Vid Karl XII:s död tillföll kronan hans syster Ulrika Eleonora. Drottningen miste emellertid enväldet och måste gå med på att regentens makt begränsades. Inte utan frustration överlät den barnlösa Ulrika Eleonora regentskapet åt sin make Fredrik I.
Ulrika Eleonora var yngst av Karl XI:s och Ulrika Eleonora den äldres tre överlevande barn. Vid moderns död var hon bara tre år gammal, och nio år då fadern dog. Därefter övervakades hennes uppfostran av den åldrade farmodern, änkedrottning Hedvig Eleonora, vars trångsynta religiösa åskådning och skarpa tunga inte hade något gott inflytande på prinsessan. Även om hon tillägnade sig en mycket god bildning stod det klart att både farmodern och hennes bror kung Karl XII föredrog hennes äldre syster, Hedvig Sofia.
Ulrika Eleonora var tolv år gammal då kung Karl drog ut i fält. Efter att Hedvig Sofia avlidit i smittkopporna 1708 började Ulrika Eleonora få en mera betydande ställning vid hovet. Till detta bidrog att hon blivit giftasvuxen och att friare från Europas olika protestantiska hov började uppenbara sig. Avgörandet låg hos Karl XII, som dröjde kvar i Turkiet, men själv tilltalades prinsessan mest av det frieri som framförts av Fredrik, son till landgreven av Hessen.
Ulrika Eleonora gjorde sitt inträde i politiken på 1710-talet, då änkedrottning Hedvig Eleonora började bli gammal och orkeslös och prinsessan var den enda myndiga medlemmen av kungahuset som befann sig i riket. Då kungen var borta och fienderna ansatte Sverige på alla håll kallade rikets råd först samman ett utskottsmöte 1710 och sedan en egentlig riksdag 1713. Då hade situationen ytterligare förvärrats. Ryssarna höll på att erövra Finland, Stettin hade gått förlorat, och nyheten om att Karl XII tillfångatagits av turkarna efter kalabaliken i Bender hade nått Sverige. Missnöjet och krigströttheten bredde ut sig. Rådet eftersträvade fred och ville utse Ulrika Eleonora till regent. I november 1713 kallades Ulrika Eleonora till medlem av rådet. Hon tilldelades två röster. Idén om att utnämna henne till regent och samlande kraft föddes då ständerna inte kunde nå enighet. I bakgrunden fanns sannolikt en föresats om att säkra tronföljden åt henne ifall kungen skulle dö. Kanslipresident Arvid Horn motsatte sig dock initiativet, och vid samma tid anlände kungens stränga skriftliga förbud mot att hålla riksdag.
I slutet av november 1715 anlände Karl XII efter en legendarisk ritt till Stralsund, som ännu låg i svenskarnas händer. Dit kallade han även Fredrik av Hessen, som gjorde ett gott intryck på honom. Karl gav Fredrik sitt godkännande till äktenskapet med Ulrika Eleonora, varefter Fredrik anlitades för höga uppdrag inom Sveriges försvar.
Till en början var Ulrika Eleonoras och Fredriks äktenskap lyckligt. Prinsessan avgudade sin make och blev gärna ett redskap för hans politiska intriger. För Ulrika Eleonora handlade det framför allt om den svenska tronföljden. Karl XII var ogift och barnlös. Enligt tronföljdsordningen skulle kronan efter honom tillfalla en ogift prinsessa, men någon sådan fanns inte. Närmast tronen stod sedan Ulrika Eleonora och den äldre systern Hedvig Sofias son, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, av vilka ingendera hade någon självklar arvsrätt. Kungen själv tog inte ställning till saken. Ulrika Eleonora och Fredrik oroades mest av att Karl XII till sin högra hand upphöjt den holsteinske baronen Georg Heinrich von Görtz, som i allt ansågs driva sitt tidigare hemlands och hertig Karl Fredriks intressen. Ulrika Eleonora träffade sin bror endast två gånger efter att denne återvänt till Sverige, år 1716 och 1718.
På våren 1718 beslöt Karl XII mot Fredrik av Hessens vilja att anfalla Norge en andra gång. Prinsgemålen gav nu Ulrika Eleonora instruktioner om vad hon skulle göra ifall kungen dog. Efter att Karl XII blivit skjuten den 30 november 1718 sände Fredrik sin adjutant, André Sicre, som ilbud med nyheten till Ulrika Eleonora i Stockholm. Han sände även en officerspatrull att gripa Görtz, som var på väg till högkvarteret. Ulrika Eleonora handlade raskt enligt sin makes instruktioner. Hon sammankallade de närvarande riksråden och meddelade dem att hon med stöd av sin arvsrätt övertagit kronan. De överraskade riksråden respekterade henne till en början som sin drottning, men började snart ändra mening. I riket fanns tre grupperingar. Några stödde hertigen av Holstein-Gottorp, men denna grupp eliminerades tillfälligt genom att dess ledare och framför allt Görtz fängslats, medan hertigen själv förblev anmärkningsvärt obeslutsam. Särskilt det högre krigsbefälet, som på den tiden ofta uppfattades som ett eget stånd, stödde Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen. Den tredje gruppen bestod närmast av rådet och resten av adeln, som krävde en inskränkning av kungamakten. Den inflytelserika officerskåren vägrade trots Ulrika Eleonoras förhoppningar att ta ställning, men fick till stånd att riksdagen sammankallades till början av 1719.
Ständerna vägrade godkänna Ulrika Eleonoras rätt till tronen men förklarade sig vara redo att välja henne till drottning ifall hon kunde godta den nya regeringsform som höll på att utarbetas. Förbittrad men övertalad av sin make gick prinsessan med på detta, och i mars 1719 kröntes hon i Uppsala till Sveriges drottning. Drottningens förslag om att upphöja Fredrik av Hessen till medregent väckte ett så häftigt motstånd på riddarhuset att hon blev tvungen att frångå det. Som regerande drottning skötte Ulrika Eleonora sina förpliktelser samvetsgrant, men hon hade uppfostrats i enväldets anda och kunde inte förlika sig med det nya ständerväldet. Hon var enveten, och hennes sympatier respektive antipatier var mycket kraftiga. Med kanslipresident Horn kom hon i ett så allvarligt gräl att han avgick.
Ulrika Eleonoras andel i utrikespolitiken var liten. Med Karl XII:s död hade det största hindret för fred försvunnit, och rådet inledde omedelbart förhandlingar, först med Storbritannien och Hannover som stod i personalunion med varandra. I november 1719 slöts freden med Hannover, till vilket Sverige måste avstå sina tidigare tyska besittningar Bremen och Verden. Med Storbritannien ingicks förbund. I januari 1720 nådde Sverige fred med Preussen, genom att överlåta största delen av Pommern. Freden med Ryssland som ingicks i Nystad 1721 innebar kännbara landavträdelser på bägge sidor om Finska viken och en betydande del av östra Finland förlorades.
Ulrika Eleonora blev allt mera insisterande beträffande sin avsikt att överlåta regerandet åt sin make. Nu lät sig även hovet och ständerna, vilka åter kallats till riksdag i januari 1720, övertygas, då de insåg att Fredrik av Hessen i vilket fall låg bakom drottningens alla beslut. Därtill erbjöd regentskiftet ett tillfälle att ytterligare begränsa kungamakten. Ulrika Eleonora befriade den 24 mars 1720 rådet och ständerna från den trohetsed de svurit henne, och de utropade i sin tur Fredrik till Sveriges kung.
Den nya regeringsformen, som blev klar i maj 1720, ändrade på rådets förhållande till regenten. Antalet riksråd minskades. Alla ärenden som behandlades i rådet skulle avgöras genom omröstning. Kungens rätt att utnämna ämbetsmän inskränktes. Ulrika Eleonora hade utövat nobilisering i stor skala, vilket nu förhindrades. Till regentförsäkran tillades en punkt som befriade ständerna från deras trohetsed ifall kungen bröt sin försäkran eller bröt mot regeringsformen.
Ulrika Eleonoras politiska inflytande upphörde inte i och med att hon gav ifrån sig kronan. Hon avskydde sin systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, vilket bidrog till de inrikespolitiska spänningarna under 1720-talet, och hade också del i planerna på att utöka kungamakten vid 1723 års riksdag.
Hon fjärmades alltmer från sin make, främst till följd av dennes kärleksäventyr och utsvävande levnadsvanor. Bitter och ensam fann hon tröst i religionen och i välgörenheten.
Ilkka Mäntylä
Ulrika Eleonora, Sveriges drottning 1719−1741, född 23.1.1688 i Stockholm, död 24.11.1741 i Stockholm. Föräldrar konungen av Sverige Karl XI och Ulrika Eleonora, dotter till konungen av Danmark Frederik III. Gift 1715 med Friedrich av Hessen-Kassel, sedermera Sveriges konung Fredrik I.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Grauers, Den svenska riksdagen under den karolinska tiden. Sveriges riksdag. Stockholm (1932); W. Holst, Fredrik I. Stockholm (1953); W. Holst, Ulrika Eleonora d.y., Karl XII:s syster. Stockholm (1956); J. Rosén, Den svenska utrikespolitikens historia II:1. 1697−1721. Stockholm (1952); L. Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död. Uppsala (1953).
BILDKÄLLA. Ulrika Eleonora d.y. Svenska konungalängden. Från och med Gustaf I intill närvarande tid, Stockholm (1842).