Maliniemi, Suomen keskiaikainen kirjallisuus, Suomen kirjallisuus II (1963).