Matthias Alexander Castrén kan otvivelaktigt räknas till Finlands stormän under 1800-talet. Hans forskningsresultat är fortfarande i många avseenden giltiga och intressanta. Han var framför allt specialist på de nordeurasiska språken och folken, men även forskningsresande och insamlare av material. Samtidigt utvecklade han nya metoder baserade på fältarbete och härvid även nya principer för språkforskningen och etnologin. Castréns strapatsrika forskningsfärder var föremål för den bildade allmänhetens stora intresse, och hans tidiga död befäste ytterligare hans ställning som vetenskaplig banbrytare. Före sin död hann Castrén verka som Finlands första professor i finska språket och litteraturen under drygt ett års tid.
Matthias Alexander Castrén föddes i Tervola socken i Uleåborgs län den 2 december 1813. Hans far, dåvarande kaplanen, sedermera kyrkoherden i Rovaniemi Christian Castrén och hans mor Susanna Sofia Fellman tillhörde bägge gamla prästsläkter och hyste båda stor aktning för den lärda banan. Hans morbror Jakob Fellman, kyrkoherde i Enare och Utsjoki, var en av sin tids ledande Lapplandsforskare. Också hans farbror, kyrkoherden i Kemi Matthias Castrén, intresserade sig för vetenskaperna. Hans far avled 1825 och den unge Alexanders skolår i Uleåborgs trivialskola präglades av knappa omständigheter.
Som student anlände Castrén till Helsingfors 1830 och anslöt sig till den österbottniska studentavdelningen. År 1836 avlade han filosofie kandidatexamen, efter studier i orientaliska och klassiska språk samt filosofi, uppenbarligen i syfte att i enlighet med familjetraditionen ge sig in på den prästerliga banan. Den omständighet som mer än någon annan bidrog till att överflytta Castréns intresse på nordeurasiska språk och folk, samt på den finska folkdiktsforskningen, var med säkerhet utgivningen av Elias Lönnrots Kalevala 1835. Castréns inriktning präglades av den finskhetsideologi som rörde sig i tiden liksom av det nationalromantiska tänkandet överlag. En viktig roll spelade i detta avseende hans vänskapskrets, till vilken förutom Lönnrot hörde Zacharias Topelius, J. L. Runeberg och J. V. Snellman.
Kvalitativt påverkades Castréns forskning på ett avgörande sätt av de impulser han hade fått genom det internationella vetenskapssamfundet. Den jämförande språkforskningen utvecklades under 1800-talets första decennier mycket snabbt. En av banbrytarna var dansken Rasmus Rask, som vid sidan av de indoeuropeiska språken intresserade sig för finskan och därmed besläktade språk. Av Rask tillägnade sig Castrén grunderna för sin språkhistoriska forskning. Också akademikern A. J. Sjögren, som organiserade Castréns sibiriska resor och handledde honom i hans arbete, var väl bevandrad i språkforskningens nya strömningar. Castréns genialitet låg i hur han vid insamlingen och analysen av sitt gigantiska material kreativt tillämpade och utvecklade sin teoretiska referensram.
Sin första forskningsresa företog Castrén sommaren 1838 till Lappland, där han studerade samiskan och den samiska folkdiktningen och mytologin. Utgående från det insamlade materialet utgav han 1839 en avhandling om nominaldeklinationen i finskan, estniskan och samiskan, De affinitate declinationum in lingua Fennica, Esthonica et Lapponica, som förlänade honom en docentur i finska och fornnordiska språk 1840. I sin analys av stadieväxlingen använde han sig av metoder som utarbetats av Rask och andra pionjärer inom den indoeuropeiska språkforskningen, såsom Franz Bopp och Jacob Grimm. Principerna för stadieväxling klargjorde han även i en artikel kallad ”Anteckningar rörande några ljud i Finskan” (1841).
Sommaren 1839 begav sig Castrén till ryska Karelen för att med stöd av ett stipendium från Finska Litteratursällskapet samla in material om språk och folkdiktning. På sin resa fördjupade han sig i det diktspråk som fortlevde i Vitahavsregionen, något som gjorde det möjligt för honom att ta sig an översättningen av Kalevala, som 1841 utkom på svenska. Det rör sig om den första fullständiga översättningen av detta arbete, och tolkningen har även senare ansetts vara av hög kvalitet. Vårterminen 1841 höll Castrén sin docentföreläsning om Kalevala.
Sin första större forskningsresa inledde Castrén 1841 i Lönnrots sällskap. Resan gick till Lappland med avsikt att fortsätta till ryska Lappland, men expeditionen tvingades stanna på den finska och den norska sidan. I januari 1842 fick Castrén genom ett brev av Sjögren kännedom om att Vetenskapsakademin i S:t Petersburg hade fattat ett principbeslut om en stor forskningsresa till de sibiriska ursprungsfolkens land. Sjögren rekommenderade Castrén att fortsätta sin resa till Archangelsk, där han skulle ha möjlighet att studera nenetsiska (förr kallat jurakiska eller juraksamojediska).
I Archangelsk nåddes Castrén av meddelandet om att finska staten hade beviljat honom medel för att forska i de samojediska språken. Efter att Lönnrot hade begett sig mot Karelen och han själv fåfängt hade försökt nå Kolahalvöns kust, inledde Castrén med bistånd av de nenetser som bodde i Archangelsk sitt arbete. I november fortsatte han från Archangelsk sin resa till de trakter i Europa och Sibirien där nenetserna hade sin egentliga hemvist. Den tunga resan gick längs den arktiska kusten över tundran till Pustozersk vid Petjora, dit han anlände i februari 1843. I april fortsatte han sin resa söderut längs Petjora mot Ust-Tsylma, som beboddes av ryska gammaltroende, samt vidare mot de nordliga komernas (syrjänernas) centrum Izjma, där befolkningen förhöll sig misstänksam mot främlingen. I månadsskiftet juni-juli reste han till byn Kolva, där han studerade nordliga dialekter av såväl nenetsiska som komi (förr syrjänska). I september blev ett manuskript om komi-språkets grammatik färdigt, som han på Sjögrens inrådan och med tanke på den planerade forskningsexpeditionen till Sibirien sände till Vetenskapsakademin i S:t Petersburg som prov på sina vetenskapliga färdigheter.
Kort därefter fortsatte Castrén resan österut längs floden Usa till en ort som kunde erbjuda skydd inför vintern ända tills det gick att passera Ural. Under denna färd visade sig de första tecknen på hans vacklande hälsa. Till Obdorsk anlände han i november 1843 och fortsatte där sina studier i det nenetsiska språket och gjorde viktiga iakttagelser om släktskapen mellan finskan och nenetsiskan. Castréns hälsotillstånd gav dock anledning till oro, och i februari 1844 reste han längs floden Ob söderut till Berezovo för att uppsöka läkare. Läkaren på orten konstaterade att han led av lungsot, varför han blev tvungen att vända hemåt, även om Vetenskapsakademin i S:t Petersburg under tiden hade beviljat honom ett stipendium för att fortsätta sin forskningsresa. Efter att ha hört diagnosen hade Castrén för ett ögonblick funderat på att ge upp sina forskningar, men då symtomen så småningom lättade, började han med Vetenskapsakademins goda minne planera hur fältarbetet kunde följas upp nästa år.
Castrén återvände till Helsingfors i maj 1844. Där färdigställde och publicerade han i rask takt sin grammatik för komi-språket Elementa grammatices Syrjaenae (1844), för vilken Vetenskapsakademin även förärade honom hälften av det prestigefyllda Demidovpriset. Den del av arbetet som behandlade nominaldeklinationen, ”De nominum declinatione in lingua Syrjaena”, godkändes som doktorsavhandling, och sin examen avlade Castrén samma år. Epokgörande var hans artikel ”Om accentens inflytande i lappska språket” (1845). Under höstterminen 1844 föreläste han i finsk grammatik. Vid sidan av det övriga forskade han i mariska (tjeremissiska) med en marisk soldat i Helsingfors som informant.
På sin följande sibiriska resa begav sig Castrén i februari 1845 med den nyutexaminerade magistern Johan Reinhold Bergstadi som reskamrat. I S:t Petersburg rådslog Castrén med akademikern Sjögren om resans målsättningar. I april anlände resenärerna till Kazan. Där slutförde Castrén sin mariska grammatik, Elementa grammatices Tscheremissae (1845), som han likväl senare inte var nöjd med, eftersom boken inte hade blivit korrekturläst och innehöll många tryckfel.
I maj fortsatte resan över Ural via Jekaterinburg till Tiumen och vidare till Tobolsk. Det språkvetenskapliga arbetet inleddes bland de chanter (ostjaker) som först var bosatta vid Irtysj och senare vid Ob. I den lilla byn Toropkova träffade Castrén ett antal skogsnenetser (med Castréns begrepp Kondinsk-samojeder), vars språk klart avvek från tundranenetsernas, som han tidigare forskat i. Skogsnenetsiskan var för övrigt det enda av de här omtalade språken som före Castrén var helt obekant för vetenskapen. För alla andra språk han ägnade sig åt fanns det åtminstone någon form av ordlistor. Jämförelsen av tundranenetsiskan och skogsnenetsiskan öppnade för Castrén helt nya perspektiv på etymologi och historisk fonologi. De ”Anteckningar om samojediskans förvandtskap med de finska språken” (1846) som arbetet resulterade i, gav ett avgörande bidrag till den etymologiska forskningen om de uraliska språken.
Slutet av sommaren 1845 tillbringade Castrén i Surgut, där han kompletterade manuskriptet till sin chantiska grammatik, som sedan av Bergstadi översattes till latin. I september begav sig forskarna med båt uppåt längs Ob och anlände i oktober till den lilla staden Narym. De selkuper (ostjaksamojeder) som bodde i trakterna var Castréns följande forskningsobjekt. Även om selkuperna till sitt språk i grunden skilde sig från chanterna, d.v.s. de egentliga ostjakerna, hade de fått bära benämningen ostjaker ända tills Castrén redde ut saken. Resan gick vidare i släde genom selkupernas land, och i mars 1846 anlände Castrén och Bergstadi till Tomsk, varifrån de fortsatte österut mot Jenisej över Krasnojarsk till Jenisejsk. Där skildes deras vägar i början av april. Castrén koncentrerade sig på de lokala selkupiska dialekterna, medan Bergstadi fick uppgiften att utforska det ketiska (jenisejostjakiska) språket. Det ketiska språket, som också det tidigare enbart hade gått under namnet ostjakiska, representerar till sin struktur en typ som helt avviker från de övriga västsibiriska språken, och det måste därför betraktas som ett synnerligen krävande forskningsobjekt. Det är sålunda begripligt att Bergstadi inte hade någon större framgång i sitt förehavande.
I slutet av maj återvände Castrén och Bergstadi till Jenisejsk för att tillsammans fortsätta sin resa norrut längs floden till keternas och evenkernas (tungusernas) hemtrakter. Vid nedre loppet av Jenisej nådde de i juni fram till Turuchansk och träffade i närheten nordliga selkuper. Vid sidan av sitt språkvetenskapliga arbete insamlade Castrén bland evenkerna, keterna och selkuperna traditionella föremål som kläder och jaktredskap för att sedan sända dessa till Vetenskapsakademins etnografiska museum. Färden fortsatte i slutet av juli mot Ishavet till de trakter där man talade de för Castrén dittills obekanta samojediska språken enetsiska (jenisejsamojediska) och nganasaniska (tavgiska). I början av september anlände språkforskarna till byn Dudinka vid Jenisejs mynning. Bergstadi insjuknade och kunde inte följa Castrén, då denne i slutet av november begav sig mot Tolstoj Nos på Jenisejbuktens östra strand, det nordligaste området hans resor berörde. I isande kyla utforskade Castrén under några veckor de lokala samojedspråkens karaktär och samlade in etnografiskt material.
På sin resa tillbaka söderut hämtade han den sjuke Bergstadi i Dudinka, och i januari 1847 var bägge återigen i Turuchansk. Castrén koncentrerade sig nu på ketiskan, men Bergstadi var oförmögen att arbeta och avbröt sin resa för att via Jenisejsk och Kazan återvända till Finland. I slutet av mars var Castrén tillbaka i Jenisejsk, och hans arbete om ketiskan framskred. Emellanåt hade han även svåra sjukdomssymtom, men då sommaren närmade sig kände han sina krafter återvända och styrde kosan mot söder.
I de sydsibiriska bergs- och stäppområdena gick Castréns resa via Krasnojarsk och Minusinsk till Sajanbergen, och förklädd besökte han även den kinesiska sidan. Under hösten lärde han känna kamasserna, 150 personer som talade ett sydsamojediskt språk. Vid sidan av kamassiskan ägnade han sig åt två turkiska språkformer, det språk som idag kallas chakassiska och framför allt dess dialekt kojbaliska samt det med det tuvinska språket (sojotiskan) besläktade språket tofalariska (karagassiska). En stor del av förfäderna hade i dessa bägge fall talat samojediska språk, antingen kamassiska eller matoriska, ett språk vars sista företrädare hade gått ur tiden endast några år tidigare. Däremot träffade Castrén i trakten några gamlingar, som ännu kunde kottiska, ett sydligt med ketiskan besläktat språk.
I mars anlände han mycket svag till Irkutsk, varifrån han till S:t Petersburg sände inte enbart språkvetenskapliga anteckningar utan även en omfattande arkeologisk-etnologisk samling. Han reste sedan över Bajkal till det område som befolkades av burjaterna, buddhister som talade ett mongoliskt språk. Från staden Kiachta företog han sin andra resa över till den kinesiska sidan och anlände sedan i maj till resans östligaste punkt Nertjinsk. I dessa trakter studerade han evenkernas språk samt forngravar och inskrifter. I juli 1848 vände Castrén hemåt, en resa som till följd av en allt svårare lungsot och också andra sjukdomar som dysenteri och skörbjugg, varade över ett halvt år. Den 25 januari 1849 anlände han till S:t Petersburg, och i februari återvände han till Helsingfors från sin nästan exakt fyra år långa resa.
Hemma repade sig Castrén en aning från sin sjukdom och kunde ta itu med publiceringen av sina forskningsresultat. Det första manuskript Castrén förfärdigade för tryck var grammatiken över det chantiska (ostjakiska) språket med tillhörande ordförteckning Versuch einer ostjakischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1849). Samma år höll han den 9 januari sin stort uppmärksammade översiktsföreläsning ”Hvar låg det Finska folkets vagga?”, där han med något slumpmässiga etymologiska och folkloristiska jämförelser försökte visa att det finska språket och därigenom även folket var släkt inte enbart med samojederna utan även med turkarna och mongolerna och att folkens urhem låg i trakterna kring Altaj. Ur ett modernt perspektiv ter sig föreläsningen som romantiskt svärmeri, annars inte kännetecknande för Castréns arbete, men så rörde det sig ju inte heller om något vetenskapligt föredrag.
Sin tids främsta jämförande språkforskning representerar däremot Castréns professorsspecimen De affixis personalibus linguarum Altaicarum (1850), där han kartlägger personändelserna i de uraliska, turkiska, mongoliska och tungusiska språken. Undersökningens värde minskas inte av att moderna forskare inte kunnat bekräfta Castréns uppfattning om den ursprungliga släktskapen mellan nämnda språkgrupper. Castrén utnämndes den 14 mars 1851 till universitets första professor i finska språket och litteraturen och erhöll utnämningsbrevet personligen av universitetets kansler och rikets tronföljare, sedermera kejsar Alexander II. Som professor föreläste han om de folk han studerat ur etnologiskt perspektiv, om finsk och finsk-ugrisk mytologi samt om Kalevala. Samtidigt skildrade han sina resor fram till 1844 och arbetade ständigt på sitt huvudverk, den samojediska grammatiken. I januari 1852 bröt tuberkulosen ut på nytt, denna gång i mellangärdet och tarmkanalen och även om han i sjukdomens grepp emellanåt ännu kunde arbeta, avled han den 7 maj utan att hinna slutföra sitt arbete. Manuskriptet om det finska folkets mytologi hann han däremot avsluta på sin dödsbädd.
Castrén hade bara två år före sin död gift sig med Natalia Tengström. Hans bortgång berörde samtiden mycket starkt, något som bl.a. kommer till uttryck i det minnestal Snellman höll över honom. Man bekymrade sig mycket över vad som skulle hända med hans omfattande vetenskapliga samlingar.
Eftervärlden kan glädja sig över att Vetenskapsakademin i S:t Petersburg överlät på den kompetenta språkforskaren och vännen till Castrén, Anton Schiefner, att skapa en tryckfärdig version av Castréns handskrifter. Med Schiefner som utgivare publicerade Vetenskapsakademin i S:t Petersburg under tio år sammanlagt tolv band på tyska i en serie som bar namnet Nordische Reisen und Forschungen von Dr. M. Alexander Castrén. I serien ingick Castréns skildring av sina första forskningsresor, Reiseerinnerungen aus den Jahren 1838–44 (1853); det ovannämnda mytologiska arbetet Vorlesungen über die finnische Mythologie (1853); Castréns huvudverk om de samojediska språkens grammatik, Grammatik der samojedischen Sprachen (1854), som Schiefner på ett förtjänstfullt sätt editerade, även om många anteckningar förenklats; den jämförande ordbok om de samojediska språken som Schiefner slutfört, Wörterverzeichnisse aus den samojedischen Sprachen (1855); en samling skildringar och brev från Castréns andra stora forskningsresa Reiseberichte und Briefe aus den Jahren 1845–49 (1856); en tungusisk grammatik och ordlista Grundzüge einer tungusischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1856); ett band med Castréns anteckningar om etnologi och folkdiktning, Ethnologische Vorlesungen über die altaischen Völker nebst samojedischen Märchen und tatarischen Heldensagen (1857); en burjatisk grammatik och vokabulär, Versuch einer burjätischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1857); en grammatik över den kojbaliska dialekten av det chakassiska språket och tofalariska, Versuch einer koibalischen und karagassischen Sprachlehre nebst Wörterverzeichnissen aus den tatarischen Mundarten des minussinischen Kreises (1857); en nyutgåva av den chantiska (ostjakiska) grammatiken med ordförteckning, Versuch einer ostjakischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1858); en ketisk och kottisk grammatik med ordförteckningar Versuch einer jenisei-ostjakischen und kottischen Sprachlehre nebst Wörterverzeichnissen aus den genannten Sprachen (1858) samt Castréns viktigaste artiklar översatta till tyska i Kleinere Schriften (1862). På svenska utkom Nordiska resor och forskningar (1852–1870), av vars sex delar fem motsvarar de ovannämnda icke-filologiska tyska banden, medan den sjätte delen består av bl.a. svenska översättningar av Castréns avhandlingar.
Eftersom Nordische Reisen und Forschungen innehåller blott ett urval av Castréns manuskript, har man också senare, om än något osystematiskt, gett ut hans skrifter. Bland Castréns manuskript finns dock fortfarande en mängd opublicerat material, och Schiefners utgåvor saknar inte sina brister.
Matthias Alexander Castréns livsverk är betydande i både samtidens och eftervärldens ögon. Det material han samlade in, ofta under extrema förhållanden, resulterade i grammatiker för sammanlagt fjorton språk som fördelar sig på fem språkgrupper, den uraliska (mariska, komi och chantiska samt de fem samojediska språken nenetsiska, enetsiska, nganasaniska, selkupiska och kamassiska), den turkiska (chakassiska och tofalariska), den mongoliska (burjatiska), den tungusiska (evenkiska) och den jenisejska (ketiska och kottiska). Andra publikationer behandlade därtill även andra språk. Castrén var en banbrytare inom jämförande uralistik och forskning om de sibiriska språken. Genom att han också tog sig an det egentliga språkvetenskapliga fältarbetet måste man betrakta honom som etnolingvistikens eller den antropologiska språkvetenskapens fader. Speciellt i den engelskspråkiga litteraturen ges denna ära ofta amerikanska forskare som verkade långt senare, men Castréns rykte är grundmurat, framför allt bland mellaneuropeiska och östeuropeiska vetenskapsmän, och hans skrifter citeras fortfarande flitigt. Inte nog med att Castrén var före sin tid och mångsidig som språkforskare, också som etnolog och folklorist, religionsvetare och arkeolog uppnådde han värdefulla resultat. Han var bland annat först med att definiera begreppen exogami och animism, han behandlade förhållandet mellan magi och religion samt föreslog att man skulle publicera de originaluppteckningar av folkdikter som hade tjänat som grundval för Kalevala.
Tapani Salminen
Matthias Alexander Castrén, född 2.12.1813 i Tervola, död 7.5.1852 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden, filosofie magister Christian Castrén och Susanna Sofia Fellman. Gift 1850 med Lovisa Natalia Tengström.
PRODUKTION. De affinitate declinationum in lingua Fennica, Esthonica et Lapponica (1839); De nominum declinatione in lingua Syrjaena (1844); Elementa grammatices Syrjaenae (1844); Elementa grammatices Tscheremissae (1845); De affixis personalibus linguarum Altaicarum (1850); Nordiska resor och forskningar I–V (1852–1858); Poetische Denkmäler der Samojeden. S:t Petersburg (1852); Nordische Reisen und Forschungen I–XII. S:t Petersburg (1853–1862); Reseberättelser och bref åren 1845–1849 (1855); Versuch einer ostjakischen Sprachlehre nebst kurzem Wörterverzeichniss (1858). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); K. Donner, M. A. Castrén’s memory in Russia, Suomalais-Ugrilaisen Seuran aikakauskirja XLV:1 (1932); Pamjati M. A. Kastrena. K 75-letiju dnja smerti. Leningrad (1927); Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Matthias Alexander Castréns arkiv, Nationalbiblioteket. P. Aalto, Oriental Studies in Finland 1828–1918. History of Learning and Science in Finland 1828–1918 10b (1971); J. R. Aspelin, M. A. Castrénin muinaistieteellinen perintö. Suomalais-Ugrilaisen Seuran aikakauskirja XXX: 2 (1913–1918); C. G. Borg, Matthias Alexander Castrén (1853); E. O. Edlund, Matthias Alexander Castréns lefnad och resor (1868); B. Estlander, Matthias Alexander Castrén. Hans resor och forskningar. En levnadsteckning (1928); G. Geitlin, Minnestal öfver M. A. Castrén, Acta Societas Scientiarum Fennicae IV (1853); J. Hautala, Finnish folklore research 1828–1918. History of Learning and Science in Finland 1828–1918 12 (1969); J. Janhunen, Suomesta Kiinaan. M. A. Castrénin perintö ja Suomalais-Ugrilainen Seura, Suomalais-Ugrilaisen Seuran aikakauskirja 85 (1994); A. J. Joki, M. A. Castrénin elämäntyö. Virittäjä 67 (1963); M. Korhonen, Finno-Ugrian language studies in Finland 1828–1918. History of Learning and Science in Finland 1828–1918 11 (1986); The memory of M. A. Castrén. Suomalais-Ugrilaisen Seuran aikakauskirja 56:2 (1952); C. A. Nordman, Archaeology in Finland before 1920. History of Learning and Science in Finland 1828–1918 (1968); K. Raitio, Suomen sukua etsimässä (1919); E. N. Setälä, Mathias Alexander Castrénin satavuotispäivänä. Suomalais-Ugrilaisen Seuran aikakauskirja XXX:1 (1913–1918); A. J. Sjögren, Teckning af M. A. Castréns lefnad och verksamhet. Suomi 14 (1855); J. V. Snellman, M. A. Castréns lefnadsteckning. M. A. Castrén, Nordiska resor och forskningar VI (1870); M. Standertskiöld-Nordenstam, Hur såg M. A. Castrén ut? Finskt Museum 1983; Studies in the development of linguistics in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden. Utg. E. Hovdhaugen et al. (2000); T. Vuorela, Ethnology in Finland before 1920. History of Learning and Science in Finland 1828–1918 14b (1977).
BILDKÄLLA. Castrén, Matthias Alexander. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.