Erik XIV uppfostrades som tronarvinge och uppsteg på tronen efter sin far Gustav Vasas död 1560. Han inledde en aktiv utrikespolitik och besatte Reval året därpå. Förhållandet till Danmark försämrades, och det nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. Eriks misstänksamhet mot högadeln kulminerade i de s.k. Sturemorden 1567. Följande år ledde hertigarna Johan och Karl ett uppror mot Erik, som förklarades avsatt. Återstoden av sitt liv tillbringade Erik i fängelse. Erik var åtminstone tidvis sinnessjuk och oförmögen att sköta sina uppdrag som regent. Samtidigt hörde han till dem som genom sin utrikespolitiska verksamhet skapade förutsättningar för uppkomsten av den svenska stormakten.
Erik föddes på Stockholms slott och miste sin mor innan han fyllde två år. Prinsen fick en omsorgsfull uppfostran och lärde sig flera främmande språk, matematik och historia. Han var insatt i både retorik och logik. Astrologi hörde till hans favoritämnen och han kunde spela luta, teckna och var skicklig i s.k. ridderliga idrotter.
År 1557 fick Erik Kalmar, Kronobergs län och Öland som förläning. Han vistades ofta i Kalmar och inledde där samarbetet med den senare beryktade Jöran Persson. År 1558 blev han intresserad av den dåvarande prinsessan, men senare samma år drottningen, Elisabet av England och inledde äktenskapsförhandlingar. Han fick visserligen avslag 1562, men uppvaktade henne ännu några år senare.
Gustav Vasa dog 1560 och Erik ärvde tronen. Ett av de största inrikespolitiska problemen var hans bröders självständiga ställning som hertigar. Erik begränsade deras ambitioner genom Arboga artiklar 1561, och vid sin kröning samma år införde han greve- och friherretitlar för att minska klyftan mellan hertigarna och det övriga frälset. Speciellt Johan hade som hertig av Finland försökt betona sin självständiga ställning. Före faderns död hade de samarbetat för en aktivare östpolitik, men när Erik blev kung blev hertigens aktivitet ett hot. Erik lät 1561 besätta staden Reval och förberedde en erövring av Estland. Johan sökte i stället stöd i Polen. Han gifte sig 1562 med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och beviljade lån åt den polske kungen. Detta hindrade Erik från att fortsätta sin erövringspolitik. När Johan återkom från Polen till Åbo krävde Erik en förklaring och anklagade honom i april 1563 för högförräderi. Johan dömdes till döden, men benådades och hölls fängslad på Gripsholms slott. I uppgörelsen med Johan spelade den s.k. Höga nämnden, som Erik inrättat, en central roll. Ursprungligen hade avsikten varit att skapa någon form av högsta domstol, som främst skulle döma tillbaka sådana gods åt kronan som adeln hade lagt beslag på. I processen mot Johan blev Höga nämnden omformad till en politisk domstol. Nämnden blev ett effektivt politiskt redskap, som mellan 1563 och 1567 avkunnade omkring 300 dödsdomar för förseelser inom krigsväsendet och förvaltningen samt för förräderi.
En av orsakerna till Eriks uppgörelse med Johan var det försämrade förhållandet till Danmark. Det nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. Eriks baltiska politik hade lett till motsättningar med Danmark och Lübeck. Erik ingrep vid flera tillfällen personligen i fälttåget. Han var inte någon framgångsrik härförare och visade inte heller personligt mod. Hans befallningar var ofta omöjliga att efterkomma, och eftersom han flera gånger bytte ut det högsta befälet blev den svenska krigföringen till lands ineffektiv. Till sjöss uppnådde däremot den svenska flottan stora framgångar.
Också Eriks giftermålsplaner hade en utrikespolitisk dimension. När planerna på Elisabeth misslyckades sökte han andra alternativ. I början av 1562 försökte han fria till Maria Stuart, som var ointresserad. Därefter skickades friarinviter till Kristina av Hessen. År 1564 blev Renata av Lothringen aktuell. Hon var Kristian II:s dotterdotter, och genom henne skulle Erik kunna ställa krav på den danska kronan och återupprätta Kalmarunionen under en svensk kung. Renata besvarade frieriet jakande 1567, men på grund av Eriks sinnessjukdom kom äktenskapet aldrig till stånd.
Eriks misstänksamhet mot rådsaristokratin ökade, speciellt mot Sten Eriksson (Leijonhufvud), Svante Sture och hans söner samt medlemmar av ätterna Stenbock och Banér. Aktionerna mot dem kulminerade våren 1567. Avsikten var förmodligen att deras domar skulle bekräftas av den riksdag som sammankallats till Uppsala i maj. Då hade Sten Eriksson, Svante Sture, hans son Erik och några andra fängslats, och när Nils Sture anlände arresterades han omedelbart. Den 24 maj besökte kungen Sten Eriksson i fängelset. Han tog denne med sig till Svante Sture och bad dem bägge om vänskap. Efter besöket träffade han Jöran Persson och en annan av sina rådgivare. Plötsligt begav han sig till Nils Sture och högg sin dolk i dennes arm. Sedan gav kungen drabanterna befallning att döda alla de fängslade utom Sten Eriksson och Sten Banér. Incidenten har kallats för Sturemorden och när det inträffade tycks Erik ha varit helt sinnesförvirrad. Efter morden flydde han till skogs. Under flera månader led han av tvångsföreställningar och trodde att han var fängslad och avsatt. Rådet tog då ledningen. Hertig Johan och hans gemål frigavs från fängelset, men Erik avsattes inte.
Erik kunde återta regeringen år 1568. Han deltog då personligen i ett fälttåg mot danskarna i Östergötland. Föregående år hade han i hemlighet gift sig med sin ofrälse frilla, Karin Månsdotter, som i januari 1568 födde en son och tronarvinge, Gustav. Sommaren 1568 firades Eriks och Karins officiella bröllop i Stockholm, och Karin kröntes till drottning. Hertigarna Johan och Karl valde att inte närvara vid ceremonierna. De stödde sig i stället på aristokratin och inledde ett uppror i juli. De upproriska tågade till Stockholm, som intogs. Erik och den kungliga familjen fängslades.
År 1569 förklarade riksdagen Erik avsatt och upphävde hans och hans efterkommandes rätt till Sveriges krona. Under återstoden av sitt liv hölls Erik fängslad på olika slott. För att försvåra sammansvärjningar till Eriks förmån flyttades han ofta. Fram till juli 1570 hölls han i Stockholm. Sedan fördes han till Åbo (juli 1570–4 augusti 1571), Kastelholm (augusti–november 1571), Gripsholm (november 1571–juni 1573), Västerås (juni 1573–hösten 1574) och slutligen Örbyhus (hösten 1574–februari 1577). Ända fram till juni 1573 följde Karin Månsdotter honom. Erik översatte under sin fångenskap Johannes Magnus Svea och Göta krönika till svenska, men tyvärr har översättningen gått förlorad. Han förde också dagbok, som inte heller den har bevarats. Däremot har de anteckningar och teckningar som han gjorde i sina medhavda böcker, bevarats.
Johan III hade gett Eriks fångvaktare order att avliva sin fånge vid fritagningsförsök. Det finns flera brev som utförligt beskriver hur Erik skulle dödas, och den 10 mars 1575 godkände riksrådet Eriks dödsdom. Erik dog den 26 mars 1577. Samtida författare förhöll sig inte misstänksamma till dödsfallet. Misstankarna om att Erik förgiftades omnämns första gången av Pufendorf 1686, och denne fick antagligen uppgiften från Messenius opublicerade manuskript. I en gravöppning som gjordes 1958 påträffades arsenik. Det har dock förblivit osäkert huruvida mängderna verkligen indikerar en förgiftning.
Bilden av Erik XIV präglades länge av den massiva propaganda mot honom som spreds i samband med avsättningen. Senare forskning har betonat att han genom sin utrikespolitik lade grunden till den svenska stormakten och att hans giftermålsplaner hade realpolitiska syften.
Lena Huldén
Erik, Sveriges konung Erik XIV 1560−1568, född 13.12.1533 i Stockholm, död 26.2.1577 på Örbyhus i Uppland. Föräldrar konungen av Sverige Gustav Vasa och Katarina, dotter till hertigen av Sachsen-Lauenburg-Ratzeburg Magnus I. Gift 1568 med Karin Månsdotter.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Andersson, Erik XIV. Stockholm (1963); G. Annell, Erik XIV:s etiska föreställningar och deras inverkan på hans politik. Uppsala (1945). S. Arnell, Karin Månsdotter – tolv kapitel om en drottning och hennes tid (1951); K. Carlqvist, Kung Erik av folket. Stockholm (1966); T.K. Derry, A History of Scandinavia. Norway, Sweden, Denmark, Finland and Iceland. Minneapolis (1979); C-H. Hjortsjö, Erik XIV. En historisk, kulturhistorisk och medicinsk-antropologisk undersökning i samband med gravöppningen 1958 i Västerås domkyrka. Stockholm (1962); S.U. Palme, ”Vasasönerna”. Sveriges historia genom tiderna 2. Stockholm (1948); P. Renvall, Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita Vaasa-kauden Suomessa (1962); W. Tham, Den svenska utrikespolitikens historia 1.2. 1560–1648. Stockholm (1960); H. Ylikangas, Klubbekriget. Det blodiga bondekriget i Finland 1596−97 (1999).
BILDKÄLLA. Erik XIV. Oljemålning. Foto: P. Järveläinen. Finlands nationalmuseum. Museiverket.